Say again?
Efter att i flera dagar suttit instängd på rummet och letat jobb framför datorn så höll jag igår på att gå i taket och bestämde mig för att idag ta en paus från det hela. Tog därför bussen idag ut till Casuarina där norra Australiens största shoppingcenter finns. Jag minns inte senaste gången jag shoppade i Australien och tyckte det var på tiden. Strosade runt i affärerna några timmar och mumsade i mig efterlängtad sushi till lunch. Tog bussen tillbaka till Darwin på eftermiddagen och hade då med mig bland annat en superfin bikini från Billabong som jag tittat på och som nu var på rea, vilket betyder mer humana priser för det märket. Slog också till på en liten svart väska från Ripcurl som jag suktat efter, och då min gamla blev stulen på Bali var denna ett måste. En jumpsuit, en tröja och lite småkrams blev resten av dagens skörd.
Väl hemma på hostelet så möttes jag av ett par meddelanden angående jobb som jag måste ta ställning till. Vet just nu inte hur jag ska göra men återkommer när ett beslut är taget.
Och så till slut det som rubriken anspelar på. Jag har mer än en gång påpekat att irländarna är det absolut trevligaste folket, och det står jag fast vid. Och efter att ha umgåtts med en hel hög av dom så är mina kunskaper när det kommer till den fantastiska dialekten någorlunda bra. Men ibland så går det bara inte att förstå ett enda ord som kommer ut. Detta hände ikväll. Satt och åt min middag och började prata med ett irländskt par som satt vid mitt bord. Världens trevligaste människor men från Belfast, Detta orsakar brister i kommunikationen förstår ni. Men samtidigt som man sitter där och verkligen koncentrerar sig på att förstå vad det är som sägs, så vill man inte heller verka helt urblåst och efter varje mening fråga om dom kan repetera detta då det inte kan uppfattas av denna lilla svenska. Så istället sitter man där och nickar och hummar jakande som att man förstår precis allt. Tills personen i fråga tittar på dig uppmanande och länge. Då trillar polletten ner och man förstår att en fråga har ställts, en fråga man inte alls uppfattade i denna flod av obegripligt ljud. Så då får man ändå krypa till korset och ursäktande fråga om du kan ta om det hela för att man inte riktigt förstod...
Turligt nog så gick ändå vårat samtal relativt bra och jag gjorde inte helt bort mig. Irländarna vet ju oftast om att dom kan vara svåra att förstå och brukar vänligt nog inte skratta utan istället sakta ner på hastigheten. Ett himla trevligt par var dom i alla fall, Greg och Alice, och det är alltid lika kul att träffa nya spännande människor att diskutera allt mellan himmel och jord (oftast resor) med.
Nu ligger jag i sängen och ska titta på ett par avsnitt av Breaking Bad innan läggdags, Vet inte vad jag ska ta mig till när den serien är slut. Hitta mig ett jobb kanske.
Bjuder på en bild från Bali innan jag stänger igen butiken. Ska försöka komma ihåg att lägga upp lite mer bilder därifrån.
Good night people!
Back on track
Efter flera månaders frånvarade från bloggen så tänkte jag försöka komma igång med skrivandet igen. De senaste månaderna så har det hänt en hel del, som det flesta av er redan vet om. Och för er som inte vet så kommer här en liten uppdatering:
Efter att jag lämnade Sydney i mitten av mars så åkte ja ju upp till The Top End för att arbeta på Bark Hut Inn, två timmar utanför Darwin. Detta kom att bli en ordentlig upplevelse på många sätt och vis. För det första fick jag lära mig en massa nya saker som till exempel att göra riktigt kaffe, arbeta i shop och såklart att stå i baren. Då detta roadhouse erbjöd både restaurang, bar, affär, bensinstation och camping så blev arbetsuppgifterna många och olika och det trivdes jag riktigt bra med. Favoritsyssland blev nog ändå att mata våra kära vattenbufflar, Jack och Jill. De betedde sig mer som hundar och kom springande när man ropade på dem, samtidigt som de viftade på både öron och svansar och pratade med mig. Bra arbetstimmar blev det också då jag jobbade mellan 50-70 timmar i veckan.
