Say again?
Efter att i flera dagar suttit instängd på rummet och letat jobb framför datorn så höll jag igår på att gå i taket och bestämde mig för att idag ta en paus från det hela. Tog därför bussen idag ut till Casuarina där norra Australiens största shoppingcenter finns. Jag minns inte senaste gången jag shoppade i Australien och tyckte det var på tiden. Strosade runt i affärerna några timmar och mumsade i mig efterlängtad sushi till lunch. Tog bussen tillbaka till Darwin på eftermiddagen och hade då med mig bland annat en superfin bikini från Billabong som jag tittat på och som nu var på rea, vilket betyder mer humana priser för det märket. Slog också till på en liten svart väska från Ripcurl som jag suktat efter, och då min gamla blev stulen på Bali var denna ett måste. En jumpsuit, en tröja och lite småkrams blev resten av dagens skörd.
Väl hemma på hostelet så möttes jag av ett par meddelanden angående jobb som jag måste ta ställning till. Vet just nu inte hur jag ska göra men återkommer när ett beslut är taget.
Och så till slut det som rubriken anspelar på. Jag har mer än en gång påpekat att irländarna är det absolut trevligaste folket, och det står jag fast vid. Och efter att ha umgåtts med en hel hög av dom så är mina kunskaper när det kommer till den fantastiska dialekten någorlunda bra. Men ibland så går det bara inte att förstå ett enda ord som kommer ut. Detta hände ikväll. Satt och åt min middag och började prata med ett irländskt par som satt vid mitt bord. Världens trevligaste människor men från Belfast, Detta orsakar brister i kommunikationen förstår ni. Men samtidigt som man sitter där och verkligen koncentrerar sig på att förstå vad det är som sägs, så vill man inte heller verka helt urblåst och efter varje mening fråga om dom kan repetera detta då det inte kan uppfattas av denna lilla svenska. Så istället sitter man där och nickar och hummar jakande som att man förstår precis allt. Tills personen i fråga tittar på dig uppmanande och länge. Då trillar polletten ner och man förstår att en fråga har ställts, en fråga man inte alls uppfattade i denna flod av obegripligt ljud. Så då får man ändå krypa till korset och ursäktande fråga om du kan ta om det hela för att man inte riktigt förstod...
Turligt nog så gick ändå vårat samtal relativt bra och jag gjorde inte helt bort mig. Irländarna vet ju oftast om att dom kan vara svåra att förstå och brukar vänligt nog inte skratta utan istället sakta ner på hastigheten. Ett himla trevligt par var dom i alla fall, Greg och Alice, och det är alltid lika kul att träffa nya spännande människor att diskutera allt mellan himmel och jord (oftast resor) med.
Nu ligger jag i sängen och ska titta på ett par avsnitt av Breaking Bad innan läggdags, Vet inte vad jag ska ta mig till när den serien är slut. Hitta mig ett jobb kanske.
Bjuder på en bild från Bali innan jag stänger igen butiken. Ska försöka komma ihåg att lägga upp lite mer bilder därifrån.
Good night people!
Back on track
Efter flera månaders frånvarade från bloggen så tänkte jag försöka komma igång med skrivandet igen. De senaste månaderna så har det hänt en hel del, som det flesta av er redan vet om. Och för er som inte vet så kommer här en liten uppdatering:
Efter att jag lämnade Sydney i mitten av mars så åkte ja ju upp till The Top End för att arbeta på Bark Hut Inn, två timmar utanför Darwin. Detta kom att bli en ordentlig upplevelse på många sätt och vis. För det första fick jag lära mig en massa nya saker som till exempel att göra riktigt kaffe, arbeta i shop och såklart att stå i baren. Då detta roadhouse erbjöd både restaurang, bar, affär, bensinstation och camping så blev arbetsuppgifterna många och olika och det trivdes jag riktigt bra med. Favoritsyssland blev nog ändå att mata våra kära vattenbufflar, Jack och Jill. De betedde sig mer som hundar och kom springande när man ropade på dem, samtidigt som de viftade på både öron och svansar och pratade med mig. Bra arbetstimmar blev det också då jag jobbade mellan 50-70 timmar i veckan.
