Hej allesammans! Tankte att jag kunde skriva nagra rader da jag anda sitter har vid datorn. Utan de svenska tangenterna dock. Vi fick sluta tidigt fran jobbet idag da broccolin inte riktigt vaxt till sig. Tankte da passa pa att ga ner pa "stan" och handla lite saker som behovs.

Har matt allt annat an bra de senaste dagarna da jag pa ren norrlandska har gatt och blivit dyngforkyld. Att ta en dag ledigt kommer inte pa fraga da varenda dag nu raknas. Idag kanns det en aning battre sa forhoppningsvis gar det at ratt hall. Annars da? Jo, har regnar det och termometern star val pa ca tio grader om jag skulle gissa. Drommer om sol och varme men det far vanta ett tag till. Hoppas att ni njuter sa gott av det dar hemma. Livet har i Stanthorpe ar inte speciellt spannande for stunden utan varje dag ar den andra lik. Visst ar det skont med rutiner och ett riktigt "hem" men det borjar spritta i resenerverna.

Då kanske det var dags att berätta vad jag har sysslat med de senaste sex veckorna. Jag befinner mig alltså på ett working hostel i en liten småstad som heter Stanthorpe. Här arbetar jag på en äppelfarm nio timmar om dagen, fem till sex dagar i veckan. Det är utan tvekan något av det jobbigaste jag gjort men det kvalificeras till mitt andra års visum, vilket är det enda som jag tänker på för tillfället. Stanthorpe och allt som sker här Stanthorpe är en liten australiensk småstad som jag skulle anta är i storlek med ett halvt Kramfors. Det finns två stora mataffärer, ett par cafén, flera kyrkor, snabbmatskedjan Red Rooster, en pub och diverse småbutiker. Det kryllar av backpackers här då det finns massvis med olika frukt- och grönsaksfarmer i området. Jag bor på ett working hostel som heter Backpackers of Queensland. Här befinner sig omkring 50-60 backpackers och vi jobbar alla på olika farmer. Hostlet består av det stora köket/allrummet och sedan fem mindre hus som i sig är indelade i två tre mindre rum. Vi bor sex personer i varje rum och vi har egen dusch, toalett och tv på rummet. I vårt rum bor jag, mina svenska kompisar Martina och Emma, otroligt roliga uppe-i-det-blå, engelska tjejen Gemma, vår fantastiske kanadensare Justin (som länge var enda killen i rummet) och relativt nyinflyttade engelska Charlie som också han är toppen. Vi har verkligen haft enorm tur med rumskamrater för vi kommer alla jättebra överens och är som en liten familj. Vårt rum har även blivit väldigtr populärt bland de andra på hostelet. Dörren står alltid öppen och det är ofta vi har fullt hus här hos oss. De flesta här på hostelet är helt fanstastiska människor och jag har fått massvis med nya vänner. De som jag och Martina och Emma umgås mest med är gruppen med danskarna. Det började med att vi lärde känna Jonas och Anders som också jobbar på vår farm. Varje morgon på väg till jobbet så lärde vi oss ett danskt alternativt svenskt ord. (Danskarna är helt klart bättre på svenska än vad vi är på danska). Efter ett tag lärde vi även känna Nicolai och Taison och nu är vi ett stort skandinaviskt gäng tillsammans med de andra svenska tjejerna Sofia och Emma. Andra vi umgås med är Bill och Bull som vi kallar Devan och Josh, ett par nyanlända engelska tjejer och så Josh. Underbara Josh. Det går inte att inte tycka om Josh. Han är gay och helt förälskad i danskarna. Han går runt och ropar ”Jag älskar dig” efter oss och kallar oss sina fina vackra svenska tjejer. Man har inte tråkigt en enda sekund i hans sällskap och han är alltid full med roliga berättelser. Men trevligt folk i all ära, mina två favoriter här på hostelet är nog ändå Burboun och Lemo, hostelets två hundar. Att ha djur omkring sig är något jag saknar enormt här i Aussie men nu så välkomnas jag varje dag efter jobbet av två gulliga hundar. Den tjocka gosiga labradoren och den spralliga fruktansvärt gulliga valpen. De vandrar fritt på gården och vill alltid mysa eller leka. På lördagkvällarna så går hela hostelet bort till ån och parken där vi grillar och dricker ett par öl innan vi sedan drar vidare hela högen till Stanthorpes pub där det bjuds på kareoke och äkta disco. Söndagar är oftast alla lediga här på hostelet och då umgås allihopa och ligger ute på gräsmattorna och solar och hänger. Vi spelar gitarr och sjunger och är vädret sämre så tränger vi in oss i något rum och har filmmaraton. Det är verkligen en familjekänsla och jag trivs fruktansvärt bra här. Ägaren är helt galen och gör precis som han vill men med goda vänner runt omkring sig så är det något man kan förtränga. För tillfället är det höst, nästan vinter i Australien och det märks verkligen här i Stanthorpe. Jag har lyckats hamna på Queenslands kallaste