Efter flera månaders frånvarade från bloggen så tänkte jag försöka komma igång med skrivandet igen. De senaste månaderna så har det hänt en hel del, som det flesta av er redan vet om. Och för er som inte vet så kommer här en liten uppdatering:

Efter att jag lämnade Sydney i mitten av mars så åkte ja ju upp till The Top End för att arbeta på Bark Hut Inn, två timmar utanför Darwin. Detta kom att bli en ordentlig upplevelse på många sätt och vis. För det första fick jag lära mig en massa nya saker som till exempel att göra riktigt kaffe, arbeta i shop och såklart att stå i baren. Då detta roadhouse erbjöd både restaurang, bar, affär, bensinstation och camping så blev arbetsuppgifterna många och olika och det trivdes jag riktigt bra med. Favoritsyssland blev nog ändå att mata våra kära vattenbufflar, Jack och Jill. De betedde sig mer som hundar och kom springande när man ropade på dem, samtidigt som de viftade på både öron och svansar och pratade med mig. Bra arbetstimmar blev det också då jag jobbade mellan 50-70 timmar i veckan.

Då vi befann oss mitt ute i Northern Territory så fick jag verkligen uppleva det ”riktiga” Australien. Så värst många backpackers stannade inte förbi hos oss utan det var för det mesta australiensiska fiskare påväg till Shady Camp och drömmen om att fånga en barramundi. Många roliga historier fick vi höra från dessa herrar! Fiske är enormt stort här uppe och det mesta handlar om det. Tur då att jag kan lite grann om ämnet i alla fall och kunde hålla igång en konversation då jag stod bakom baren. Våra kära stammisar som jobbade i gruvan ett par kilometer bort kom också in i stort sett varje kväll och blev även dom en del av upplevelsen i Bark Hut. Det var faktiskt två av dessa herrar, Pete och Steve som min första kväll lärde mig hur det ska gå till bakom baren. Mycket skratt och prat blev det varje kväll våra stammisar var inne och skönt att veta precis vad dessa ville ha då de kom in genom dörren, istället för andra gubbar som hade alla möjliga smeknamn på ölsorterna.

Alla de jag fick chansen att jobba med, och det var många det, var väldigt fina människor som jag alltid kom överens med. Oftast var det backpackers men vi hade också några australiensare. Bäst av alla var dock Pat, vår extramamma. Mayori som hon är, så betyder familjen allt för henne, och vi på Bark Hut blev hennes lilla extrafamilj och hon tog väl hand om oss. Och städade, tvättade och smög åt oss extra godsaker när inte chefen var i närheten. Hade det inte varit för Pat hade vi nog alla mått betydligt sämre än vad vi gjorde, och vi mådde riktigt dåligt ändå.

För vi hade ju den här chefen. En 24-årig gravid dramaqueen med förmodad borderline. Hon kom att bli den absolut värsta människan jag någonsin stött på. Jag tänker inte gå in på några detaljer men hon jag såg bla 15 personer komma och gå på tio veckor, både självmant och sparkade, allt på grund av henne. Hon försökte alltid vända oss i personalen mot varandra och bröt ner vissa av oss till den grad att det inte gick och känna igen personen. När hon var för sen för sin abort blev svaret att hon köpt droger för $600 och att hon tänkte ”göra sig av med varelsen på andra sätt”. Hon anklagade en av tjejerna för mordbrand och kastade ut henne och hotade med polis. Och hon talade högt och glatt om för alla gäster hur ”efterblivna” hennes personal var. Hon var inte mentalt frisk för fem öre och borde ha blivit sparkad samma dag och blev manager. Att hon fick vara kvar är för oss alla omöjligt att förstå men på något sätt så hade hon en hållhake på ägarna.

Är det något jag har lärt mig under mina jobb i Australien så är det att hålla käften. Allt för att få behålla sitt jobb då man inte har någonting att säga till om som backpacker. Men det går inte hur länge som helst och efter tio veckor hade jag fått nog av denna människa och bestämde mig för att lämna detta roadhouse, med massvis med erfarenhet i ryggen. Som en belöning för att vi orkat stått ut med denna hemska människa så köpte jag och Robyn, en av tjejerna jag jobbat med, en resa till Bali. Där spenderade vi tio dagar innan vi tog flyget över till Bangkok, när vi ändå var i området. Jag hade sedan ett par veckor bestämt mig för att åka hem till Ramvik och överrraska alla och efter tre dagar i Bangkok och ett par flyg på det så landade jag på Arlanda, och åtta grader i luften.

Hade fem väldigt sköna veckor hemma, även om vädret var uselt. Men det jag ville var att träffa nära och kära, och det fick jag också göra. I slutet började det krypa i benen och jag var glad när dagen för återresa hade kommit.

Nu har jag varit i Darwin i två veckor och egentligen bara njutit av värmen här. Solat och badat och haft det roligt. Mötte Tess, en tysk tjej som jag klickade med direkt och vi har haft det himla skoj. Nu har hon tyvärr rest vidare men det ger mig mer tid till att leta efter jobb. Jag har dryga tre månader kvar på mitt visum och skulle vilja jobba mestadels av den tiden. Jag har sökt till andra roadhouses och liknande då dessa är de bästa ställena att spara pengar på. Håller tummarna för att något dyker upp snart.