Då vi befann oss mitt ute i Northern Territory så fick jag verkligen uppleva det ”riktiga” Australien. Så värst många backpackers stannade inte förbi hos oss utan det var för det mesta australiensiska fiskare påväg till Shady Camp och drömmen om att fånga en barramundi. Många roliga historier fick vi höra från dessa herrar! Fiske är enormt stort här uppe och det mesta handlar om det. Tur då att jag kan lite grann om ämnet i alla fall och kunde hålla igång en konversation då jag stod bakom baren. Våra kära stammisar som jobbade i gruvan ett par kilometer bort kom också in i stort sett varje kväll och blev även dom en del av upplevelsen i Bark Hut. Det var faktiskt två av dessa herrar, Pete och Steve som min första kväll lärde mig hur det ska gå till bakom baren. Mycket skratt och prat blev det varje kväll våra stammisar var inne och skönt att veta precis vad dessa ville ha då de kom in genom dörren, istället för andra gubbar som hade alla möjliga smeknamn på ölsorterna.
Alla de jag fick chansen att jobba med, och det var många det, var väldigt fina människor som jag alltid kom överens med. Oftast var det backpackers men vi hade också några australiensare. Bäst av alla var dock Pat, vår extramamma. Mayori som hon är, så betyder familjen allt för henne, och vi på Bark Hut blev hennes lilla extrafamilj och hon tog väl hand om oss. Och städade, tvättade och smög åt oss extra godsaker när inte chefen var i närheten. Hade det inte varit för Pat hade vi nog alla mått betydligt sämre än vad vi gjorde, och vi mådde riktigt dåligt ändå.
För vi hade ju den här chefen. En 24-årig gravid dramaqueen med förmodad borderline. Hon kom att bli den absolut värsta människan jag någonsin stött på. Jag tänker inte gå in på några detaljer men hon jag såg bla 15 personer komma och gå på tio veckor, både självmant och sparkade, allt på grund av henne. Hon försökte alltid vända oss i personalen mot varandra och bröt ner vissa av oss till den grad att det inte gick och känna igen personen. När hon var för sen för sin abort blev svaret att hon köpt droger för $600 och att hon tänkte ”göra sig av med varelsen på andra sätt”. Hon anklagade en av tjejerna för mordbrand och kastade ut henne och hotade med polis. Och hon talade högt och glatt om för alla gäster hur ”efterblivna” hennes personal var. Hon var inte mentalt frisk för fem öre och borde ha blivit sparkad samma dag och blev manager. Att hon fick vara kvar är för oss alla omöjligt att förstå men på något sätt så hade hon en hållhake på ägarna.
Är det något jag har lärt mig under mina jobb i Australien så är det att hålla käften. Allt för att få behålla sitt jobb då man inte har någonting att säga till om som backpacker. Men det går inte hur länge som helst och efter tio veckor hade jag fått nog av denna människa och bestämde mig för att lämna detta roadhouse, med massvis med erfarenhet i ryggen. Som en belöning för att vi orkat stått ut med denna hemska människa så köpte jag och Robyn, en av tjejerna jag jobbat med, en resa till Bali. Där spenderade vi tio dagar innan vi tog flyget över till Bangkok, när vi ändå var i området. Jag hade sedan ett par veckor bestämt mig för att åka hem till Ramvik och överrraska alla och efter tre dagar i Bangkok och ett par flyg på det så landade jag på Arlanda, och åtta grader i luften.
Hade fem väldigt sköna veckor hemma, även om vädret var uselt. Men det jag ville var att träffa nära och kära, och det fick jag också göra. I slutet började det krypa i benen och jag var glad när dagen för återresa hade kommit.
Nu har jag varit i Darwin i två veckor och egentligen bara njutit av värmen här. Solat och badat och haft det roligt. Mötte Tess, en tysk tjej som jag klickade med direkt och vi har haft det himla skoj. Nu har hon tyvärr rest vidare men det ger mig mer tid till att leta efter jobb. Jag har dryga tre månader kvar på mitt visum och skulle vilja jobba mestadels av den tiden. Jag har sökt till andra roadhouses och liknande då dessa är de bästa ställena att spara pengar på. Håller tummarna för att något dyker upp snart.
Tills dess njuter jag av dessa utsikter på kvällarna: Mindil Beach Markets, det allra bästa med Darwin.
Hallåååå
Allt är i alla fall bara bra med mig!