plats.Träden är gula och det är en fruktansvärd kyla i luften. Under dagarna är det oftast väldigt varmt och skönt men på mornarna, under kvällarna och nätterna så är det verkligen iskallt, oftast under tio grader, vilket är fruktansvärt kallt med australiska mått mätt. Långbyxor, tjocka tröjor och jacka är ett måste och något jag fått köpt på mig här. Det kommer bara bli kallare vilket inte är något någon här ser fram emot. Konsten att plocka äpplen Det första vi fick höra när vi kom hit till Stanthorpe var att vi aldrig skulle komma att jobba så hårt i våra liv som vi skulle göra på äppelfarmen. Och ja, det är nog sant för fan vilket arbete det är. En mildare form av slaveri skulle jag kalla det. Varje morgon klockan 05:45 avgår bussen till farmen där vi arbetar i grupper om vanligtvis fyra personer. Vår utrustning är en traktor, plastlådor som rymmer 400 kilo äpplen, stegar och en väska som man hänger framme på magen som rymmer tjugo kilo. Sen väntar nio timmar av äppelplockning. Inte alls så lätt som det låter. Varje äppelsort ska plockas på ett speciellt vis, men de flesta ska hanteras som ägg. Vi ska göra allt vi kan för att inte skada äpplena, ge dom så kallade ”bruise”, blåmärke åpå svenska. Detta är inte alls enkelt och gör att det inte går så fort att plocka. Dessutom måste ”knoppen/pinnen” på äpplet sitta kvar och det får inte vara några andra fula märken på dom. Då man plockar frukten måste man använda sig av en viss teknik där man ”flickar” äpplena uppåt så dom lossnar rätt från kvisten och lämnar kvar alla löv. Och att plocka med bara en hand är uteslutet. Tre äpplen eller fler per han är det ultimata. Det är en konst helt enkelt. En ”bin”, låda, tar oss ungefär en timme att plocka och för den lådan får vi cirka 250 kronor att dela mellan fyra. På de nio timmarna vi jobbar plockar vi alltså cirka tio bins, och det ger oss inte en speciellt fet lönecheck på fredagarna. Att arbetet är hårt är det minsta man kan säga. Hälsosamma arbetsställningar existerar inte överhuvudtaget. Antingen måste vi kräla på marken för att nå alla äpplen som sitter längst ner på träden. Eller så står vi längst upp på stegen, 3-4 meter upp i trädet, vinglar och riskerar livet för ett litet äpple som sitter längst ute på någon gren. För varje jäkla äpple ska plockas, om vi så ska kasta oss ut i luften och grabba tag i det. Sedan vi började för sju veckor sedan så har vi tilldragit oss åtskilliga skador. Ryggen tar ju helt klart mest stryk. Att går runt med en tjugo kilos väska på magen dagarna i ända sliter en hel del. Det värker konstant och att få sova en hel natt utan smärtor är inte något vi får. Vi turas om att ge varandra massage på kvällarna men det hjälper nästan aldrig för nästa dag är det samma visa. Skärsår på armar och händer är en annan åkomma vi får dras med. Kvistar och grenar som skär och sliter upp där dom når åt huden. Hittills har ingen av oss ramlat av stegarna men det har varit nära, vilket har resulterat i ett par sträckningar. Kroppen är täckt i blågula fläckar då blåmärken är en konstant påminnelse om vårt arbete. Fingrarna är numera lika sträva som ett rivjärn då kvistarna är hårda att få loss äpplena ifrån. Sprickor på fingertopparna är en annan härlig sak vi får dras med. Så nej, äppelplockning är inte en barnlek. Att vi dessutom får dras med en galen, fet, italiensk mansgris till chef, och två häxor till underchefer, gör inte jobbet lättare. Sedan vi började för sju veckor sedan har vi knappt fått höra ett bra ord. Allt vi gör är dåligt och det går inte en dag utan att dom skäller ut alla arbetare. Men något bra måste vi ändå göra då vi överlevt så här långt. Vår andra vecka bestämde vår chef sig för att sparka hälften av alla plockare och drygt fyrtio pers fick gå. Sedan dess har folk fått gå varje vecka men dom har behållit oss. Nu har vi fått höra att vi antingen har en vecka eller en månad kvar att arbeta, beroende på vad chefen bestämmer sig för. Men vi har alla tre börjat få nog av det här. Inte ens minimumlön, fruktansvärda arbetsförhållanden och kyla. Dessutom har alla våra bästa vänner lämnat Stanthorpe. Vi har börjat se oss om efter ett nytt jobb så vi kan få våra 88 dagar ur vägen. Vi får därför se om mitt äventyr i Stanthorpe snart tar slut eller om jag blir kvar ett tag till. Tiden får helt enkelt utvisa. Tills dess hoppas jag att ni har där hemma och njuter av våren. Själv håller jag på att frysa ihjäl i den australiensiska hösten. (Har hört att det ska bli tre grader imorgon bitti.) Som tur är finns det en hel del seconf hand affärer här i Stanthorpe så vi har lyckats fått tag på en del fula men varma kläder.