Tills dess njuter jag av dessa utsikter på kvällarna: Mindil Beach Markets, det allra bästa med Darwin.

 

 

Den 26:e januari firar Australiensarna sin nationaldag ”Straya Day”. Och när man firar i Australien, ja då firar man ordentligt.

Dock så kunde man i början av dagen tro att man hamnat i ett kyligt Europa. Kylan var väldigt påtaglig, himlen var grå och regnet hängde i luften. Jag och Veronica bestämde oss ändå för att åka ut till en av stränderna, det är där alla firar. Så vi svidade om till australiensk bikini, packade väskan med lite gott, stoppade ner vår lilla flagga och tog bussen ut till Bronte, som nog är min favoritstrand här i Sydney. Och så fort vi kom fram så skingrade molnen sig och en klarblå himmel dök upp och solen stekte. Stranden var full med familjer, kompisgäng, äldre, yngre och djur som tillsammans firade detta fantastiska land. Röken från grillarna låg som en täcke över Bronte, skriken från cricketspelande aussies ljöd över gräsplanen och ett leende syntes på varenda människa.

Vi hade en riktigt bra dag där på stranden och njöt verkligen av att få vara del av allt detta. Vi avslutade eftermiddagen med en promenad bort till Bondi, hälsade på badvakterna och såg solen sakta gå ner. Buss hem till stan igen där vi fixade till oss lite innan vi tillsammans med Hannah gick ner till Darling Harbour.

Är det något man älskar i Australien så är det fyverkerier. Och är det något man är bra på i Australien så är det fyverkerier. Nere vi Darling Harbour hade igår kväll säkert 100 000 människor i alla åldrar samlats. Det bjöds på en 30 minuters hak-tappande fyverkeri- och ljusshow med Sydneys skyline i bakgrunden. Det på nyår må vara häftigt men detta fick vi ju se på nära håll och det var nog ännu mer magiskt. Raketer av alla dess slag och färger lyste upp himlen och blandades med så häftiga ljuseffekter där bilder dök upp i röken. Stämningsfull musik spelades i bakgrunden och helt plötsligt spelades också nationalsången och gåshuden var då ett faktum då hela Darling Harbour sjöng med.

Det är gånger som dessa då jag känner att jag aldrig vill lämna detta land. Jag vill vara del av gemenskapen som Australien bjuder på. Detta varma, multikulturella, godhjärtade land där alla är välkomna. Tänk om vi i Sverige också kunde bjuda på detta och känna samma stolthet som australiensarna gör äver sitt land.

Efter fyverkerierna gick vi alla ut för några drinkar men lördagens dansfest på Avicii hade satt sina spår och det blev en tidig kväll. Men vilken dag det hade varit. En riktig folkfest.

På nåt vis lyckades jag radera en massa bilder från dagen på min kamera. Så har bara denna. Ska se om jag kan lyckas sno några från Veronica.

Hej där!

Kanske att det är dags att uppdatera er där hemma om hur jag här det här i Australien. Inte så illa om sanningen ska fram. Förut förkylningen då som jag drabbades av förra veckan och höll mig sängliggandes i flera dagar. Feber, huvudvärk, halsont och hosta från helvetet men nu är jag i stort sett helt återställd. Sommaren i Sydney bjuder för tillfället på 32-35 grader dagligen, klarblå himmel och ett svalkande hav. Jag har träffat en härlig svensk tjej vid namn Veronica som jag häger med, min goda vän Hannah från Manchester har dykt upp i Sydney och bor nu på samma hostel som oss. Jag letar och har ansökt om en hel del jobb men inga svar hittills, hoppas såklart på att hitta något snart.

Värmen gör det dock en aning besvärligt, helst av allt vill man bara åka ut till de svalkande stränderna och det har vi gjort en hel del. Bondi beach och Coogee är favoriterna. Vi har också hunnit med att besöka en av Sydneys häftigaste klubb, IVY. Minst en timmes väntetid men sedan väntar fyra våningars fest. På en av våningarna rymms en stor pool utomhus, med dansgolv i mitten och runt om. Och tittar man upp ser man en stjärnklar himmel, omringad av Sydneys skyskrapor. Lite annorlunda jämfört med Svenssons hemma i Härnta.

