Här kommer fortsättningen på vår resa längs med östkusten:

 

Vi hade som sagt nu kommit till Brisbane. En stad som i stort sett alla jag träffat sagt varit skit för att tala klarspråk. En stad man helt och hållet kunde skippa. Men både jag och Peigi kände att vi i alla fall ville spendera ett par dagar där och nu när vi hade graits boende fanns det inget som höll oss därifrån. Så vi anlände till huset som aussiekillarna vi träffat i Byron bodde i och vi höll nästan inte på att känna igen Stewart när han mötte oss i dörren, uppklädd i kostym och allt. Nyss hemkommen från jobbet så hälsade han oss välkomna till huset som han nyss flyttat in i tillsammans med James som vi också träffade i Byron. James hade dock fortsatt semester och var bortrest under tiden vi var i Brisbane. Stewart och James delade huset med ytterligare två kompisar, en tjej och en kille som inte heller var hemma mycket under tiden vi var där. Killen som jag inte kan minnas tiden på spenderade all sin tid hos flickvännen och Casey var även hon bortrest på semester och henne träffade vi endast sista kvällen vi var där.

 

Utan att egentligen känna Stu så klev vi in i hans hem och kände oss genast som hemma. Stu är en fantastisk kille, så oerhört lättsam och rolig och efter tio minuter kände både jag och Peigi som att vi hade känt honom i hela våra liv. Och efter att ha sovit i ett tält och i stort sett vistats utomhus i tre veckor i sträck så var det fantastiskt att vara i ett riktigt hus igen. Med ett kök, badrum, tv-rum och allt som hör till. Grabbarna hade nyss flyttat in och hade inte riktigt kommit i ordning än men för mig och Peigi var det ändå som ett slott. Efter att ha ätit skräpmat i vad som kändes som en evighet var det med stor iver vi åkte till mataffären och vi kom snabbt fram till att det var nachos vi skulle ha till middag. Lagom till att vi gjort klart maten kom Scott och knackade på dörren. Scott är kompis med Stu och gänget och var även han med i Byron Bay. Vi hade en trevlig kväll framför tv:n, något jag och Peigi inte hade haft på evigheter. Det var ju meningen att jag och Peigi skulle sova på soffan, vi couchsurfade ju, men Stu erbjöds sig att sova i James rum och vi kunde på det sättet få ta hans rum. Det går nästan inte att beskriva hur underbart det var att få sova i en riktig säng efter tre veckor i ett tält. Den sista veckan i Byron hade vi bara haft ett tunt underlägg att ligga på och våra ryggar värkte något fruktansvärt. Att få sova i en stor dubbelsäng, i ett rum med air condition, och få snusa på lakan som luktade gott av Stus parfym, ja, det var obeskrivligt.

 

I tältet hade vi aldrig kunnat sova längre än till 8-9 på morgonen eftersom solen förvandlade tältet till en bastu. Jag behöver väl knappast skriva att jag och Peigi tog sovmorgon när vi var i Brisbane. Stu hade åkt på jobbet när vi vaknade men Scott, som också sovit över i huset, var kvar och erbjöd sig att ge oss skjuts in till Brisbane City så vi slapp ta tåget. Vi tackade givetvis ja och hoppade in i bilen och tog en tur in till själva Brisbane. Scott släppte av oss i Southbank och tipsade oss om den billiga biografen som låg där och även om den stora utomhuspoolen som var enda alternativet om man ville bada i Brisbane. Det var oerhört varmt i Brisbane under de dagar vi var där men tyvärr var det också semestertider och den där utomhuspoolen var full av badande skollediga barn. Jag och Peigi tog en promenad runt Southbank istället vilket är ett jättemysigt område i Brisbane. Vi insåg snabbt att gå och titta på en film inte alls var en dum idé en dag som denna. Vi var båda rätt slutkörda efter de senaste veckorna och orkade inte med så mycket mer. Därför gick vi till Brisbanes enorma biograf och tittade på omtalade The Hobbit. Riktigt bra film men lång film som inte var i samma klass som Sagan Om Ringen-filmerna men ändå väldigt sevärd. När filmen var över hade det blivit sen eftermiddag och vi promenerade över floden på en av Brissies alla broar och tog oss till den väldigt centrala delen av stan. Efter en del letande så lyckades vi hitta åt Stu som slutat jobbet och han tog oss till en väldigt mysig bar med takterass och utsikt över Brisbane där vi drack ett par öl och lyssnade på en gitarrspelande kille. Vi tog tåget tillbaka till Chelmer och åkte sedan till Coles och inhandlade ingredienser till kvällens storkok vi planerat att göra. En korvgryta deluxe lyckades vi få till med allt möjligt i. Det blev återigen en kväll framför tv:n med prat och skratt och någon dålig actionfilm.

 

Dagen därpå lyckades jag och Peigi ta oss alldeles själva in till stan. Vi gick lite på stan och kikade i butiker innan vi var kulturella och tog oss till det stora museet. Där pågick ett flertal utställnigar med allt från dinosarier till 50- och 60-talsmode. Då biobiljetterna endast kostade sex dollar, vilket motsvarar ca 45 kronor, och vi inte hade så mycket energi, så bestämde vi oss för att det fick bli en repris av gårdagen. Vi messade Stu som ville hänga på och sedan mötte vi återigen upp honom efter jobbet, gick till en trevlig utomhuspub där vi drack en öl i solen innan vi gick till bion och den här gången såg vi alldeles nyutkomna ”Gangsta Squad”. Superbra gangsterfilm som utspelar sig under sena 40-talet.

 

Jag och Peigi hade under dagen bokat buss från Brisbane till Hervey Bay där vi skulle åka till Fraser Island från. Tidigt morgonen därpå skulle vi ta bussen från Brisbanes station och ägnande därför kvällen åt att packa och fixa. Det blev återigen en lugn kväll där vi bara umgicks och tittade på tv.

 

Morgonen därpå så blev det väldigt stressigt och hektiskt. Stu hade sagt åt oss på skarpen att väcka honom innan vi åkte för att säga hejdå men vi tyckte att han skulle få sova så mycket som möjligt innan han skulle upp och jobba. Dagen innan hade jag och Pegs köpt en liten avskedspresent i form av en diskborste, formad som en anka, som vi la fram tillsammans med en liten lapp som tack. Med fem minuter kvar tills tåget mot centrum skulle gå så låste vi dörren om oss och gick så fort vi kunde mot tågstationen. Det är helt enkelt omöjligt att springa med backpackerryggsäck på ryggen, vanlig ryggsäck på magen och sen en kasse i handen. När vi kom upp på perrongen såg vi tåget rulla iväg och vi var lagomt roade. Vi hoppade på nästa tåg som inte gick alltför långt efter och hann fram till bussen fem minuter innan den avgick. Vi borde där och då ha insett att buss kanske inte var ett bra resealternativ för oss...