Hej där!

Det är en evighet sedan jag lämnade min trygga tillvaro i Sydney men det känns som en annan era. Sä mycket har hänt och vissa saker är fortfarande svåra att tro på. Resan till Grafton och farmen där skulle innebära nya äventyr och nog fick vi uppleva ett jäkla äventyr jag och Hannah. Mina fyra dagar på farmen i Pillar Valley skulle man kunna göra en dålig skräckfilm av. Jag fortsätter berätta för folk om vad jag varit med om och varje gång orden kommer ur min mun så låter dom lika osannolika. För en dålig film, det är precis vad det känns som.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om dagarna på farmen men jag ska försöka korta ner det hela något.

Efter tio dryga timmar på tåget så anlände jag och Hannah till Graftons station där vi blev upplockade av mamma Cloe, tre av barnen och den andra backpackern Sophie. Den där första kvällen verkade det hela rätt normalt. På gården bodde Cloe och Mark, deras fem barn: Jay 13, Carla 11, Percy 6, Eloise 3 och lilla Eli 1 år. Även Cloes tjugoåriga bror Aden och hans sjuttonåriga, gravida flickvän Tayla bodde på farmen. Cloe hade tidigare berättat att deras hus hade brunnit ner i oktober och att familjen behövde hjälp med skötseln av blåbärsträden och lite barnpassning medan dom byggde upp deras hem igen. Vi visste i förväg att vi skulle komma att bo väldigt enkelt då familjen bodde i den ”barack” där backpackerna brukade bo. Men riktigt så enkelt som det var hade vi nog inte föreställt oss. Vi var tre stycken som delade på den lilla husvagnen. Nägon elektricitet fanns det inte utan en generator slogs på från och till under dagen. Toaletten bestod av en bajamaja och duschen var ett gammalt badkar som stod uppställt på altanen, utan något skydd alls. Djuren hade inga hagar utan kor, hästen, ankor, höns, gäss, hundar och katter sprang lösa över hela gården och gjorde sina behov lite här och var. Men ändå, vi trodde där och då att det bara var att vänja sig vid situationen.

Dagen därpå, lördagen, så hjälpte Hannah Sophie med ansningen av blåbärsträden medan jag sandpapprade och lackerade en massa köksskåp som senare skulle sättas in i det nya huset. Det nya huset som ingen ens hade börjat bygga på. Mark och Aden höll på att bygga en ny, vad jag skulle kalla friggebod, som dom senare skulle hyra ut åt backpackers. Någon framgång av bygget såg vi dock inte till under tiden vi var där, men det var där inne som dom höll till dagarna i ända. Både Cloe och Mark verkade lite udda men trevliga, likaså Aden. Barnen var vilda och språket de använde skulle kunna få öronen att trilla av på folk. Men då föräldrarna och barnens morbror pratade likadant så var det inte så konstigt. Hundarna blev både slagna och sparkade men vi kände att det inte var något vi kunde göra åt, mer än att säga åt barnen att det var fel att göra så. Så i början tyckte vi alltså att det hela var väldigt annorlunda motför vad jag och Hannah var vana vid men något vi nog skulle vänja oss vid. Vad vi inte visste var att det hela skulle komma att bli mycket värre.