Relocating
Jag har ju under hela tiden här i Sydney letat efter jobb, ibland mer aktivt än andra dagar. Det som är så besvärligt med Sydney är att för varje jobbposition så är det hundratals människor som söker. Ett vanligt jobb på café kan ha uppåt tusen visningar på webben. Konkurrensen är därmed skyhög. Det finns fler saker som ställer till det. Oftast så söker dom folk med löjligt mycket erfarenhet. För att jobba på en ”salladsbar/sandwishshop så behövs ”minst tre års erfarenhet av att göra smörgåsar”. Hur svårt kan det vara att göra i ordning smörgåsar?! Och för att jobba på café så måste man kunna göra kaffe. Och för att kunna jobba med barn så ska man ha flertalet olika licenser, polischeck, första-hjälpen-kunskaper. Och för att få ett jobb i city ska man helst också kunna prata kinesiska. Osv osv osv. Alltså är det inte helt så enkelt att hitta jobb här i storstan. Därför så har jag de senaste veckorna börjat vidga mina vyer. Hösten är ju ändå på ingång och även om det idag var 28 grader varmt så kommer det så småning om bli allt kallare. Jag har kikat på s.k. roadhouses och liknande och så idag ringde det en kille, vi hade en kort telefonintervju och han bad om att få återkomma. Ett par timmar senare ringde han och frågade när jag kunde komma till Darwin.
Så nu bär det iväg på nya äventyr! På måndag flyger jag upp till Darwin och sedan blir jag upplockad och körd till The Bark Hut Inn som kommer bli både mitt hem och arbetsplats. Det är ett sk roadhouse; motell, pub, restaurant och bensinstation. Det ligger på vägen mot Australiens största nationalpark Kakadu och det verkar vara ett populärt stopp för turister på vägen ut dit. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag inte är hundra procent säker på vad min arbetsroll kommer vara, då jag ansökte till flera roadhouse och detta olyckligtvis hade tagit bort annonsen från webben så jag kunde gå in och kika där. Men jag tror det bli som en ”allrounder”, dvs lite av varje. Städning, hjälpa till i köket, servera gester och så lite barjobb. Varierat och med möjlighet att lära mig nya saker.
Måste medge att jag är lite nervös men samtidigt väldigt glad. Behöver röra på mig och nu var det ju ett tag sedan jag befann mig ute i ”The outback”. Förhoppningsvis behöver jag inte fly från detta ställe mitt i natten! Stället har i alla fall en hemsida som jag varit ute och kikat på, så det verkar i alla fall existera. Vad jag kan se på bilderna så är det ett ställe min käre far skulle älska. Robust och rejält men tjurhorn hängades på väggarna i puben. Närheten till floden ger också möjlighet till att ta upp barndomens fiskeintresse, men abborren byts ut mot barramundi. Och de irriterande myggen byts ut mot lurande saltvattenskrokodiler som kan störa fiskelyckan. Detta är dock bara sådant jag uppfattat genom hemsidan och jag vet inte vad som egentligen väntar men jag hoppas på något bra. Bra människor att arbeta med och bäst av allt – möjlighet att spara varje dollar jag tjänar. Som jag sedan kan använda till att uppleva de saker jag ännu inte sett här i Australien.
Jag har ingen aning om hur det kommer bli med möjlighet till att använda internet och mobiltäckning. Stället ligger ju som sagt ute i outbacken och förhoppningarna är inte stora. Jag lovar att höra av mig så fort jag vet mer.
Windy weather
Medan ni där hemma förhoppningsvis går mot ljusare tider så har hösten kommit hit till Sydney, och den slog till ordentligt. På bara en vecka blev det betydligt kyligare om kvällarna och den senaste veckan har vi haft regn i stort sett varje dag. Löven faller av träden och man blåser nästan omkull när man går ut. Men så i tisdags var värmen tillbaka, med besked! Över trettio grader varmt igen och en tryckande, fuktig hetta. Sydneys centrum kan då liknas vid en kokande kittel och det enda man vill göra är att komma därifrån. Jag och Hannah tog därför bussen till vackra Coogee där vi fick en svalkande bris och kunde svalka oss i havet. Framåt eftermiddagen syntes mörka moln i horisonten och jag föreslog att vi skulle bege oss hemåt innan ovädret kom. Hannah skrattade åt mig men vi hade knappt hunnit in genom dörren innan regnet öste ner utanför. En av årets värsta stormar var här skulle det visa sig. Åskan dundrade så högt utanför att vi knappt kunde prata här inne, vårt badrum blev översvämmat eftersom stora hål uppstod i taket, och vi otroligt tacksamma över att vi hade hunnit hem innan det hela startade. De senaste dagar har sedan bilder från stormen dykt upp på webben och i dagstidningar. Bilder som är bland det häftigaste, men samtidigt läskigaste jag sett.