 

Dagarna i Brissie var perfekta. Lugna och avkopplande och precis vad jag och Peigi behövde just då. Att få bo i ett riktigt hus och leva lite normalt för några dagar var fantastisk efter att ha bott i tält i tre veckor. Och vilken tur vi hade att James bestämde sig den där kvällen i Byron Bay för att vända sig om och börja prata med oss ”lovely ladies”. Återigen fick vi uppleva australiensarnas gästfrihet. Och främst av allt, jag och Peigi fick en fantastisk vän i Stu. Det går inte att beskriva killen med tillräckligt många superlativ. Vi har alla hållit kontakten sedan vi lämnade Brisbane och jag och Peigi är alltid välkomna tillbaka till huset.

 

Varken jag eller Pegs tog särskilt många bilder i Brisbane och vi lyckades inte få en enda på Stu. Men här kommer några i alla fall:

Tycker förresten att ni är lite dåliga på att kommentera. Lämna gärna ett par ord om ni läser bloggen! Vore roligt att veta vilka som är här inne och följer min resa. =)

Nu ska jag berätta vad min födelsedagspresent till mig själv bestod av. Ända sedan jag fick höra talas om Soundwave Festival för flera månader sedan så har jag velat gå på denna fantastiska endagsfestival där flera av mina favoritband sedan år tillbaka spelade. Biljetterna har varit slutsålda sedan länge men efter att envist hängt på Gumtree i veckor så lyckades jag på lördagen få köpa en biljett av en tjej som inte skulle gå. Vilken lycka!

 

Så på söndagen begav jag mig ut till Sydney Olympic Park och Soundwave. Sedan följde tolv timmar av musik av fantastiska band. Då det var sex scener så blev det en hel del springade och det fanns ingen tid att sätta sig ner och vila. Jag började med att se några mindre kända band och sedan blev det dags för Flogging Molly som spelade ett akustiskt set då deras instrument var försvunna. Sedan rockade Billy Talent loss och Soundwave tog fart på allvar för min del. Näst i tur stod Sum 41, ett band jag lyssnat på sedan 12-års ålder och det var fantastiskt att få se dom på scen. Det var med tunga steg jag lämnade deras spelning halvvägs in då en annan av min absoluta favoriter, All Time Low, spelade samtidigt. All Time Low bjöd på en riktigt bra show och ännu ett av mina favoritband på listan kunde prickas av. En snabb middag och sedan begav jag mig till ANZ Stadium som nu var full. På scenen stod Linkin Park och det var gåshud från första stund. Så fruktansvärt bra live att det går inte att beskriva. Men återigen var jag tvungen att kill my darlings och sprang tillbaka till andra sidan festivalområdet där det nu var dags för kvällens höjdpunkt. Blink-182 äntrade scenen och jag var i himlen. Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle få se detta band live, särskilt inte då de för några år sedan splittrades. Nu är de tillbaka och även om trummisen Travis inte var med på scenen (han var med i en allvarlig flygolycka för ett par år sedan där han och ett par till var de enda överlevande, och hans flygrädsla stoppade honom från att komma till Australien) så var det en magisk kväll. Tom och Mark var på topphumör och fick hela Sydney att gunga, hoppa, sjunga och skrika. Kvällens höjdpunkt var helt klart när de spelade ”Miss You” och hela Sydney Stadium sjöng med. Jag kommer aldtig glömma det och bara att få se Blink-182 på scen var värd varenda krona som biljetten kostade. Spelningen tog slut alltför fort och luften gick ur hela stället tror jag. Jag hann dock inte pusta ut många sekunder innan The Offspring gick upp på scenen och väckte liv i mig igen. Festivalens huvudnummer Metalllica spelade samtidigt i den andra arenan men jag valde att stanna och se Offsrping istället då de är mer min typ v musik. De numera gamla gubbarna rockade loss ordentligt och ”Pretty Fly For A White Guy” hade jag kunnat lyssnat till hela kvällen. När Offspring spelat sin sista låt så var det meningen att festivalen skulle vara över, med undantag för Metallicas spelning. Men Paramore, ett av banden jag kommit dit för att se som egentligen skulle spelat tidigare under dagen, hade haft en strulig dag och hade nu helt plötsligt blivit en huvudakt. Och det var en rörd Hayley Williams som kom ut på scenen. Hon hade aldrig trott att så många skulle stanna kvar för att se dom, särskilt då ett band som Metallica spelade samtidigt. Sen visade hon och resten av Paramore varför folk hade stannat kvar för att titta på dom. Dom är hel klart ett grymt liveband och Hayley Williams måste vara världens häftigaste tjej.

 

När Paramore avslutat sin spelning så var också Soundwave officiellt slut. Jag begav mig hemmåt med resten av de tiotusentals människor som varit där och väl hemma på Nomads igen så kunde jag bara konstatera att detta var en av de bästa kvällarna någonsin.

 

Jag tog knappt några bilder alls, var för upptagen med att njuta av upplevelsen. Filmade några klipp men dom går som sagt inte att lägga upp här på bloggen. Men här kommer ett par bilder i alla fall:

God dag! Första inlägget som 22-åring och låt oss nu hoppas att klockan tickar långsamt fram till 23.

Det blev en lugn födelsedag igår då jag firade ordentligt under lördagen, något jag skriver mer om i nästa inlägg.

Så vad sysslade jag med då under min födelsedag? Jag vaknade upp till sol och värme, väldigt olikt alla mina tidigare födelsedagar. Under frukosten stötte jag ihop med Lucas, en av de svenska killara jag hängt med här i Sydney. Han och Hampe och Felix har flyttat till hostelet på andra sidan gatan men var nu tillbaka på Nomads för att leta snappa åt sig gratis mat från free food-hyllan, sånt vi backpackers ibland tvingas till. Dä vädret var på topp så planerade vi in en dag på Bondi och snart satt vi på bussen alla fyra. Så jag spenderade min födelsedag med att sola, bada och spana på tjejer...

Jag har ju umgåtts väldigt mycket med enbart killar under min tid i Australien, vilket jag inte alls har något emot. Det är lättsamt, roligt och man slipper allt tjafs och snack som lätt blir då tjejer umgås. Men ibland så glöms det bort att jag faktiskt också är tjej och snacket bland mina manliga kamrater tar fart. Särskilt på ett ställe som Bondi Beach. Det var många gånger under dagen då våra samtal dog avbröts då killarnas hakor föll till marken. Helt enkelt för många tjejer på stranden för pojkarna att hantera. Jag tar det hela med en klackspark och både tror och vet att min kvinnliga syn på saker och ting uppskattas.

När molnen drog in över Bondi sent på eftermiddagen lyckades jag slita killarna från alla brasilianska rumpor och drog med dom på en promenad upp till utsiktsplatsen söder om Bondi. Och vilka fantastiska vyer det bjöds på. Högt upp över havet såg vi vågorna slå upp längs med bergsväggarna nedanför oss. Vi hade en liten fotografering där uppe på berget med havet i bakgrunden och lyckades få till några riktigt bra bilder.

Tillbaka i Bondi så blev det dags för födelsedagsmiddag. Det var sju månader sedan sist men så äntligen fick jag äta tacos igen! Himmelskt gott och den perfekta födelsedagsmiddagen. Felix blev så småning om tvungen att gå på jobb och vi andra tog bussen tillbaka hem. Då vi alla var trötta och förkylda så sa vi god kväll och killarna gick hem till Maze för att titta på Oscarsgalan och bedöma klänningar. Inte ens jag är så tjejig utan ägnade kvällen åt en thriller på tv:n istället. Lugn och trevlig födelsedag, precis vad jag ville ha.