Redan den där lördagkvällen så fick vi en inblick i hur livet på den här ”farmen” såg ut. Cloe och Sophie åkte iväg för att hämta någon moped eller vad det var för något, en resa som skulle ta hela natten och de skulle inte komma tillbaka förrän morgonen därpå. Vi blev tillsagda att vi inte behövde bry oss så mycket i barnen då både Mark och Aden skulle vara hemma. Barnen fick lägga sig när dom ville osv. Vad som skedde var att Mark gömde sig i friggeboden och jag och Hannah lämnades med barnen resten av kvällen. Aden påbörjade matlagningen klockan nio på kvällen och runt om oss sprang fem skrikande, gråtandes, trötta och hungriga barn. När de äntligen fått något att äta så kunde vi natta ungarna och återvända till husvagnen, samtidigt som musik så hög att husvagnen skakades spelades utanför...

Morgonen därpå hade inte Cloe och Sophie kommit hem än och då ingen gett barnen frukost så var det det första jag och Hannah fick göra. Vår uppgift var inte att ta hand om barnen men då ingen annan gjorde det så blev vi ofrivilligt fembarnsmammor över en dag. Kanske att föräldrarna och Aden tyckte att barnen klarade sig själva men det ansåg inte jag och Hannah. Över hela gården låg plankor, spikar, plåt och allmänt skrot som utgjorde fruktansvärda faror för det minsta. Dessutom gick djuren omkring lösa och även om dom var harmlösa så hade korna och hästen enkelt kunnat trampa omkull minstingarna. Att treåringen sprang runt med en tändare som hon tände från och till, och att ettåringen vaggade runt med en stor kniv i händerna, ja, det var det ingen som brydde sig om. Och då barnens morbror Aden, som vi sedan fick höra var både efterlyst i Queensland och alkoholist, körde rally runt gården i en redan kvaddad bil, med ettåringen och treåringen i baksätet, då skrattade alla gott. Alla förutom jag och Hannah som höll andan och bad till högre makter att han inte skulle köra in i ett av alla träd som han sladddade förbi.

Då på söndagen svartnade himlen rejält och en otäck storm drog in. Regnet öste ner något fruktansvärt och vinden fick saker att flyga omkring. Jag och Hannah tog barnen och sökte skydd i det lilla skjulet som familjen bodde i, medan Aden och Mark återigen gömde sig i friggeboden. Vi hade redan fullt upp med gråtande barn när vattnet tog sig in genom taket och i en oroväckande fart blötte ner rummet. Med de äldre barnen gjorde vi så gott vi kunde för att rädda familjens saker, samtidigt som ingen av de vuxna kom dit för att hjälpa oss. Där och då insåg både jag och Hannah att detta var väldigt fel och vi kunde knappast tänka oss att det skulle bli värre.

Sent på söndagskvällen kom äntligen Cloe och Sophie tillbaka och utan att säga ett ord så gick jag och Hannah tillbaka till husvagnen. Vi fick ta en dusch, den enda under vår vistelse där skulle det visa sig och sent på kvällen kom Aden ner med middag åt oss. Irriterade la vi oss och sov utan att veta vad vi skulle vakna upp till dagen därpå.

