Igår tog jag alltså färjan över till Sydney och sedan åkte jag runt vad som kändes som hela stan, en sista gång. Jag började med att åka ut till Newtown och The Sixth Borough, restaurangen jag jobbade på för ett par helger sedan. Där blev jag bjuden på god mat och hängde med Choji några timmar. Då han snart åker tillbaka till Peru så kommer vi inte ses i Australien men man kan ju alltid hoppas att vi ses någon annanstans i världen. Efter att ha sagt hejdå till Choji så tog jag mig tillbaka in till stan och sedan vidare ut till Bondi. Dags att säga adjö till mina favoritirländare. Ända sedan vi träffades på Fraser Island för två månader sedan så känns det som vi har hängt ihop. Dessa galna grabbar har kommit att bli fantastiska kompisar och jag har nästan fått fyra äldre bröder. Vi började kvällen med chokladkaka och tv-såpan Home and Away. När kvällen kom så begav vi oss till Bondi Junction och stället där jag startade min sydneyvistelse, den irländska puben Cock N Bull. Med stek och öl och en massa prat så blev det en riktigt bra sista kväll. Ville absolut inte ge mig av men då vi skulle åka tidigt imorse var jag tvungen att så småningom slita mig därifrån. Kramkalaset ville aldrig ta slut och just det, vetskapen att man kanske aldrig kommer ses igen, är fruktansvärt jobbig. Som tur är så ska killarna vara kvar här ett tag till så jag håller tummarna att vi ses igen. Tills dess kommer jag verkligen sakna ladsen Ciarán, James, Joe och Kiaran. Med förhoppningar om att återvända till Sydney så ger jag mig nu iväg på nya äventyr. Hur det ser ut med mobiltäckning och internet har jag ingen aning om men jag lovar höra av mig när jag har tillgång till endera.

Hej där!

Hannah och jag sitter på cafét Hot & Cold som kommit att bli vårt andra hem här i Manly. Det var ju i torsdags som jag tog min väskor och tog färjan över till Manly och lämnade Sydney bakom mig. Hannah som jag träffade i Darwin och sedan flög till Perth med. Hennes pappa bor här i Manly med sin fru Belinda. Och låt mig säga så här: det har varit oerhört skönt att få bli ompysslad och bortskämd ett tag. Hannah och jag har haft vårt egna rum i detta supermysiga hus mitt i Manly. Vi har ätit så mycket gott så det kommer bli svårt att återgå till pastan och tomatsåsen. Hundarna Charlie och Tommie har blivit våra nya bästa vänner och följt varje steg vi tagit i huset.
Vi har dock inte legat på latsidan. Vi har suttit som klistrade med våra datorer och iPads och lusläst hela webben efter farmjobb. Jag behöver tre månader och Hannah en. Det har varit frustrerande och irriterande då inget verkar finnas men hårt arbete lönar sig i längden och i morse var det en kvinna som hörde av sig. Det handlar om en farm uppe på östkusten, mellan Coffs Harbour och Byron Bay. Hon och hennes man och deras fem barn äger en liten farm och då deras hus brann ner för några månader sedan så behöver dom hjälp med barnpassning och lite allt möjligt medan dom försöker bygga upp sitt hem igen. Detta är volontärarbete och vi kommer inte få betalt. Boende och mat är dock något dom kommer stå för så vi kommer inte göra av med några pengar. Vi kommer båda försöka hitta ett betalt arbete men medan vi gör det så kan vi lika gärna vara på ett ställe där vi får våra farmdagar avprickade.

Så ja, nu är det alltså dags att lämna Sydney. Efter snart två månader i denna fantastiska stad som jag kommit att tycka så mycket om. Sorgligt javisst, men efter 88 dagars farmjobb så kan jag komma tillbaka hit när jag vill. På fredag tar vi tåget till Grafton och nya äventyr!

Vi har hunnit med lite skoj medan vi varit här i Manly också. Umgåtts med mina svenska kompisar Hampus, Lukas och Felix och i söndags var det den irländska högtiden St Paddy's Day så självklart mötte vi upp med irländarna i stan för roligheter. Jag lovar att skriva mer om allt detta men nu stänger cafét och vårt gratis WIFI är slut. Vi hörs snart igen!

Hej där Sverige.