Idag skiner solen igen och ska ge mig ut till Hyde Park och lägga mig i gräset en stund. Brännan börjar ta sig igen.

God morgon! Klockan är strax över tio här och jag ligger och drar mig i sängen. Denna helg så firas det ordentligt och efter födelsedagskalas nummer ett som var igår så känns det i kropp och huvud idag. Hampus, en av svenskarna jag träffat här fyllde 22 igår och det skulle såklart firas. Jag och hans kompisar Felix och Lucas gjorde så gott vi kunde och lyckades skrapa fram både tårta och present. Det ska ju kännas att man har födelsedag fastän man befinner sig på andra sidan jorden. Det verkade som att Hampus uppskattade det och vi hade alla en trevlig kväll.

Och ikväll är det min tur. Jag fyller ju inte förrän på måndag men det passar bättre att fira idag. Ska ta med mig svenskarna och möta upp irländarna och Jack i Coogee ikväll och hitta på nåt kul.

Men innan dess ska jag ägna dagen åt återställning, tvätta, handla mat och förhoppningsvis köpa världens bästa födelsedagspresent åt mig själv. Vad det är får ni veta senare!

För omväxlings skull så sitter jag idag på biblioteket och surfar. Och State Library of New South Wales är inte direkt som vilket bibliotek som helst. Här är det säkerthetskontroll då man kommer in och min väska var tydligen för stor så den har jag varit tvungen att låsa in. Och att ta med vattenflaskan var strängt förbjudet så nu är halsen snustorr. Men som sagt, gratis internet och det i en magnifik byggnad. Det soliga vädret är tillbaka i Sydney så ska inte stanna inne här så länge utan snart ge mig ut på gatorna igen. Blir nog att lägga sig i gräset i Hyde Park och njuta av allt som sker runt omkring.

Tänkte nu ge er fortsättningen på min resa längs med östkusten. Nästan anhalt: Sydney.

Så jag, Jen, Peigi, Ben och James lämnade bushen och gav oss iväg mot stortstaden Sydney för nyår. När vi satte oss i bilen på söndagseftermiddagen så hade vi ännu inte bestämt om vi skulle åka raka vägen till Sydney eller stanna någonstans efter vägen. Boende i Sydney skulle vi aldrig lyckas få då allt är uppbokat eller obeskrivligt dyrt under nyår. Vid midnatt, efter att ha velat fram och tillbaka under hela bilresan, så bestämde vi oss till slut för att stanna längs med vägen för att sova några timmar. En timme utanför Sydney lämnar vi motorvägen och svänger in mot Liverpool. Just när vi svänger av så hörs en stor smäll och vi alla fem antar att vi råkat ut för punka. Vi stannar bilen vid vägkanten och inser att det är mycket värre än så. Vi hade med oss en släpvagn till Sydney då vi alla fem hade en hel del packning och det inte finns en chans att detta skulle få plats i bagaget på bilen. När vi klev ur bilen så fick vi se hur ett av släpvagnens hjul helt enkelt hade hoppat av. James rusar bort till motorvägen där vi hade sådan tur att däcket låg vid vägkanten. Ni vet ju att jag inte är någon bilmekaniker men själva navet där däcket ska sitta hade smällt av och däcket hade därför lossnat. Vi kunde inte göra mycket mer än att ringa bärgningsbilen. Som tur var så var vi alla på gott humör, alla utom Ben som svor en hel del över sin släpvagn, och vi insåg alla vilken tur vi haft att inte däcket släppte när vi körde i 120 kilometer på motorvägen. Efter en timme kom äntligen bärgaren och vi åkte med släpvagnen till närmaste mekaniker. Av bärgaren fick vi rådet att slå upp våra tält vid en närliggande sjö och sedan vänta till morgonen och då ringa och höra oss för om släpet. Sagt och gjort, vi slog upp tälten, sov några timmar och när morgonen kom ringde vi mekanikern som inte kom med glada nyheter. Problemet var större än vad vi trott och med de röda dagarna som följde så skulle det ta en vecka innan släpvagnen var fixad. Vid den här tidpunkten var jag oerhört glad över att jag bestämt mig att göra östkusten med Peigi. Våra väskor var ju tvungna att komma med, de andra tog det allra nödvändigaste för den kommande veckan och sedan fick vi låsa in resten hos bilmekanikern.

I en minst sagt fullproppad bil satte vi sedan sikte på Mort Bay Park i Sydney, platsen där vi skulle spendera denna nyårsafton. Då vi bara var en timme ifrån stan så gick det snabbt att ta sig dit och klockan tio var vi på plats i parken. Ingen av oss hade någon som helst aning om vad vi hade att vänta men då vi klev ut i parken och möttes av en fantastisk vy över Sydney Harbour Bridge så var det bättre än vad vi någonsin hade hoppats på. Saken med Sydney och nyår är att det är platsen alla vill spendera nyår på. Sydney Harbour och Bondi beach är dom två populäraste platserna men i stort sett hela Sydney är perfekt om du vill uppleva en nyårsafton utöver det vanliga. Om du är beredd att betala för det. Och köa för det. Och inte dricka någon alkohol. Mort Bay Park i Balmain väster om Sydney är i stort sett det enda ställe där det är helt gratis att befinna sin under nyår och där det är tillåtet att dricka. Vi hade därför inte förväntat oss mycket men fick nu en av stans bästa vyer över bron och de världskända fyrverkerier som skjuts upp därifrån. När vi anlände vi tio på förmiddagen hade redan en hel del människor anlänt till parken men vi lyckades ändå få en riktigt bra plats. Vi slog upp ett av tälten och la ut filtar för att markera vår plats. Sedan turades vi om att vakta tältet och våra tillhörigheter under dagen.

Det blev en helt perfekt dag. Vädret var strålande men klarblå himmel och vi passade flera gånger på att bada i hamnen. Den coola förorten Balmain låg bara en fem minuters promenad ifrån parken och där kunde vi handla mat och strosa runt. När vi blev trötta tog vi en tupplur i tältet. Parken fylldes på under dagen med människor av alla dess slag. Stämningen var på topp och var helt olik alla andra nyårsaftnar jag tidigare upplevt. Sol och värme, folk som satt i gräset på filtar och solade och hade picnic. Folk som badade i hamnen med bron i bakgrunden, ett grabbgäng som spelade fotboll. Det närmaste det går att komma en svensk förklaring är kanske midsommar.

Timmarna gick förvånansvärt fort och snart började det skymma. Killarna brydde sig inte nämnvärt men vi tjejer ville gärna fixa till oss lite inför kvällen. Vi gjorde det bästa av situationen och köpte babyservetter och tog en riktig raggardusch. Vi bytte om på bajamajorna och sminkade oss i bilen med hjälp av backspegeln. Glamoröst så det skriker om det.