Mändag morgon och lille Percy kom och knackade på husvagnsdörren och väckte oss. Vi frågade varför han inte befann sig i skolan då det var måndag men svaret var att hans mamma var inte där när han vaknade så han hade ingen som kunde skjutsa honom till skolan. Vi klev upp, gav barnen frukost och när vi frågade Aden vart Cloe och Mark var hade han ingen aning. Han hade försökt få tag på dom utan att lyckas. Vi gjorde så gott vi kunde med att underhålla barnen. Det var uppenbart att dessa barn sällan, om någonsin fick uppmärksamhet av sina föräldrar och därför var i stort behov av att prata, leka och vara frågvisa. Jag och Hannah gjorde vad vi kunde för att vara till lags men inom oss kokade blodet. Vi hade inte skrivit på att passa alla dessa barn medan föräldrarna var försvunna. Knappt någon mat fanns det heller så vi hade det inte lätt med att fylla främst barnens magar men även våra. Aden tog en sväng med en av de oregistrerade bilarna och när han kom tillbaka berättade han att han hittat Cloe och Mark sovandes i sin bil, ett hundratal meter från gården. Dom sa att dom strax skulle komma tillbaka men vi såg inte till dom på hela dagen. Jag och Hannah hade varit uppe i barnen hela dagen och utan att kunna prata ostört bestämde vi oss för att lämna barnen med deras morbror och promenera in till byns lilla affär. Sophie följde med oss för att visa vägen och vi promenerade nästan en timme innan vi kom dit. På vägen mötte vi Aden, hans flickvän och Carla i en av de oregistrerade bilarna. Vi insåg att ingen passade barnen men då Carla lugnt sa att Percy var där förstod vi att detta inte var ovanligt, sexåringen var tydligen inte helt främmande med att passa sina yngre syskon. Jag, Hannah och Sophie fick alla panik då vi insåg detta men vi visste samtidigt att det skulle gå fortare för Aden och hans tjej att åka till affären och tillbaka än vad det skulle ta oss att gå tillbaka hela vägen. Vi i stort sett sprang till affären och köpte vad vi behövde och vi köpte även med oss en stor portion av pommes frites som vi när vi väl var tillbaka på gården gav till de hungriga barnen. Det hade mörknat för länge sedan då Cloe och Mark äntligen kom tillbaka. Någon mat den kvällen fick varken jag och Hannah eller barnen och vilken tur det var att vi hade köpt dom där pommes fritesen till dom stackars barnen då deras mor inte hade för avsikt att laga något åt dom. Jag och Hannah somnade utan att veta vilket drama som utspelade sig under natten...

När vi vaknade på tisdagsmorgonen hade Cloe och Mark försvunnit igen och den här gången befann dom sig inte i närheten. Både Aden och Sophie försökte få tag på dom via telefon men utan att få svar. Det fanns inte så mycket vi kunde göra utan det blev återigen en dag där vi gjorde så gott vi kunde för att underhålla barnen. Värmen denna dag var outhärdlig och något vatten fanns det inte kvar i någon av dunkarna. Timmarna gick och några föräldrar dök aldrig upp. Med risk att förlora körkortet tog Aden till slut den oregistrerade bilen och åkte till vattenstationen och fyllde på dunkarna och vi var himla tacksamma att ha något att dricka. Vid den här tidpunkten hade jag och Hannah bestämt oss för att vi inte kunde tolerera detta längre. Vi struntade i visumsdagar och stolthet. Detta var galet och vi kunde inte vara kvar. Men då farmen låg mitt ute i ingenstans och en halvtimmes bilresa till Grafton som är närmaste ”stad” så blev planen att vänta till Cloe och Mark kom hem, få våra papper påskrivna, och sedan ta bussen tidigt morgonen därpå till Grafton. Aden sms:ade detta till Cloe och då helt plötsligt svarade hon och helt plötsligt hade vi hur mycket jobb som helst att göra. I flera dagar hade vi inte gjort annat än att se efter deras stackars barn men nu skulle vi minsann få göra ”riktigt” arbete. Vår uppgift blev att flytta jag skulle gissa 300 mindre jordsäckar från ett växthus till ett annat. Solen stod som högst på himlen och vattnet började ta slut och jag var så arg så jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Att människorna hade mage att behandla oss så är var något jag inte kunde förstå. Fruktansvärt förbannade så bar vi alla jäkla jordsäckar från det ena växthuset till det andra och för varje säck så svor jag över dessa människor och hoppades att dom inte skulle gro ett enda blåbär nästa säsong. Ilskan förvandlades dock till rädsla då Sophie berättade om sms:et Mark hade skickat till Aden. ”Lämnar de där två backpackerna så ska alla ifrån gården imorgon.” Vilket inkluderade Sophie, Aden och Tayla. Detta var bara så himla konstigt och ingen av oss förstod varför han skrivit något sådant. Jag fick en känsla i magen att något inte stod rätt till, vi hade ju förstått att en del olagliga substanser förekom i familjen, och hela situationen med att Cloe och Mark bara försvann sådär var oroväckande. Jag sa till Hannah att ”vi sticker NU” men hon övertalade mig att stanna då hon ansåg att vi i alla fall skulle få ut något av den här soppan och få våra visumpapper påskrivna. Jag gick med på det hela och medan vi väntade på att Mark och Cloe skulle komma tillbaka så lekte vi med barnen. Dom satt alla hos oss i husvagnen och vi hade en frågesportstävling med lag. Och till och med Jay, den äldsta av syskonen som minst sagt är en trasig pojke, en pojke som hatar i stort sett allt och alla, till och med han skrattade och hade roligt. Det var det minsta vi kunde göra på hans födelsedag. Hans föräldrar var försvunna, någon present eller tårta hade han inte fått, men han var den som var ivrigast då det kom till leken.