Vad mer har hänt sedan sist? Jo i tisdags när ni hade Fettisdag så hade vi Pancakes Day här i Sydney. Vi tjejer gjorde i ordning en rejäl sats med pannkakor och massvis med tillbehör (nutella, bananer och vaniljglass är den bästa kombinationen!) och sedan blev det kalas i tv-rummet med irländarna som uppskattande rensade faten. Ibland måste man få lyxa till det även om man är backpacker.
Hur mycket jag än älskar citylivet och all livlighet som ryms i storstan så kan det bli lite för mycket ibland. Då är det himla skönt att Sydney är fullt med vackra parker. Hyde Park, The Domain och enorma Botanic Gardens. Jag och Hannah brukar ta en ordenligt kvällspromenad/joggingrunda de flesta kvällarna och bara njuta av stillheten som råder bortanför trafikbruset. Att gå längs med hamnarna, genom parkerna och sedan komma fram till stans bästa utsiktsplats är gott för själen. Och vackert för ögonen.
23
The Babes
Bilder från Sydney
Straya Day!
Den 26:e januari firar Australiensarna sin nationaldag ”Straya Day”. Och när man firar i Australien, ja då firar man ordentligt.
Dock så kunde man i början av dagen tro att man hamnat i ett kyligt Europa. Kylan var väldigt påtaglig, himlen var grå och regnet hängde i luften. Jag och Veronica bestämde oss ändå för att åka ut till en av stränderna, det är där alla firar. Så vi svidade om till australiensk bikini, packade väskan med lite gott, stoppade ner vår lilla flagga och tog bussen ut till Bronte, som nog är min favoritstrand här i Sydney. Och så fort vi kom fram så skingrade molnen sig och en klarblå himmel dök upp och solen stekte. Stranden var full med familjer, kompisgäng, äldre, yngre och djur som tillsammans firade detta fantastiska land. Röken från grillarna låg som en täcke över Bronte, skriken från cricketspelande aussies ljöd över gräsplanen och ett leende syntes på varenda människa.
Vi hade en riktigt bra dag där på stranden och njöt verkligen av att få vara del av allt detta. Vi avslutade eftermiddagen med en promenad bort till Bondi, hälsade på badvakterna och såg solen sakta gå ner. Buss hem till stan igen där vi fixade till oss lite innan vi tillsammans med Hannah gick ner till Darling Harbour.
Är det något man älskar i Australien så är det fyverkerier. Och är det något man är bra på i Australien så är det fyverkerier. Nere vi Darling Harbour hade igår kväll säkert 100 000 människor i alla åldrar samlats. Det bjöds på en 30 minuters hak-tappande fyverkeri- och ljusshow med Sydneys skyline i bakgrunden. Det på nyår må vara häftigt men detta fick vi ju se på nära håll och det var nog ännu mer magiskt. Raketer av alla dess slag och färger lyste upp himlen och blandades med så häftiga ljuseffekter där bilder dök upp i röken. Stämningsfull musik spelades i bakgrunden och helt plötsligt spelades också nationalsången och gåshuden var då ett faktum då hela Darling Harbour sjöng med.
Det är gånger som dessa då jag känner att jag aldrig vill lämna detta land. Jag vill vara del av gemenskapen som Australien bjuder på. Detta varma, multikulturella, godhjärtade land där alla är välkomna. Tänk om vi i Sverige också kunde bjuda på detta och känna samma stolthet som australiensarna gör äver sitt land.
Efter fyverkerierna gick vi alla ut för några drinkar men lördagens dansfest på Avicii hade satt sina spår och det blev en tidig kväll. Men vilken dag det hade varit. En riktig folkfest.
På nåt vis lyckades jag radera en massa bilder från dagen på min kamera. Så har bara denna. Ska se om jag kan lyckas sno några från Veronica.