Klockan nio var det dags för den första omgången av fyrverkerierna. Den stora uppvisningen är ju såklart vid midnatt men man har även en tidigare för alla barnfamiljer. Den här ”lilla” uppvisningen var ju inte så dålig heller. Och i tid för fyrverkerierna så dök även Dani, Mike och Mika och Peigis kompis Jorge upp. Med bara några timmar kvar till det nya året så var stämningen minst sagt på topp och innan vi visste ordet av var det dags att räkna in 2013. Alla samlades i en enorm klunga och när klockan slog tolv så brakade ett massivt fyrverkeri igång. I en halvtimme hade vi en fantastisk utsikt över både raketerna som sköts upp vid Bondi och såklart Harbour Bridge rakt framför oss. Helt klart en annan klass än vad det är på fyrverkerierna hemma. Men så är ju Sydney också nummer ett i världen då det kommer till nyårsfirande.

Ganska snart efter att fyrverkerierna var slut så började polisen att mota bort allt folk från parken och de flesta tog sig vidare in till city för att fortsätta festligheterna där. Vi som hade bilen stående alldeles intill parken, och med planer på att ta oss till Byron Bay dagen därpå, kunde inte göra annat än att stanna i Balmain. Vi gick upp till centrum och åt nattmat och sedan var det bara att försöka lösa sovsituationen. Vi hade ju redan ett tält uppslaget så det flyttade vi helt enkelt från parken och gömde det bakom ett träd ett trettiotal meter från bilen. Där sov sedan Peigi och James och jag, Jen och Ben sov i bilen. Det var så klart allt annat än bekvämt men jag sov förvånansvärt bra mina första timmar på det nya året.

Att spendera nyår i Sydney var i stort sett den enda plan jag hade innan jag kom till Australien. Ett måste helt enkelt. Och jag är så himla glad att jag gjorde det och att det blev så lyckat!

Nu tänkte jag börja berätta om vad jag har sysslat med sedan jag lämnade Melbourne i mitten av december. Första stoppet på resan var jul i den victorianska bushen hos min vän James, som jag mötte uppe i Carins när jag först kom till Australien. James arbetade på Asylum under ett par månader och träffade därför en himla massa backpackers. Och eftersom han är världens trevligaste och omtänksammaste kille så bestämde han sig för att bjuda hem sina nya vänner till sin gård och därmed låta alla få uppleva en jul med gamla och nya vänner. Det är lätt att känna sig ensam när man backpackar och kanske främst under högtider. På det här viset fick alla möjligheten att spendera jul i vänners sällskap. James gård, eller hans pappas gård, ligger mitt ute i Victoria, mitt ute i bushen och där närmaste lilla kiosk ligger en timmes bilresa bort. James gård ligger bokstavligt talat mellan två nationalparker och det är fruktansvärt vackert där. Om ett par år planerar James att starta upp ett eget backpacker hostel där och ordna veckolånga vistelser där fokus ligger på naturliv, fiske och avkoppling. Vi hade turen att få vara med och börja bygga lite på det som så småning om kommer bli ett hostel.

 

Söndag 16 dec – Onsdag 19 dec

Jag lämnade mitt hostel Habitat HQ tidigt på onsdagsmorgonen. Tog mig in till centralen där jag mötte upp Peigi och Dani, en annan tjej som också bott på Asylum. Vi tog tåget till Frankston där vi  mötte upp James. Senare kom även Mike dit och då kunde vi åka och handla mat och dricka för våra två veckor ute i bushen. Sedan följde en sju timmars lång bilresa till gården. Och James, som i vanliga fall är en väldigt pratglad person, hade nu varit ute i bushen ett tag, utan någon att direkt prata med och detta resulterade i att vi i sju timmar fick lyssna till allt mellan himmel och jord. Måste dock säga att James är en fantastisk guide och han hade något att säga om varenda litet creek, varenda träd och varenda litet hus längs med vägen.

 

När vi äntligen kom fram till James gård så fick vi träffa en person som skulle komma att bli hela gängets favorit. James pappa Brett. Vilken människa! En riktig australiensare ut i fingerspetsarna och jag kan villigt erkänna att det var många gånger jag inte förstod ett ord av vad han sa då han pratade med sin breda australiensiska dialekt. Den här första kvällen gav James oss en rundtur på platsen där vi skulle ha vår Bush Christmas. Han hade redan påbörjat bygget av toalett och duschar och den lilla öppna baracken som skulle bli stommen på hostelet. Vi slog upp tälten och tände en brasa och satt uppe några timmar och pratade innan vi alla tidigt somnade.

 

De följande dagar så arbetade James, Mike och James pappa med bygget av vårt nya hem. Vi tjejer kunde inte hjälpa till med mycket under dessa dagar då det var en hel del tungt arbete med att tex få taket på plats. Vi kände oss rätt meningslösa men killarna försäkrade oss om att det skulle komma arbete för oss också så fort taket var på plats. Vi gjorde så gott vi kunde för att roa oss själva. Vi tog cykelturer på grusvägarna, knöt vänskapsarmband, badade i ån, solade, lärde oss köra James gamla motorcykel och pratade tjejsnack och lärde känna varandra. Och varje kväll då solen började gå ner bakom bergen, då hade Dani yogaklass. Detta var något vi sysslade med i stort sett varenda kväll under de två veckor vi var ute på farmen och alla som var där fick prova på yoga åtminstone en gång. För egen del så känner jag väl att det inte riktigt är något för mig. Jag har alldeles för svårt att koncentrera mig på att bli ett träd, utan att falla ihop i en skrattande hög på marken.

 

Killarna arbetade hårt och bygget av taket började ta fart. En eftermiddag hoppade vi alla in i bilen med Brett och gav oss ut i skogen för att leta efter ”rafters” vilket jag nog skulle översätta till takbjälkar. Vi högg ner träd, lastade upp dom på flaket och morgonen därpå skalade vi av all bark innan dom så småning om spikades upp. Och om James är en god talare så är det ingenting jämfört med hans far. Brett är den perfekta guiden och vi fick alla lära oss allt som fanns att veta om området.

 

Under onsdagen gick vi hela dagen och väntade på att bilen med Ben, Jen, Mika, Angus och Kate skulle komma. När kvällen kom hade vi vant oss vi tanken att dom nog skulle dyka upp dagen därpå istället.

 

Torsdag 20 december – söndag 23 december

När torsdagsmorgonen kom så vaknade vi alla av en tutande bil. Vi hade fått tillökning. Tydligen hade gänget åkt runt hela kvällen i området utan att hitta till James gård. Nu var dom i alla fall här och det var ett kärt återbesök. Vi visade dom runt och även om bygget inte var helt klart så var dom imponerade. Resten av dagen ägnade vi åt bland annat ”tubing”. Med uppblåsta gamla traktordäck tog vi en promenad på cirka en kilometer innan vi hoppade i däcken och med full fart gled vi längs med ån. Barnsligt kul men det slutade med en hel del blåmärken i rumpan. Och för min del en rejäl bula i bakhuvudet. På vissa ställen var vattnet väldigt grunt och jag fastnade. Jag ställde mig upp, halkade självfallet och slog bakhuvudet i en sten. Det hade kunnat sluta mycket värre än vad det gjorde och jag hade väl tur att det endast resulterade i en bula.