Dags att tala om hur läget ser ut för tillfället. Det ser inte ut så som jag hade planerat det Meningen var ju att jag skulle ut i bushen och arbeta men så är inte fallet. I måndags skulle jag ha påbörjat ett arbete på en blomfarm i Lithgow, fyra timmar utanför Sydney. 88 dagar där och jag skulle ha mitt nya visum och en möjlihet att återvända till Australien och stanna ytterligare ett år. 88 dagar och jag skulle ha tjänat igen alla pengar jag gjort av med hittills under mina åtta månader här, plus lite till. Nu visade det sig istället att det inte finns någon farm och därmed inget jobb och inga pengar att tjäna. Istället har någon ondsint liten människa bestulit mig på mina sista slantar och lämnat mig i en inte alltför rolig situation. Sedan jag hade betalat för boendet, ca 1500 sek, så gick det inte att få tag på mannen som sas sig äga farmen. Jag mailade ett antal gånger utan att få något svar, och när jag försökt ringa honom gick det inte att komma fram på mobilen. På fredagen fick jag även ett mail från en annan tjej som skulle ha jobbat på farmen, och hon hade endast fått konstiga mail innehållande reklam från denna farmare, och anade därför att vi alla hade blivit lurade. Detta mail hade skickats till minst 60-70 personer och till mig hade han sagt att vi var en grupp på 16...

Förmodligen var det dumdristigt av mig att så lätt tro på allt som denna man sa. Naivt till och med. Men jag litar på folk och vill inte tro att det finns dom som för nöjets skull utnyttjar andra. Folk som endast handlar för sin egen vinning och inte bryr sig det minsta om dom som råkar ut för dess illvilja. På grund av en sådan här människa har jag nu förlorat i stort sett mina sista pengar och planen jag hade för de kommande månaderna är som bortblåst. Men det är ändå det faktum att det finns människor som denna ”Alvin Carson” som irriterar mig mest. Jag har blivit tillsagd att gå till polisen och anmäla det hela men jag vet ärligt talat inte om jag orkar lägga energi på det. Mina pengar kommer jag med all säkerhet aldrig se igen och chansen att dom ska lyckas få tag på denna man är också minimala. Samtidigt vill jag inte att någon annan ska råka ut för samma människa som jag har gjort. Det finns tyvärr många som Carson där ute och tyvärr hör det till vardagen att backpackers utnyttjas på detta vis. Unga, utländska människor som ofta är i desperat behov av arbete. Jag fick lära mig den hårda vägen och kommer helt klart vara mer försiktig nästa gång.

Utan pengar, jobb och boende kände jag för första gången att jag bara ville sätta mig på första bästa plan och åka hem till Ramvik. Jag hade fått nog av allt som hade med Australien att göra och brydde mig inte ett dugg om en andra års visum. Men då jag inte hade några pengar till en biljett hem, och efter att ha kommit över den värsta chocken och den värsta ilskan lagt sig, insåg jag ändå att jag måste rycka upp mig och ta tag i situationen.

Är det något jag varit tacksam för den senaste tiden är det alla underbara vänner jag skaffat mig här i Australien. Människor som verkligen ställer upp när det krisar. Då jag i fredags fick höra allt om den här farmen så bodde jag hos Choji och hans rumskamrat Laura för att spara pengar på boende de sista dagarna innan jag åkte till Lithgow. Just när jag var som mest arg och stressad ringer en av Chojis chefer och innan jag visste ordet så hade jag fått ett arbetspass på restaurangen/cafét The Sixth Borough. Då jag aldrig tidigare arbetat inom den branchen så protesterade jag först men insåg sedan att jag i stort sett inte hade något val. Det var inget jag kunde göra åt farmen och jag var i stort behov av pengar och var tvungen att ta alla möjligheter som erbjöds. Jag tog mig i kragen, tog bussen till Newtown och slog på ett leende, fejk förvisso, men jag lyckades maskera stressen och oron som bubblade inom mig och sedan gjorde jag så gott jag kunde. Kassan gick fort att lära sig, menyn kunde jag ha bredvid mig, serveringen var det inga större problem med. Vad som verkligen gav mig huvudbry var kaffet. Flat White hit och latte med skin milk dit. Förkortningar på varenda typ av kaffe och tillbehör och huvudet snurrade. Som tur var ställde jag inte till det alltför mycket och killarna var verkligen snälla mot mig. Även om det var mycket att hålla reda på och stressigt emellanåt så hade jag en rolig kväll. Det var fredagskväll och The Offspring spelade i lokalen intill så det var många roliga figurer som stapplade in i restaurangen. Så när vi äntligen åkte hem hade jag nästan släppt allt med farmen.