Avicii - True Tour
När jag och Veronica hörde att Avicii skulle spela här i Sydney tog det inte lång tid innan vi hade biljetterna i våra händer. Australien fullkomligt älskar vår svenska superstjärna och detta var helt enkelt ett tillfälle vi inte fick missa. Så i lördags så tog vi bussen tillsammans med vad som kändes som halva Sydney ut till Centennial Park där det hela skulle utspela sig. Tillsammans med många andra satt vi först i den stora parken, drack vin ur plastflaskor och spelade musik innan vi tog oss in på området. Veronica hade tagit med sig ansiktsfärg i svenska flaggans färger och snart var vi båda omringade av ett tjugotal svenskar som alla ville visa sin stolthet för vårt svenska dj-under. Så medans ett par andra dj:s värmde upp arenan så målade vi flaggor för glada livet.
När solen sedan började gå ner bakom träden så steg Avicii ut på scenen och sedan väntade två timmars dansfest. Jävlar vad bra han var alltså, på ren svenska. Med en fantastisk ljusshow, pyroteknik och en spellista innehållande endast tophits så visade han varför han är en av världens största inom musikbranchen just nu. Vi dansade tills vi tappade skorna, sjöng tills vi tappade rösten och vevade med armarna tills mjölksyran genomborrade oss. Hög på livet och kärleken för musik. Det finns nog ingen bättre känsla. Som avslutning bjöd han på en explosion av konfetti och ett spektakulärt fyverkeri som syntes ända in till city.
Under spelningen så stod jag och Veronica med några killar som hade en enorm svensk flagga och när musiken tystnat stod vi kvar och pratade med dessa. Det visade sig vara en fruktansvärt trevlig svensk kille från Gällivare och hans australiensiska kompisar. Anton är numera australiensk medborgare,vid 23 års ålder, norrlänning och handbollsspelare. Så vi hade som ni förstår en hel del att prata om och nu vet jag vart jag ska gå här i Sydney för att få se lite handboll. Vi tog alla följe hemmåt och då kön till bussarna tillbaka till stan var över olidligt lång så promenerade vi istället tvärs genom parken, inlindade i den svenska flaggan, tills vi kom till Antons lägenhet och därifrån skjutsade hans kompisar hem oss till hostelet. En perfekt uppvisning av hur trevliga australiensare är.
En helt fantastisk kväll med andra ord och jag var en fruktansvärt stolt svensk som stod där och liksom alla andra beundrade vår 23-åriga super-dj.
Senaste nytt
Ja jag vet. Usel uppdatering igen. Men här kommer ett inlägg om vad jag gjort den senaste tiden. Vi gick från australiensk sommarhetta till svensk sensommarkyla på bara en dag, plötsligt så visade termometern bara runt 20-strecket, stor skillnad motför de 35 grader vi hade dagligen innan. Regn och kyla drog ner humöret lite men som ur är så har jag träffat en hel del bra människor här i Sydney. Hannah från Manchester och Veronica från Västerås har jag redan nämnt, men sen är det två engelska tjejer till på vårt rum, Sarah och Michelle, och tillsammans har vi alla en hel del roligt här på Home Backpackers.
En annan god vän till mig, finska Vilma som jag träffade i Byron Bay, har också dykt upp här i Sydney. En tråkig dag tog vi en lång promenad i den enorma Botaniska trädgården, så himla mycket fint det finns att se där och med perfekt utsikt över Sydneys skyskrapor och operahus. Och apropå operahus. Jag och Hannah tog en promenad i stan häromdagen, hamnade till slut utanför just operahuset och vi båda tycker det är ganska roligt att denna byggnad är så otroligt känd över hela världen och verkligen ett landsmärke i Australien. Men så sitter man där utanför på den enorma trappan igen och är inte lika imponerad längre. Det är helt ärligt en ganska ful byggnad, och nu när dom har ställt upp nåt stort luftslott som ser ut som en drake utanför, ja då är det ännu minre imponerande... Kanske har vi bara blivit bortskämda här i Sydney.
Då Vilma bara har några dagar här i Sydney så drog jag och Veronica självklart med henne till Sydneys bästa nattklubb. Det blev alltså The Ivy igen och den här gången var alla fyra våningarna öppna. Massiva dansgolv under Sydneys stjärnhimmel, simbassäng på översta våningen, dansare och massvis med palmer. En riktigt bra kväll igen med andra ord.