 

Ben hade tagit med sig sin stora fina båt ut till gården och på fredagsmorgonen klev vi upp tidigt och jag, Jen, Angus och Ben gav oss iväg till en fantastisk sjö ett par timmar från gården. Vägen dit var lång och krokig men vyerna vi fick se var helt klart värt allt besvär. Och sjön var sagolikt vacker med de höga bergen som omringade den. Vi sjösatte båten och spenderade sedan sex-sju timmar ute på vattnet. Det var en underbar dag där vi fiskade, hoppade i vattnet från båtkanten, solade och bara njöt. Inte ett moln på himlen och inga andra båtar förutom vår. Jag tog till och med en tupplur i båtens hytt och så gott har jag nog aldrig sovit förr. Vi hade storslagna planer på att återvända med middag till hela gänget men vi fick inte ett napp under hela dagen. Lite besvikna var vi allt men samtidigt var allt annat så perfekt så i slutändan gjorde det inte så mycket. På vägen tillbaka började solen gå ner bakom bergen och utsikten från bergets topp blev en perfekt avslutning på en perfekt dag. Och det faktum att vi inte kom hem med någon fångst gjorde inte alls så mycket. Ben åkte ut på sjön dagen därpå igen, med ett nytt gäng, och inte heller dessa fick någon fisk och vi gav upp på att få äta fisk till middag under julhelgen.

 

Under dessa dagar blev taket äntligen klart och vi kunde flytta ut alla möbler som befunnit sig i baracken. Vi gjorde så gott vi kunde med vad vi hade och snart hade vi både ett fungerande kök med rinnande vatten, köksbord/bar, frys, vardagsrum och dj-bås. Det fanns till och med en bokhylla full med böcker vilket resulterade till att vi varje dag hade lässtund då vi alla slängde oss i sofforna och läste. På kvällarna slog vi på generatorn så vi hade ström till lampor och datorer och under flera tillfällen under dessa två veckor så satt vi bänkade på den stora mattan på golvet och tittade på tv-serien Coupling. En engelsk serie från tidigt 00-tal som påminner en hel del om Vänner.

 

En dag när James kom tillbaka efter en tur på motorcykeln så hade han en bil i eftersläp. Mitt ute i ingenstans hade han stött på de två italienarna Andrea och Jionni och tyskan Dani. Dessa tre var på väg till en farm för arbete men skulle inte vara där förrän den 26:e och hade därför slagit läger i skogen i väntan på att kunna åka vidare. James bjöd in dom till Bush Christmas och jag tror nog att dom var fruktansvärt glada över att dom stötte på honom. Istället för att sitta ensamma i ett tält under jul fick dom nu en riktig jul tillsammans med ett helt gäng människor. Det hade dom nog aldrig kunnat ana!

 

På söndagkväll ställde vi till med lite fest. James vän Gage som också kommit dit agerade DJ och i pyjamas så dansade vi runt och sjöng för full hals in på småtimmarna. Ni yngre läsare vet ju säkerligen vad beerpong är för något. Här i Australien spelar vi goonpong och under den här kvällen utklassade jag Angus totalt. Jag blev utnämnd Goonpong Queen och kunde skryta om det resten av julhelgen. Den här kvällen var helt klart en av höjdpunkterna under Bush Christmas. Ibland är det enda som behövs goda vänner och hög musik!

 

Julafton/Christmas Eve

Här i Australien firar man ju jul den 25:e december så när den 24:e kom var det under dagen inget märkvärdigt. Dagen började med att James gav sig iväg tidigt för att åka till den närmsta ”staden” Albany som ligger fyra timmar från gården för att hämta upp ytterligare ett gäng julfirare som skulle anlända dit med tåg. Vi ägnade dagen åt diverse aktiviteter. En av tjejerna, Kate, var duktig på att klippa hår så alla vi tjejer passade på att få våra frisyrer trimmade. Så himla skönt att bli av med alla slitna toppar och få ett fräscht hår, och slippa betala för det!

 

Framåt eftermiddagen dök James upp igen och med sig hade han min kära Jamie som kommit dit från Melbourne. Efter att ha spenderat varje dag tillsammans uppe i Darwin så hade vi nu inte sett varandra på två månader och det var så himla kul att ses igen. Jamie fick också återförenas med sin andra halva Angus. Hans bästa vän från hemma i Skottland. De hade inte sett varandra sedan Cairns, vilket var nästan fem månader sedan. Dessa två är oskiljbara och under hela julhelgen gick dom båda runt med två stora leenden, glada över att återigen vara tillsammans. Förutom Jamie kom även fem andra f.d. Asylumgäster som jag inte träffat tidigare. De två tyska tjejerna Dani och Sara, italienska Ariel, franska Tomas och tyska Andi. Vi var nu runt tjugo personer på farmen och stället började nu mer och mer likna ett riktigt hostel. Vi fick till och med sätta uppe en lapp ovanför diskbänken så alla förstod att dom var tvungen att diska upp efter sig.

 

Julaftons kväll/Christmas Eve kom och planen hade varit att James DJ-vän skulle komma och spela för oss. Killen missade tyvärr tåget och kom aldrig men med gemensamma krafter lyckades vi ändå få dansgolvet att gunga. Glada över att vara tillsammans igen hade vi alla ännu en riktigt rolig kväll.

 

Juldagen/Christmas Day

Vi vaknade alla till isande vind och en grå himmel och med haglet som kom så fick vi till och med en vit jul för fem minuter. Vi tjejer ställde oss i köket och lagade pannkakor till hela gänget och sedan hade vi en trevlig julfrukost vid långbordet. Pannkakor, bacon och alla dess olika tillbehör. Mums!

 

Då vädret som sagt inte var det bästa under juldagen så återvände vi alla till våra respektive sovplatser för sovstund, alternativt lässtund. Framåt eftermiddagen påbörjades det som alla pratat om inför den här julen: grillningen av fåret! På gården finns en hage full med får och ett av dessa fick den stora äran att agera vår julmiddag. Elden tändes och till slut hamnade fåret på spettet och sedan var det bara att vänta. Jag, Jamie, Angus och Peigi satte oss vid elden och med kurrande magar såg vi på hur fåret sakta grillades. Detta tog ex antal timmar och under tiden så anlände fler av James vänner och vi började komma upp i trettiotalet antal gäster på gården nu. Det fixades  inför middagen, vi lagade potatis/rotmos, stekte svamp, gjorde sås, kokade grönsaker och bakade potatis i glöden. Alla klädde upp sig i sina finaste kläder, Angus som är skotte, tog på sig sin kilt, vi smyckade oss med roliga julbroscher, dukade bordet m.m. Framåt eftermiddagen dök även tomten upp! Vi blev alla tilldelade julklappar och lyckan var total. Själv fick jag en stubbyholder. Ett slags fodral av gummi som man sätter runt en drickaburk för att hålla den kyld. Helt klart användbart här i Australien.

 

Och så äntligen, efter många timmars väntan, var fåret klart och julmiddagen kunde börja. Jag har aldrig varit något större fan av lammkött, men det här mina damer och herrar, var något av det bästa jag ätit. Kanske var det för att jag knappt haft ett riktigt mål mat på en månad, men detta var utan tvekan det bästa jag ätit sedan jag kom till Australien. Bretts hemmagjorda myntasås var gudomligt god och gifte sig med köttet på ett perfekt sätt. Vi åt alla tills vi storknade och försökte komma på alla superlativ vi kunde för att beskriva måltiden vi just avnjutit. Och som om lammet inte varit nog så visade det sig att Brett även bakat äppelpaj till efterrätt. Vi backpackers var i himmelen! Återigen, vad hade vi gjort utan Brett?