Idag är det torsdag och situationen har ordnat upp sig någorlunda. Jag fick bo hos Choji ytterligare några dagar, jag jobbade på restaurangen även på lördagen och Matt och Josh kommer förhoppningsvis ringa igen om dom behöver hjälp. Min kära vän Hannah, som jag umgicks med i Darwin och Perth har kommit hit till Sydney och efter tre dagar på hostel ska jag nu få flytta in hos henne i Manly. Tillsammans ska vi leta nytt farmjobb och jag håller tummarna att det inte dröjer alltför länge innan vi får napp. I fredags kändes det förjävligt men med tid att samla sig och goda vänners hjälp så känns det nu som att det kanske löser sig ändå. Om en liten stund ska jag stänga av datorn och hämta upp mina väskor och sedan ta färjan ut till Manly och Hannah.

ta att uppdatera er lite om vad som hänt.

Jag checkade ut från Nomads på torsdag morgon med planer att flytta till Maze och dom svenska grabbarna på andra sidan gatan. Det gick ej då det var fullbokat. Och så visade sig fallet vara med resten av Sydneys hostel. Självklart skulle jag ha bokat in mig någonstans över helgen, särskilt då jag visste att Mardi Gras skulle ta plats under lördagen. Mardi Gras är Sydneys svar på Pridefestivalen och den största gayfestivalen i världen om jag förstått det rätt. Att stan därmed inte hade några lediga platser var något jag borde ha förutspått. Som tur är har jag skaffat mig några fantastiska vänner här i Australien och situationen kunde snart redas ut. Jag behövde bara vara hemlös några timmar.

Peigi har varit och irrat runt i Thailand den senaste månaden men kom tillbaka hit till Sydney i torsdags. Mötte upp henne och hennes bror Gerry som nu ska göra vad storasyster gjort, resa runt i Australien under ett år. Det var ett väldigt kärt återseende då Pegs är en av mina absolut bästa vänner här i Aussie. Utan att riktigt veta vart vi skulle ta vägen (Peigi och Gerry hade inte heller bokat något hostel) så satte vi oss vid datorerna på Wicked Travel och letade febrilt efter någonstans att spendera natten. Felix, Hampe och Lukas kom och höll oss sällskap och till slut hörde Choji, en av Pegs vänner av sig och sa att vi självklart kunde stanna hos honom. Sagt och gjort, vi packade en nattväska, låste in dom stora ryggsäckarna i ett skåp på Nomads och begav oss ut till Maroubra och cafét där Choji jobbar. På världens mysigaste café/bokhandel blev vi bjudna på både kaffe/varm choklad och den största och förmodligen godaste varmkorv jag ätit. Jag har träffat Choji förut, på nyår för att vara mer exakt. Han är en kille från Peru, med rötter i Japan, som arbetar som kock och är en god vän till Peigi. Med fulla magar så begav vi oss till Choji hus där vi blev bjudna på ännu mer mat. Kocken utövade sin magi och lagade till en utsökt hel kyckling, grillad i ugn tillsammans med ett tjugotal ingredienser, bla apelsin, lök, potatis, kummin och självfallet goon. Till detta serverades ris och en stark salsa. Jag behöver knappast beskriva hur gott detta var. Efter maten satt vi upp några timmar och drack vin och pratade om allt möjligt.

På fredagen vaknade vi till ännu en regnig dag. Vi tog bussen in till stan där vi gick runt i butikerna och Peigi och Gerry ordnade med bankkonton. Vi hade planer på att besöka vaxmuséet Madam Tussoudes men då klocka sprang iväg så struntade vi i det och Choji visade oss en foodcourt i Chinatown där vi åt suverän mat för en billig peng. Igen. Tillbaka hos Choji så skyndade vi oss att göra oss klara för en utekväll och sedan tog vi en taxi till irländarnaoch Jack i Bondi. Alltid lika trevligt att se dom galna grabbarna och vi fick även sällskap av Jon och Sophie som jag mötte min första helg i Sydney. Efter ett par timmar i Bondi styrde vi kosan mot Ayers Rock och en kklubb jag inte kan minnas namnet på. Riktigt häftigt var det dock där men lite väl dyrt för våra backpackerbörsar. Då det var fredag och dagen innan MArdi Gras bestämde vi oss för att ta oss till Oxford Street och besöka en av alla dessa gayklubbar som ryms längs med den gatan. Det var med viss skepsis som vi lyckades få med alla och vi hoppade in ytterligare en taxi. Men är det något jag tyvärr lärt mig i Sydney är det att taxichaufförerna icke är att lita på. Det spelade ingen roll hur många gånger jag berättade för chauffören vart vi skulle men ändå lyckades han släppa av mig, Joey och Ciarán på helt fel plats. Lagomt muntra fick vi ta ännu en taxi och jag är glad över att det inte kostar skjortan att åka taxi här i stan. Vi lyckades äntligen komma fram till rätt ställe där de andra väntade. Efter att ha kikat in på ett par klubbar där det var oväntat lite folk så begav vi oss till ett ställe där vi kände oss mer hemma. Irländska puen Scruffy's. När klockan närmade sig tre så åkte jag, Peigi, Choji och Gerry tillbaka till Maroubra där vi genast stöp i säng och sov till klockan två dagen därpå.