Mycket går det att säga om barnens morbror Aden, alkoholist, efterlyst och allt annat än en bra förebild för barnen. Han skriker och svär och behandlar inte barnen på det bästa viset. Men han har ändå gjort så gott han kunnat emellanåt. På tisdagkvällen lagade han ihop en middag och tog sen en av bilarna och gav sig iväg för att köpa bensin så vi kunde använda generatorn och ladda våra mobiler. Vi gav barnen mat och nattade sedan dom, de två minsta hade redan somnat på golvet. När jag kramade om lille Percy så berättade han sin hemighet att han tidigare under dagen hade fått nypt hunden i svansen då denne hade försökt dränka honom i poolen...

När barnen sov så satt vi oss i husvagnen och nu hade Sophie även bestämt sig att allt detta var för konstigt och att hon också tänkte lämna morgonen därpå med oss. Hon kände sig också tvungen att berätta vad som hade hänt kvällen innan. Natten innan, då Cloe och Mark varit hemma under ett par timmar, så bröt ett bråk ut mellan de två. Cloe hade sprungit och gömt sig från sin man under friggeboden, vilket bara det tyder på att hon måste varit livrädd för honom. Bråket hade tydligen handlat om att Mark ville tvinga Cloe att ta deras stora jeep och körde den rakt in i en annan husvagn, där det bodde en man Cloe haft kontakt med på Facebook, för tre år sedan. Paret hade efter bråket lämnat gården igen och var alltså på tisdagkvällen fortfarande inte hemma. Detta fick både mig och Hannah att bli fruktansvärt rädda. Vi hade alltså med en spritt språngade galen människa att göra. En människa som var villig att döda en annan människa. En människa som under dagen hotat oss med att kasta ut alla andra om vi lämnade gården. En människa vi inte visste alls vad han skulle kunna ta sig till. Jag kände för att ta min väska och sticka därifrån på en gång men då det inte gick några bussar eller något annat så var det omöjligt. Dessutom hade vi fem små barn att tänka på. Mörkret hade lagt sig över gården och ingen av oss visste vad vi skulle ta oss till. Vårt enda alternativ var fortfarande bussen till Grafton morgonen därpå men det vi hört om Mark satte skräck i oss alla. Sömn var därmed uteblivet. Mark och Cloe hade fortfarande inte setts till och vi visste inte om dom skulle dyka upp under natten eller ej. Vad vi visste var att vi inte ville stöta på endera. Vi bestämde oss för att hålla oss vakna, ladda mobilerna då Aden kom tillbaka med bensinen och sedan vänta till morgonen.