Vad mer har hänt... Något jag inte hann berätta här i bloggen var att jag och Veronica tog och köpte biljetter till Sveriges största stjärna för tillfället, Avicii. Det och Australiens nationaldag Australia Day tänker jag skriva om i separata inlägg som jag lägger upp här nu direkt efter detta.
Lite bilder:
Sydney uppdatering
Hej där!
Kanske att det är dags att uppdatera er där hemma om hur jag här det här i Australien. Inte så illa om sanningen ska fram. Förut förkylningen då som jag drabbades av förra veckan och höll mig sängliggandes i flera dagar. Feber, huvudvärk, halsont och hosta från helvetet men nu är jag i stort sett helt återställd. Sommaren i Sydney bjuder för tillfället på 32-35 grader dagligen, klarblå himmel och ett svalkande hav. Jag har träffat en härlig svensk tjej vid namn Veronica som jag häger med, min goda vän Hannah från Manchester har dykt upp i Sydney och bor nu på samma hostel som oss. Jag letar och har ansökt om en hel del jobb men inga svar hittills, hoppas såklart på att hitta något snart.
Värmen gör det dock en aning besvärligt, helst av allt vill man bara åka ut till de svalkande stränderna och det har vi gjort en hel del. Bondi beach och Coogee är favoriterna. Vi har också hunnit med att besöka en av Sydneys häftigaste klubb, IVY. Minst en timmes väntetid men sedan väntar fyra våningars fest. På en av våningarna rymms en stor pool utomhus, med dansgolv i mitten och runt om. Och tittar man upp ser man en stjärnklar himmel, omringad av Sydneys skyskrapor. Lite annorlunda jämfört med Svenssons hemma i Härnta.
Det kostigaste som har hänt oss är dock häxan i vårt rum här på hostelet. När jag och Veronica checkade in här i fredags så blev vi varnade av en tjej i vårt rum att det var en minst sagt konstig tant i vårt rum och ja, konstig är det minsta man kan kalla henne. En 70+ dam med långt grått hår, tandlös och knäpp. När hon är i rummet så gör hon inget annat än sitter på sin säng och stirrar på oss andra, eller så spenderar hon timmar inne på toaletten och pratar med sig själv och skriker. Att stå och öppna/stänga dörren är också något hon gillar. Och på nätterna sover hon inte alls utan sitter i sin säng, alternativt står upp mitt i rummet och stirrar på oss andra när vi försöker sova. Det är minst sagt obehagligt och vi har alla inte fått mycket sömn. Efter en hel del klagomål och diskussioner så lät dom oss flytta in i dubbelrum tills imorgon fredag då tanten checkar ut. Vi är alla oerhört lättade , särskilt då vi sedan vi flyttat hört henne utan uppehåll banka på dörren och då en av tjejerna gick tillbaka till rummet för att hämta sin handduk satt hon på golvet och högg sönder sin väska med en sax. Man stöter på en hel del konstiga människor när man backpackar men denna dam är helt klart med på min topp-tre-lista.
Här kommer lite bilder:
Strandliv i storstan
Happy New Year!
Christmas at the beach
Julen har passerat och gissat vart jag är? Jo, tillbaka i Byron Bay. Det är i stort sett helt omöjligt att ta sig ner tilll Sydney och stanna där över julen om man inte planerat det månader i förväg. Av den anledningen är jag tillbaka i Byron Bay för ytterligare en vecka och jag tror att nyårsfirandet på stranden här kommer bli riktigt bra det med. Men sedan bär det av ner mot Sydney. Ska försöka komma iväg runt den 2-4 då priserna börjat återgå till det normala.
Jag antar att ni vill höra hur min jul var? Efter en av de värsta bussresorna jag varit med om här i Australien så anlände jag till Coffs Harbour tre timmar försenad den 23:e. Jag blev upplockad på stationen och sedan spenderade vi alla tio som skulle fira jul, tre timmar med att inhandla mat och juldekorationer.Vi kom därifrån med bland annat en julgran, 1,5 kilo fetaost, 2 ankor, en fläskstek, 15 liter mjölk, åtta brödimpor och fyra kilo socker. Galet mycket mat men det som är ännu mer galet är att vi faktiskt nästan åt upp allt på tre dagar...