Det blev som sagt en lång sovmorgon och Choji som var tvungen att åka och jobba lämnade oss snart. Vi andra tre åkte in till stan och Peigi gjorde en sista shoppingrunda i centrum. Planen var sedan att kika på Mardi Gras-paraden som skulle vara på Oxford Street men vi blev kvar i centrum ett tag då det var en hel del bra gatuartister den här dagen. Först spelade en kille som jag sett där förut och han är helt fantastisk. Efter honom så blev det streetdance med ett gäng karismatiska killar, även det en mycket bra show. Till slut lyckades vi i alla fall slita oss därifrån och ta oss till Oxford. Stan var minst sagt smockfull med folk och trots regnet så var alla på himla bra humör. Vi lyckades få en hyfsad plats längs med gatan och när parade väl började så var det glädjeyra i hela Sydney. Helt klart något utöver det vanliga men oerhört roligt att titta på. Och väldigt kul att se Sydneys poliskår, brandkår och livräddarna delta i parade och stötta gaygalan. Efter paradens slut lyckades vi efter många om och men ta oss tillbaka till centrum och hoppade på bussen tillbaka. Vi stannade till hos Chojis andra jobb, en peruviansk restaurant. Där åt jag en typiskt peruviansk rätt som bestod av en utsökt fisk. ris och grönsaker. Himmelskt gott. En riktig lyxmiddag som Choji lyckades snacka till sig ett billigt pris på. Väl hemma hos Choji igen så blev det uppesittarkväll då Peigi inväntade sin hemresa tillbaka till Skottland. Hennes år är över och hon var tvungen att åka hem. Lite sorgligt var det allt att säga hejdå men vi har redan bestämt att ses igen.

Jag och Gerry stannade ytterligare en natt hos Choji men när söndagen kom så bokade vi in oss på Nomads igen. Vi tog bussen tillbaka till stan och medan Gerry letade efter någon skatepark så somnade jag i sängen. Samtal hem och filmkväll på level 1 blev min söndagkväll.

Igår måndag så hade Choji en ledig dag och jag och Gerry begav oss först ut till Maroubra för att möta upp honom och sedan åkte vi ut till La Perouse, ett hamnområde i södra Sydney med riktigt mysiga och lugna stränder. Vi spenderade hela dagen där och när vi kom tllbaka till Chojis så vankades det barbeque. Och jäklar vilken barbeque det blev! Choji delar huset med fyra andra personer varav tre är från Sydamerika liksom honom, och ja, dom vet verkligen hur man håller en barbeque. Kock som han är, så var säklart maten utsökt och med latinomusiken i bakgrunden, alla isttandes ute på gården så kunde vi mycket väl varit i Peru.

 

Återigen med alldeles för mätta magar gav vi oss tillbaka till Nomads där jag slocknade så fort jag kommit in i rummet.

 

I tisdags var det dags för mig att checka ut då jag hade bestämt mig för att lämna storstadslivet och flytta ut till Bondi. Har bott på Noah's nu en natt och det är väl inge vidare. Fantastiskt med endast två minuter till Bondi Beach men själva hostelet är inget att hurra för. Hade bara två nätter bokade och imorse när jag checkade ut så hörde jag mig för hos Choji och snäll som han är så får jag stanna där tills på söndag. Då är det nämligen dags att lämna Sydney. Varför? Jo jag har gått och blivit med jobb! Har efter mycket letande lyckats få tag på farmjobb. Så på måndag börjar jag mitt nya jobb ute i Lithgow någonstans mitt i New South Wales. Vad jag ska jobba med? Plocka blommor! Antagligen mycket jobbigare än vad det låter och helt klart tråkigt efter ett tag. Men det kommer ge mig bra med pengar och en möjlighet att återvända till Australien. Så då är det helt klart värt det.  Därför har jag bestämt att bara försöka njuta så mycket som möjligt nu den sista veckan i Sydney. Sola, bada och lata mig så mycket det bara går.

 

Och det är precis vad jag gjort de senaste dagarna. Igår strosade jag runt i stan och sen på kvällen tog jag en två timmars lång kvällspromenad längs med Bondis kust. Fantastisk promenad och jag passerade både stränderna Tamarama och Bronte på vägen. Idag har jag legat på Bondi Beach i stort sett hela dagen och fått en fin bränna. Inte dumt alls om jag fär säga så.