Timmarna gick och Aden kom vid elva äntligen tillbaka med bensin och vi kunde ladda våra mobiler. Då Sophie frågade om han hört något från Cloe och Mark så berättade han något som fick håret på armarna att resa sig. De två hade tagit sin stora bil och bokstavligt talat blockerat den stora grinden, femhundra meter från huset. Där satt dom i bilen, utan någon tanke på att komma hem vad det verkade som. Varför dom gjorde detta visste vi inte men vi kunde bara gissa på en sak: dom ville hålla oss kvar på gården. Rädslan för dessa sjuka människor var nu för stor och vi tänkte inte stanna en enda sekund till på detta ställe. På tio minuter, med gråten i halsen, så packade vi våra små ryggsäckar med det allra viktigaste, pass och visum, plånbok, dator och ett ombyte kläder. Hade vi kunnat hade vi tagit med oss barnen men vi visste att det inte gick. Istället laddade vi mobilerna i fem minuter, stal med oss en ficklampa och med sällskap av fullmånen så flydde vi från farmen. Vi gick i motsatt riktning från där vi visste var Cloe och Mark befann sig, med sikte på att försöka hitta den större vägen och därifrån ringa en taxi. Så rädd som jag var dom första minuterna där i skogen har jag nog aldrig någonsin varit. Vi hade ingen aning om de två fortfarande befann sig vid grinden, om de var tillbaka på farmen eller om de kunde höra oss springa därifrån. På något konstigt vis tog ändå överlevnadsinstinkten över, om jag får kalla det så, och vi lyckades hålla huvudet kallt. Så fort vi kunde sprang vi genom bushen, snubblade i träsk, klättrade över stängsel med taggtråd och älade oss under staket. Att hitta den stora vägen var svårare än vad vi trodde och det tog oss nästan en och en halv timme att komma ut ur bushen. När vi väl nådde vägen så ringde vi genast en taxi och satte oss sedan vid vägkanten och väntade. Tiden gick och någon taxi dök aldrig upp. Vi ringde upp och fick höra att en taxi skulle kosta oss cirka 300 dollar, det vill säga över 2000 kronor. Några sådana pengar hade vi inte och återigen stod vi handfallna. Vi började gå in mot byns ”centrum” och den lilla affären som finns där.Vid den här tidpunkten hade dock Sophies pojkvän ringt upp polisen och vi fick beskedet att dom helt enkelt skulle komma och hämta upp oss. Detta skulle komma att ta ytterligare tre timmar vilket vi inte hade förväntat oss. Klockan hade hunnit bli nästan fem på morgonen då en stor polisbil dök upp och två enorma men väldigt trevliga polismän klev ur. Vi berättade vad som hade hänt och dom erbjöd sig att ta oss tillbaka till farmen så vi kunde hämta resten av våra saker. Så för första gången befann jag mig i bilcellen på en polisbil, och tro mig, det är ingen trevlig plats att sitta på. Men vi var i alla fall i tryggt förvar och när vi kom tillbaka till farmen så var vi alla tre glada att vi satt bakom galler då vi fick syn på Cloe och Mark vid grinden. Där satt dom fortfarande båda två och blockerade vägen in till gården. Polisen klev ur och pratade med dom och dom hade inget annat val än att flytta bilen och låta oss komma in. Vi körde upp mot huset och sedan utbröt ett mindre kaos. Vi tre fick springa in till husvagnen och hämta alla våra väskor. Poliserna gick runt och såg sig omkring och pratade med Aden som hade vaknat. Fastän vi hade två stora polismän med oss så var vi ändå väldigt rädda för vad som skulle kunna hända. Vi hade som sagt ingen aning om vad Cloe och särskilt Mark var kapabel till och om dom följt med upp till gården. Men allt gick bra men just innan vi skulle åka så vaknar lilla elvaåriga Carla upp och hennes ansikte när hon klev ut genom husvagnsdörren och fick syn på först polisbilen och sedan oss, det kommer jag aldrig glömma. Stackars lilla flicka som hade kommit att bli så fäst vid oss. Hon trodde vi skulle åka morgonen därpå men instället dyker polisen upp mitt i natten och börjar fråga ut henne om hon vet något om vad som hänt under kvällen. Stackars lilla barn.

När polisen pratat klart med Aden och Carla så åkte vi äntligen därifrån. Cloe och Mark syntes inte till ute vid grinden utan hade lämnat sina barn bakom sig igen och åkt ifrån sitt hem.

I full fart tog polisen oss till polisstationen i Grafton. Äntligen i trygghet. På polisstation så var alla nyfikna på vår historia och vad det lät som på männen som hämtat oss så hade dom också varit med om något utöver det vanliga. ”Det var precis som i filmen Wolf Creek”, sa en av poliserna. ”Jag väntade bara på att dom skulle komma med yxan i högsta hugg!”. Smutsiga, törstiga och både fysiskt och psykiskt trötta så sjönk vi ner på en bänk på polisstationen. Vi fick höra att det inte var så mycket polisen kunde göra åt situationen men dom lovade att återvända till gården under dagtid och se sig om igen. När vi satt där så mottog Sophie ett inte alltför trevlig sms av Cloe där hon milt uttryckt frågade vad i helvete dom två backpackerna, dvs jag och Hannah, hade berättat för polisen...