 

När vi alla smält maten slog vi på The Pouges ”Fairytale of New York”, Bush Christmas julsång och julfesten var i full gång.

 

Annandag Jul/Boxing Day

Vädret under juldagen hade ju inte varit det bästa men under annandagen bjöds det på strålande sol och hetta. Vi ägnade i stort sett hela dagen till att sola och slappa. Vattenpistolerna som Jamie och Andrea fått i julklapp kvällen innan kom till användning då ett storslaget vattenkrig bröt ut. Det var precis vad vi behövde en dag som denna då värmen var outhärdlig. Som tur var hade vi även den svalkande ån alldeles i närheten så det blev även några dopp där under dagen. Till middag åt vi rester av fåret. Det hände inte speciellt mycket under annandagen men det var nog precis vad vi behövde. Den här dagen lämnade även italienarna och tyska Dani oss för att fortsätta till farmen där dom skulle jobba.

 

Torsdag 27:e december

På torsdagsmorgonen var det dags för Jamie, Angus, Kate och de tyska tjejerna att lämna oss och åka tillbaka till Melbourne. Jag, Jen och Peigi klev upp tidigt för att säga hejdå. Lite ledsamt var det då Jamie och Angus är två av mina allra bästa vänner här i Australien. De två skottarna är så galna så det räcker och blir över men man har aldrig tråkigt i deras sällskap. Angus åkte vidare till Thailand veckan efter jul och sedan hela vägen till Tyskland för att hälsa på sin flickvän Mia, och Jamie han har flyttat till Melbourne. Men tillsammans med Peigi har vi redan planerat min resa till den skottska landsbygden där dom ska visa mig allt som deras lilla stad har att bjuda på.

 

Torsdagen blev ännu en lugn dag. Betydligt tystare efter att Jamie och Angus åkt. Vädret var återigen tråkigt och vi spenderade ett par timmar med att titta på Coupling och spela kort. På eftermiddagen fick italienske Ariel för sig att slå till på stort och laga en äkta italiensk Spaghetti Bolognaise. Så i en gryta med kött av lamm, stek, korv, grönsaker och svamp puttrade sedan vår middag i timmar. Och jösses så gott det var! Vi har alla ätit mycket pasta under vår tid i Australien men den här slår alla rekord. Vi åt tills vi storknade.

 

Fredag 28:e december

Fredagen bjöd på fint väder och vi ägnade otaliga timmar till att slappa i solen med en bok i handen. Vi hade nu alla blivit ordentligt solbrända och speciellt Andi hade antagit en nästan svart nyans. Som gamla pensionärer spelade vi boule och hade en liten turnering där jag själv tog mig vidare från gruppspelet men inte längre än så. På eftermiddagen satte vi oss hela gruppen och spelade poker. Första gången i mitt liv jag gör det och det gick över förväntan måste jag säga. Hade vi spelat med riktiga pengar hade jag helt klart gjort mig en slant.

 

Till middag samlade vi ihop allt vi hade och lagade till en stor gryta. Den avnjöts framför ytterligare några avsnitt av Coupling. Kallt som tusan var det den här kvällen och då alla längtade till sina sovsäckar och filtar så blev det en tidig kväll.

 

Lördag 29:e december

Lördagen kom och vi började nu närma oss slutet på vår Bush Christmas. Vi ägnade dagen till att städa undan så mycket vi kunde. Efter två veckor såg stället minst sagt ut som en svinstia. Men med gemensamma krafter lyckades vi få det någorlunda rent och snyggt. På eftermiddagen, då den värsta hettan avtagit hoppade vi alla in i bilen med Brett och gav oss ut på en skogsvandring. Brett skulle som jag tidigare sagt kunna arbeta som en guide i det här området. Han vet allt som är värt att veta om stället och vi fick lyssna till spännande historier om hur området förr var fullt med guldgrävare. Vi vandrade runt i skogen och fick se de djupa hålen som guldgrävarna klättrat ner i på jakt efter guldet, vi letade och hittade stenar som använts som olika redskap av aboriginerna som för länge sedan befunnit sig på platsen. Och vi fick äntligen höra historien bakom Haunted Creek som vi alla undrat över. Helt klart en rolig och intressant eftermiddag där det kändes som att vi alla var ute på en skolresa. Men självfallet så råkade jag ut för ännu en av Australiens alla jävliga kryp. Mitt ute i skogen blev jag biten av ett antal Jumping Jacks, gigantiska myror vars bett är i klass med getingsting. Allt annat än trevligt.

Sista kvällen med gänget blev en kväll runt vårt stora middagsbord med prat och skratt och utbyte av filmer och foton.

 

Söndag 30:e december

Sista dagen på Bush Christmas. Brett åkte iväg med Dani, Andi, Ariel, Mike och Mika som alla skulle åt olika håll. Vi kvarvarande var nu bara jag själv, James, Jen och Peigi. Vi ägnade dagen åt att städa ihop det sista, plocka ner tälten och vänta på Ben som skulle komma tillbaka. Ben hade åkt tillbaka till Melbourne över julhelgen för att fira den med sin familj, och var nu på väg tillbaka för att plocka upp oss och fortsätta till Sydney och Byron Bay. Min plan var ju vid den här tidpunkten att åka med gänget till Sydney och spendera nyår med dom där och sedan stanna i Sydney. Men under Bush Christmas hade jag kommit att bli väldigt bra vän med den här skotska tjejen Peigi. Vi är så lika på många sätt, och samtidigt så olika. Vi kommer helt enkelt förbannat bra överens. Peigis plan var att efter nyår i Sydney åka med James, Ben och Jen upp till Byron Bay för ett par dagar och sedan fortsätta sin resa upp längs med östkusten till Cairns. Hon hade den senaste tiden försökt övertala mig att följa med henne. Jag hade gått och funderat på det ett tag och även om att stanna och bosätta sig i Sydney för ett tag kanske hade varit det klokaste så kunde jag inte motstå att skjuta på det och istället fortsätta resa med Peigi. Jag hade pengar kvar och östkusten var ändå något jag tänkt göra innan jag lämnade Australien. Och varför inte göra det då med en god vän? Så sagt och gjort, dagen vi lämnade bushen för Sydney bestämde jag mig för att ändra mina planer helt och hållet och förberedde mig nu istället på en månad på resande fot. Och nu så här i efterhand, det var helt klart ett klokt val för jag har haft fantastiskt roligt med Peigi under vår resa!

 

När klockan slog tre på eftermiddagen kom Ben farandes på vägen
och ivriga att komma iväg packade vi bilen med våra tillhörigheter och sa hejdå till det som varit vårt hem de senaste veckorna.