Det kostigaste som har hänt oss är dock häxan i vårt rum här på hostelet. När jag och Veronica checkade in här i fredags så blev vi varnade av en tjej i vårt rum att det var en minst sagt konstig tant i vårt rum och ja, konstig är det minsta man kan kalla henne. En 70+ dam med långt grått hår, tandlös och knäpp. När hon är i rummet så gör hon inget annat än sitter på sin säng och stirrar på oss andra, eller så spenderar hon timmar inne på toaletten och pratar med sig själv och skriker. Att stå och öppna/stänga dörren är också något hon gillar. Och på nätterna sover hon inte alls utan sitter i sin säng, alternativt står upp mitt i rummet och stirrar på oss andra när vi försöker sova. Det är minst sagt obehagligt och vi har alla inte fått mycket sömn. Efter en hel del klagomål och diskussioner så lät dom oss flytta in i dubbelrum tills imorgon fredag då tanten checkar ut. Vi är alla oerhört lättade , särskilt då vi sedan vi flyttat hört henne utan uppehåll banka på dörren och då en av tjejerna gick tillbaka till rummet för att hämta sin handduk satt hon på golvet och högg sönder sin väska med en sax. Man stöter på en hel del konstiga människor när man backpackar men denna dam är helt klart med på min topp-tre-lista.

Här kommer lite bilder:

Från utkiksplatsen, Bondi igen.

Rätt snygg grafitti nere vid beachen.

Borta vid Coogee Beach.

 

Passande läsning på stranden.

På Coogee.

En suddig bild på mig och Veronica då vi var på IVY förra torsdagen.

Ni fär än en gång ha överseende med min frånvaro från bloggen. Jag antar att jag återigen har dragits in i ”Byron-bubblan” där saker som dator och mobil inte är viktiga. Livet här är så jäkla bra och hade det inte varit för att det är så svårt att få tag på ett jobb så hade jag kunnat stanna här resten av tiden i Australien. Jag har gått fram och tillbaka till hostelen här med utan någon lycka, det är fler än jag som älskar Byron och vill slippa betala hyra. Liksom Cairns och Sydney så hade Byron Bay en stor plats i mitt hjärta sedan förra gången. Och denna gång har den lilla galna, hippi- och surfarbyn bara vuxit ännu mer. Det är svårt att förklara för någon som inte varit här, men det är verkligen något särksilt med Byron Bay, och jag är så glad att jag återvände. Och förhoppningsvis blir det ännu ett stopp innan jag återvänder hem.

Jag vet att jag har sagt det förut men jag måste göra det igen. Det bästa med att resa så här är utan tvekan alla de fantastiska människor man stöter på. Och Byron Bay var såklart inget undantag. Efter en vecka på hostelet YHA, som kändes som rena rama fängelset, så tog jag och bytte till Holiday Village och det ångrar jag absolut inte. Här fick jag flytta in i en lägenhet som jag delade med sju engelska tjejer och killar under några dagar. Under dessa dagar så hade vi riktigt roligt tillsammans. Vi hade hemmafester med 20 personer som dansade och sjöng och spelade spel. Jag har äntligen börjat förstå vad cricket går ut på, men tycker fortfarande att det är världens mest tråkigaste och fjolligaste sport. Vi har varit på kändisjakt då killarna från The Inbetweeners varit i Byron för att spela in deras nya film, och så har vi haft filmkvällar här hemma i nummer 7. Det är alltid lika roligt när man på en gång klickar med folk och det gjorde jag verkligen med dessa grabbar och tjejer.

Därför var det lite tråkigt när engelsmännen lämnade mig och åkte vidare mot Sydney. Men så flyttade ett nytt gäng in här i lägenheten, ett par från Färöarna (Danmark), ett par från Österrike och så en fransyska. Himla trevliga allihopa och ännu en gång så var jag tacksam för bra rumskamrater.

De senaste dagarna så har jag bara gått och väntat på att årets julhelg och nyårsafton bara ska komma och gå så att jag kan ta mig ner till Sydney. Jag var inställd på en lugn jul i min ensamhet, kanske lyxa till det med köttbit till julmiddag. Men här kommer det igen, det bästa med att resa är alla fantastiska människor man träffar. Igårkväll så frågade helt enkelt det här gänget om jag ville följa med dom till Coffs Harbour och spendera julen med dom och ytterligare fyra danskar. Efter att vi känt varandra i två dagar. Så istället för en tråkig jul för mig själv så kommer jag nu få en väldigt trevlig jul i gemenskap med några riktigt trevliga människor. Vi ska bo i ett hyrt hus alldeles vid stranden i Coffs Harbour, som ligger cirka tre timmar söder om Byron. En riktig julmiddag med allt vad det innebär (har hört rykten om dansk anka), julklappar och jag ska eventuellt ge mig till att koka knäck i Australien. Jag är så otroligt tacksam för dessa människor och att jag är här på andra sidan jorden och får chansen att träffa dom. Detta skulle ju ALDRIG ske hemma i Sverige.

Så idag är det alltså sista dagen i Byron för den här gången. Jag har hängt med de andra på Main Beach, badat i havet (och samtidigt svalt säkert 50 liter saltvatten då vågorna var riktigt höga idag), sett en surfande tomtefar med vitt skägg ner till magen, inhandlat ett par små julklappar och ätit glass från bästa glasstället i Australien. Ikväll tror jag att jag ska ta en riktig långpromenad på stränderna, ända från början av The Wreck bort till slutet av The Pass, ta en titt på surfarna och njuta det sista av denna magiska plats. Imorgon blir det buss ner till Coffs Harbour och julfirandet!