Huset vi hyrde var ett fantastiskt tvåvåningshus med havsutsikt och vi hade nog inte kunnat bo bättre. Fem minuters promenad ner till Sapphire Beach. Här i Australien firar man ju den 25:e men eftersom vi bara var europeer (jag, två från österrike och sju danskar) så firade vi såklart den 24:e. Kvällen innan julafton gjorde vi oss hemmastadda i huset, lagade och åt en fantastisk lax- och spenatlasagne och bara mådde gott. Vi fick också besök av en Huntsman spindel i köket, något som skrämde slag på vissa av tjejerna då dom inte sett en av dessa jättespindlar förr. Det diskuterades avrättningsmetoder men Bar lyckades fånga den i ett burk och släppa den fri ute på gården.
Och så kom julafton och vi började dagen med att gå ner till stranden och knäppa lite julkort. Iklädda bikini, solglasögon och tomteluva så blev bilderna lite annorlunda jämfört med tidigare års julkort. Jag och några till passade självklart också på att ta ett dopp i havet. Det är ju inte varje julafton man kan göra det. Väl tillbaka i huset påbörjades DEN STORA MATLAGNINGEN. Det skulle bli en traditionsenlig dansk julmiddag och vi höll på hela dagen med detta. Det var dock värt allt slit för jösses vad gott det var! Jag var i början skeptisk när jag fick höra vad det skulle bjudas på men nu överväger jag att åka över till Danmark varje jul för denna middag.
Detta stod på vårat julbord:
Anka med fyllning av plommon och äpplen
Fläskstek
Två olika såser gjorda på kötten
Kanperstekt fett från fläsksteken
Karamelliserade potatisar
Rödkål som kokats med bland annat kanel
Äppelhalvor kokade i sockerlag, med svartvinbärsgelé
Efterrätten bestod av Ris á la Malta med körsbärssås och en giganstisk chokladtårta och glass.
Det blev en otroligt lyckad julmiddag och var riktigt imponerad av killarnas jobb med köttet, jag är ju van att få det bästa av far min där hemma, men det här var riktigt riktigt bra måste jag säga. Efter middagen gick vi upp på övervåningen där vår fina gran stod. I Danmark är man fortfarande väldigt traditionsenlig då det kommer till julen så det blev självklart en svängom runt granen. Österrikarna trodde knappt sina ögon och öron då vi berättade att det faktiskt förekommer i både Danmark och Sverige under julen. Efter en avslutande runda runt huset sjungandes ”Nu Är Det Jul Igen” på en blandning av danska och svenska, så satte vi oss ner för lite julklappsöppning. Danskarna hade lyckats få tag på vad dom på engelska kallade mjöd, men jag tyckte det smakade precis som glögg. Julkänslan var därför på topp och vi åt ris á la malta och spelade julklappsleken. Klockan slog nästan fem när jag gick i säng, nöjd och glad efter denna utomotdentliga julafton.
Juldagen gick i ett oerhört lugnt tempo. Vädret har varit riktigt grått och tråkigt hela julhelgen så vi satt alla framför tv:n och tittade på dåliga julprogram, åt chips och godis och fruktsallad och glass och spelade kort. Till kvällen gjorde vi en pyttipanna på resterna från julmiddagen och alla passade på att tvätta sina kläder när vi nu hade gratis tillgång till tvättmaskin och torktumlare.
Morgonen därpå blev det en stor städning av huset och sedan var vi tyvärr tvungna att lämna Coffs Harbour. Alldeles innan vi skulle åka så ropade Baro och Mathias på oss och från balkongen fick vi sedan se valar i havet nedanför oss. En bra avslutning på julhelgen tycker jag.
Medan alla andra drog sig ner mot Sydney så stannade jag och Bara kvar i Coffs Harbour i väntan på bussen som skulle ta oss tillbaka norrut. Vi kunde lämna våra väskor hos turistinformationen och sedan spenderade vi dagen i köpcentret. Jag köpte mig ett par nya skor för cirka femton svenska kronor, åt hamburgare till både lunch och middag innan vi äntligen kunde sätta oss på bussen vid fem. Resan tillbaka till Byron Bay gick betydligt bättre och snabbare och jag kom fram utan några problem. Blev välkomnad av grabbarna i receptionen som tyckte det var skoj att jag kom tillbaka. Fick en ny lägenhet med en massa trevliga kanadensare och en irländare och jag har nu återgått till det glada livet i Byron Bay. Förhoppningsvis kan jag ta mig ner till Sydney redan den andra januari och får då möjligheten att möta upp danskarna igen innan dom drar vidare.