 

Jag har verkligen njutit de här veckorna på farmen. På många sätt har det liknat somrarna i Buan. Mitt ute i Ingemansland. Lugnet som infann sig så fort vi klev ur bilen den första dagen. Inga måsten utan bara ta dagen som den kommer. Ingen mobilsignal, inget internet, ingen tid. Vi har levt efter tiderna dagtid och nattid. Vår toalett, Poo with a View var något utöver det vanliga. Utedass deluxe. James hade gjort ett bra jobb med att ordna duschar men vi alla föredrog ändå att tvätta oss i ån som rann bara ett femtiotal meter ifrån oss.

 

Jag kan inte påstå att det kändes som jul. Vi gjorde så gott vi kunde men den 30-gradiga hettan, det gröna gräset och alla juldekorationers frånvaro gjorde det svårt att förstå att det faktiskt var jul. Samtidigt så var det på ett sätt väldigt skönt. Ingen stress att ordna med julklappar, julmat, pynta och allt som har med jul att göra. Min första jul hemifrån blev något utöver det vanliga och något jag alltid kommer att minnas med ett leende på läpparna. Att få träffa alla goda vänner igen var helt klart höjdpunkten under dessa två veckor.

 

Så när vi sagt adjö till Bush Christmas påbörjade vi den långa resa mot Sydney där det nya året skulle firas ordentligt. Resan dit blev händelserik men det tänker jag skriva om en annan gång.

Sydney bjuder på ett riktigt tråkigt väder idag. Grått och kallt. Jag har tagit mig till ett café och har precis avnjutit en god lunch bestående av Thai beef salad. Var i stort behov av kött och den där biffsalladen satt perfekt. Lagar ju aldrig kött själv här i Australien då det är allt annat än billigt så ibland måste jag unna mig en stek eller liknande ute på ett matställe. Det här cafét är perfekt då dom även har gratis wifi så nu passar jag på att uppdatera lite. Har inga planer för idag så kanske att jag sätter mig ner och skriver lite om vad jag sysslade med under jul, så kan jag lägga upp det här på bloggen inom en snar framtid. Jag har ju massor att berätta och visa från resan upp längs med östkusten.

Som sagt, Sydney visar sig inte från sin bästa sida idag och tydligen ska det här tråkiga vädret fortsätta några dagar framöver. Hade tänkt att gå och se operahuset någon dag men vill inte vara ute och gå om det ska regna. Har planer på att göra vandringen mellan Bondi och Coogee också men samma sak där, fint väder är att önska om man ska ta sig an den långa promenaden. Men jag ska väl inte klaga egentligen, ända sedan jag kom hit till Sydney för en dryg vecka sedan så har vädret varit fantastiskt. Strålande sol och en temperatur på över 30 grader. Man blir minst sagt bortskämd.

I lördags så promenerade jag bort till Paddington och Sydneys kända Paddington Markets. Vädret var strålande och marknade var full av folk. Jag inhandlade en ny dagbok då den gamla jag haft med mig nu är full. Hittade en riktigt häftig bok som är gjord av återvunnen "billboard" (ursäktar då jag inte kommer på namnet på svenska). Den gummi-/plastaktiga ytan är perfekt då den inte riskerar att bli blöt och ful som min tidigare dagbok.

Efter marknaden i lördags så tog jag mig också till IKEA. Ute i någon okänd förort låg det blågula varuhuset och att vandra runt bland alla möbler ger för en kort stund en känsla av hemma. Var ute efter en dalahäst eller liknande att dekorera irländarnas nya hus med men hittade ingen. Det fick bli en IKEA-filt och IKEA-muggar istället. Inget hem är komplett utan fleecepläden och de färglada plastmuggarna. Gjorde ett stopp i matavdelningen och köpte även dammsugare och knäckebröd.

När kvällen kom blev det dags för inflyttningsfest i Bondi. Tog bussen, klev av på fel hållplats och sprang in i Todd och Louie från Darwin. Återigen, Australien är ett enormt land men samtidigt så litet. Hittade så småning om till grabbarnas hus och hade sedan en riktigt rolig kväll. Introducerade alla irländare för E-Type och träffade chilenarna från Fraser Island igen. På söndagmorgonen hittade vi Joes arbetsskor och t-shirt i frysen och alla dammsugare var uppätna. Bra fest helt enkelt! Jag hjälpte killarna att städa upp och när dom gick ner till beachen tog jag bussen tillbaka till city och spenderade sedan resten av kvällen i sängen med ett par filmer och telefonsamtal hem till Sverige.

Hej där! Ligger i sängen och äter Tim Tam och tänkte att jag skulle uppdatera er där hemma om läget här i storstan. Det har ju gått en vecka nu sedan jag kom hit och nu har jag landat här i Sydney. För det första har jag bytt hostel. YHA var inget för mig och mitt nya hem är nu Nomads Westend. Fortfarande mitt i smeten men betydligt mycket trevligare. I de stora städer jag hittills besökt i Australien så har jag aldrig bott mitt i city, alltid minst en tio minuters promenad från centrum. Mer centralt än vad jag bor nu går det nog ej att komma. Det funkar men vi får väl se hur lång tid det tar innan småstadstjejen inom mig har fått nog av 24 timmars trafik/musik/allnänt oväsen och flyr till någon mindre befolkad stadsdel.

Efter att ha hängt ihop med irländarna den senaste tiden så har jag sedan vi skiljdes åt i måndags inte sett till dom, med undantag för idag. Grabbarna har gått och blivit med hus och har haft fullt upp med inflyttning, jobbsökande, godkännande av white card och allt annat praktiskt som måste göras då dom ska stanna här ett tag. Jag har därför fått roat mig på egen hand vilket varit ganska skönt faktiskt. Mest har jag vandrat runt här i city och försökt lära mig området och alla gator. Sen har jag även träffat Sarina, en av mina goda vänner från Cairns. Tyvärr har hon redan rest vidare men är glad att vi fick möjligheten att ses igen. Jag har gått på Paddy's Market, en enorm inomhusmarknad med allt du kan tänka dig. Jag har latat mig i Hyde's Park och tittat på människor. Idag var jag och vandrade runt i Darling Harbour som är ett jättemysigt område.

Sen har jag självklart varit på Bondi Beach. Både igår och idag har jag spenderat flera timmar på den världsberömda stranden. Efter att i flera år följt tv-programmet "Bondi Rescue" så var den halvmåneformade stranden en mina måsten då jag kom till Australien. Jag ska inte ljuga. Jag måste säga att jag blev en smula besviken då jag först kom dit. Bondi är mycket mycket mindre än vad jag trodde. Fullsmockad med folk förvisso men efter att ha set de milslånga strändrna i Perth och Byron Bay så ter sig kilometerlånga Bondi minimal. Och livvakterna. Bondis boys in blue. På tv:n ser det ju ut som att dom står utplacerade över hela området men icke. Har knappt sett till en enda. Idag såg jag förvisso filmteamet en snabbis och har dessutom räknat ut att det är vid sju på kvällen, då dom packar ihop, som man kan få syn på dom vid livvaktshytten. Idag kunde jag se både Chappo, Bacon och Terry. (Ja jag är en nörd när det kommer till Bondi men Anna vet i alla fall vad jag pratar om). Det går inte att komma ifrån, Bondi är en magisk plags där du kan få syn på allt.