Då vi befann oss mitt ute i Northern Territory så fick jag verkligen uppleva det ”riktiga” Australien. Så värst många backpackers stannade inte förbi hos oss utan det var för det mesta australiensiska fiskare påväg till Shady Camp och drömmen om att fånga en barramundi. Många roliga historier fick vi höra från dessa herrar! Fiske är enormt stort här uppe och det mesta handlar om det. Tur då att jag kan lite grann om ämnet i alla fall och kunde hålla igång en konversation då jag stod bakom baren. Våra kära stammisar som jobbade i gruvan ett par kilometer bort kom också in i stort sett varje kväll och blev även dom en del av upplevelsen i Bark Hut. Det var faktiskt två av dessa herrar, Pete och Steve som min första kväll lärde mig hur det ska gå till bakom baren. Mycket skratt och prat blev det varje kväll våra stammisar var inne och skönt att veta precis vad dessa ville ha då de kom in genom dörren, istället för andra gubbar som hade alla möjliga smeknamn på ölsorterna.
Alla de jag fick chansen att jobba med, och det var många det, var väldigt fina människor som jag alltid kom överens med. Oftast var det backpackers men vi hade också några australiensare. Bäst av alla var dock Pat, vår extramamma. Mayori som hon är, så betyder familjen allt för henne, och vi på Bark Hut blev hennes lilla extrafamilj och hon tog väl hand om oss. Och städade, tvättade och smög åt oss extra godsaker när inte chefen var i närheten. Hade det inte varit för Pat hade vi nog alla mått betydligt sämre än vad vi gjorde, och vi mådde riktigt dåligt ändå.
För vi hade ju den här chefen. En 24-årig gravid dramaqueen med förmodad borderline. Hon kom att bli den absolut värsta människan jag någonsin stött på. Jag tänker inte gå in på några detaljer men hon jag såg bla 15 personer komma och gå på tio veckor, både självmant och sparkade, allt på grund av henne. Hon försökte alltid vända oss i personalen mot varandra och bröt ner vissa av oss till den grad att det inte gick och känna igen personen. När hon var för sen för sin abort blev svaret att hon köpt droger för $600 och att hon tänkte ”göra sig av med varelsen på andra sätt”. Hon anklagade en av tjejerna för mordbrand och kastade ut henne och hotade med polis. Och hon talade högt och glatt om för alla gäster hur ”efterblivna” hennes personal var. Hon var inte mentalt frisk för fem öre och borde ha blivit sparkad samma dag och blev manager. Att hon fick vara kvar är för oss alla omöjligt att förstå men på något sätt så hade hon en hållhake på ägarna.
Är det något jag har lärt mig under mina jobb i Australien så är det att hålla käften. Allt för att få behålla sitt jobb då man inte har någonting att säga till om som backpacker. Men det går inte hur länge som helst och efter tio veckor hade jag fått nog av denna människa och bestämde mig för att lämna detta roadhouse, med massvis med erfarenhet i ryggen. Som en belöning för att vi orkat stått ut med denna hemska människa så köpte jag och Robyn, en av tjejerna jag jobbat med, en resa till Bali. Där spenderade vi tio dagar innan vi tog flyget över till Bangkok, när vi ändå var i området. Jag hade sedan ett par veckor bestämt mig för att åka hem till Ramvik och överrraska alla och efter tre dagar i Bangkok och ett par flyg på det så landade jag på Arlanda, och åtta grader i luften.
Hade fem väldigt sköna veckor hemma, även om vädret var uselt. Men det jag ville var att träffa nära och kära, och det fick jag också göra. I slutet började det krypa i benen och jag var glad när dagen för återresa hade kommit.
Nu har jag varit i Darwin i två veckor och egentligen bara njutit av värmen här. Solat och badat och haft det roligt. Mötte Tess, en tysk tjej som jag klickade med direkt och vi har haft det himla skoj. Nu har hon tyvärr rest vidare men det ger mig mer tid till att leta efter jobb. Jag har dryga tre månader kvar på mitt visum och skulle vilja jobba mestadels av den tiden. Jag har sökt till andra roadhouses och liknande då dessa är de bästa ställena att spara pengar på. Håller tummarna för att något dyker upp snart.
Tills dess njuter jag av dessa utsikter på kvällarna: Mindil Beach Markets, det allra bästa med Darwin.