Imorgon hade jag tänkt ta mig till Paddington och Paddington Markets, Sydneys välkända jättemarknad. Efter det funderar jag på att försöka hitta åt IKEA och köpa en svensk inflyttningspresent till mina kära irländare. Det vankas nämligen inflyttningsfest imorgon kväll i Bondi.

God kväll. Sitter för tillfället på McDonalds mitt i centrala Sydney och då det finns gratis wifi tänkte jag att jag skulle skriva några rader.

Efter många om och men kunds vi lämna Byron under fredagseftermiddagen och än en gång köra mot Sydney . Och den här gången höll bilen hela vägen fram. Vid ett på natten knackade vi på hos killarnas irländska vänner. Vi satt uppe och var sociala några timmar innan vi alla tre äntligen fick pusta ut och sova efter den långa resan.

Morgonen därpå tog jag mina väskor, mötte upp Ciarán och Joe, de två andra killarna i den irländska kvartetten, och tog tåget in till city för att hitta ett hostel. Vad som pågår i Sydney just nu vet jag inte men det var fullbokat absolut överallt. Hemlös och trött på allt som har med Australien att göra så kom grabbarna och deras vänner återigen till min räddning. Självklart fick jago stanna med dom så länge jag ville.

Så de senaste dagarna i Sydney har jag varit överallt känns det som men främst på irländska puben Cock n Bull där det igår var Sunday session. Idag lyckades jag boka in mig ett par nätter på YHA mitt i city och idag har jag bara sovit och vilat efter den senaste veckans äventyr. Imorgon ska jag ge mig ut på lite sightseeing.

En sak är säker: det är förbannat skönt att äntligen vara framme!

Ja gott folk. Nu tycker jag att jag har varit med om tillräckligt med elände för min resterande tid i Australien. Jag har nått det tillståndet då jag inte längre förvånas av något. Likgiltig inför allt det som sker.

Då vi vaknade i Gladstone igår morse, utan några nya uppdateringar om läget med vägarna, så bestämde vi oss för att chansa och packade ihop bilen och sa med ett leende hejdå till Gladstone, hålan där ingen vill vara fast. Vi fick så småning om höra att vägarna nu faktiskt var öppna och att vi äntligen skulle kunna ta oss till Sydney. Planen var att med två långkörningar och ett nattstopp i Byron Bay så skulle vi nå Sydney fredageftermiddag. Allt flöt på fint i cirka två timmar. Sedan bestämde sig kära bilen för att det fick räcka och slutade fungera. Den la av mitt på vägen i Gin Gin, ännu en lite gudsförgäten småstad här på Östkusten. Vi kunde inte annat göra än hitta en mekaniker, ringa bärgningsbilen och hoppas på det bästa. Ingen visste hur stort felet var då och om vi överhuvudtaget skulle kunna lämna Gin Gin den dagen. I väntan på besked tog vi en promenad genom stan, vilket tog ungefär tre minuter och sedan satte vi oss på den lokala puben. Jag reser med två irländare så det finns liksom inget annat alternativ. Där roade vi oss med att spela ordspel på Kierans mobil, spana in stans minst sagt udda stammisar och vänta. Efter tre timmar ringde dom från bilverkstaden och med andan i halsen svarade vi och fick till vår lycka höra att bilen var fixad och vi kunde fortsätta resan söderut. Tydligen var det bensintanken det var fel på och den hade bytts ut och vi var redo att åka igen.

Allt gick återigen som på räls och när klockan började närma sig åtta på kvällen, efter tolv timmar i bilen, bestämde vi oss för att kika in hos en av killarnas vänner i Brisbane och dricka kaffe och vila ögonen från vägen en stund. Vi stannade där en timme och efter lunch på McDonalds (min sista på läääänge) så navigerade vi oss ut ur storstan, ut på motorvägen och med sikte på Byron Bay. Ungefär 45 minuter utanför Brisbane utbrister James: "Oh no! It's happening again!" och vi visste alla tre vad det handlade om. Bilen dog på precis samma sätt som tidigare under dagen, denna gång mitt ute i ingemansland, på en sexfilig motorväg. Den här gången finns ingen verkstad i närheten så det är bara att ringa bärgningsbilen igen. Vi blir körda till en bensinmack där killarna, mannen som körde vår bergningsbil, och hans kollega försöker göra allt för att hitta felet. En mekaniker den här tiden på dygnet (midnatt) kommer vara allt annat än billigt. Bärgningsbilmannen ringer en vän till honom och när han kommer för att försöka hjälpa oss så startar bilen till vår glädje! Felet den här gången kan vara själva bensinen som vi tankade bilen med norrut. Översvämmningarna har förmodligen till och med påverkat bensinen, smutsat ner den. Vi får rådet att om det händer igen, "slå" lite under bilen på bensintanken och vi borde vara okej.

Med fingrarna korsade ger vi oss iväg ännu en gång. Två timmar är allt som behövs för att vi ska komma fram till Byron. Galet trött somnar jag i bilen och vaknar en timme och femtio minuter senare. Bilen har lagt av. Igen. Det är tio minuters bilresa till hostelet. På lagomt glatt humör men den här gången vet vi i alla fall vad vi ska göra. Och efter många försök så startar faktiskt bilen igen. Vi försöker ta oss till Byron med ren tankevilja men två minuter senare händer det igen. Och den här gången spelar det ingen roll hur mycket vi bankar och slår. Bilskrället vägrar starta. Vid den här tidpunkten är klockan tre på morgonen, vi är fast fem kilometer utanför Byron Bay, mitt på vägen. Att ringa efter dagens tredje bärgningsbil är inget vi har råd med. Vi bestämmer oss helt enkelt för att sova i bilen ett par timmar och lösa problemet morgonen därpå. Och det är konstigt, men vi alla somnade så småning om. I en bil mitt på vägen. Klockan halv åtta imorse, väckta av den vilda morgontrafiken, förösker vi ytterligare några gånger att starta bilen, utan någon som helst framgång. Alla mekaniker svarar att dom inte kan göra något åt bilen idag då det är fredag. Ovilliga att lämna bilen vid vägkanten ser vi ingen annan utväg än att putta den 200 meter till en bensinmack som ligger runt hörnet. Vi får höra att trafiken kommer vara galen ända fram till efter lunch. Så ja, vi tog tag i bilen, stoppade all trafik bakom oss då det bara är en fil, och försökte så fort vi kunde få bilen bort från vägen och in på bensinmacken. Arga blickar, roade blickar och en hjälpande hand från en annan bilförare så kom vi till slut fram till macken. Slutkörda. Det finns nog ingen övning som är lika bra för ben och rumpa som att knuffa en fullastad bil. Till vår stora lycka finns det även en mekaniker på macken som lovar att ta sig en titt på bilen.

Så nu sitter vi här, på hostelet vi var menade att checka in på igårkväll, och väntar på ett telefonsamtal om bilen. Klockan är halv två och vi har varit här sedan halv tio. Vi har ingen aning om vi kommer härifrån idag eller imorgon. Less och trött som tusan och utan att det finns något annat vi kan göra än att vänta och be till gudarna att vi kommer härifrån. Byron Bay är en av mina favoritplatser här i Australien och helt klart ett bättre ställe att vara fast på än hålorna Gladstone och Gin Gin, men nu vill jag bara komma fram till Sydney.