Polisen skjutsade Sophie till tågstationen där hon köpte en biljett tillbaka till Melbourne, och sedan utnyttjade dom sina kontakter och hjälpte till med att hitta mig och Hannah ett pubhotell där vi kunde få checka in tidigt. Vi behövde inte ens gå dom tvåhundra metrarna dit utan en av poliserna skjutsade oss dit i sin egna bil. Det var otroligt skönt att efter att ha gått igenom ett sådant helvete så möttes vi i alla fall av trevliga och hjälpsamma poliser.

I tre dygn bodde vi sedan på detta lilla pubhotell där vi utmattade tog igen oss efter vårt äventyr. Utan i stort sett ett öre på fickan så slog paniken in igen och frågan vad i allsina dagar vi skulle ta oss till nu snurrade runt i huvudet varje vaken sekund. Hela dagarna satt vi på stans bibliotek där vi kunde använda internet. Ingen av oss visste varken ut eller in men tanken på att bara åka hem inträffade aldrig. Dessa fruktansvärda människor skulle inte få nöjet att förstöra vår upplevelse i Australien. Fastän det såg becksvart ut så gav vi oss själva fan på att vi skulle fixa det här också.

Och ännu en gång så skulle jag få inse vilka fantastiska vänner jag skaffat mig här på andra sidan jorden. Det började med att Sabrina, vår gemensamma vän, lyckades skaffa Hannah ett jobb och boende på roadhouset hon jobbar på. Tyvärr fanns det ingen möjlighet för mig att följa med då dom egentligen inte ens hade råd att anställa Hannah. Jag funderade på att ta tåget tillbaka till Sydney men då det är omöjligt att hitta farmjobb däromkring så gick det bort. I stället bestämde jag mig för att ta bussen till Brisbane med Hannah. Det skulle innebära att jag skulle vara mitt på östkusten och därmed skulle det bli lättare att ta sig till ett eventuellt farmjobb. Jag kontaktade Stewart, min och Peigis fantastiska vän i Brisbane som vi bodde hos senast när vi var där, förklarade min situation och att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Och ja, fantastisk är väl det minsta man kan säga om denna människa. Stewart var själv inte hemma i Brissie utan befann sig i Sydney, men utan att tveka så erbjöd han mig att ändå komma till huset och bo i hans rum. Han pratade med James som också bor där och fastän det var påskhelg och allt så var det bara att ta väskan och komma och knacka på. Detta innebar att jag i alla fall hade någonstans att bo i Brisbane men på tåget dit så bestämde jag mig ändå för att checka in ett par nätter på ett hostel. På så vis kunde jag träffa andra backapackers som eventuellt visste något om farmjobb. Jag och Hannah skiljdes åt i Brisbane och när hon klev på bussen till outback Queensland så vandrade jag bort till Brisbane City Backpackers. Och detta skulle visa sig vara ännu ett lyckat val.

För det första som hände då jag klev in på mitt rum var att jag hörde två svenska norrländska tjejer svära över det här med farmjobb. Efter fem minuter så insåg vi att vi befann oss i samma sits. Utan ett öre på fickan och i desperat behov av farmjobb.

När jag fortfarande befann mig i Grafton så pratade jag med mina irländare nere i Sydney och dom lovade att göra allt dom kunde för att hjälpa mig. Och det tog inte länge innan Kieran ringde upp och gav mig ett nummer till en farm en bit utanför Brisbane där några kompisar till honom arbetat. Jag fick numret till denna Doug, ringde honom och han skulle återkomma efter ett par dagar. Och den andra dagen där i Brisbane så ringde Doug upp och berättade att det fanns jobb på en äppelfarm. Klumpen i magen och all tyngd på axlarna försvann genast och jag lyckades till och med hålla huvudet kallt och frågade om mina två nya svenska väninnor också kunde följa med. Det gick alldeles utmärkt och därmed hade vi alla tre arbete. Ännu en gång hade allting löst sig och när jag satt uppe på hostelets takterass den sista kvällen i Brisbane, med en fantastisk utsikt över floden som delar staden i två delar, ja då var jag först och främst lättad, men också lite stolt över mig själv. Att ge upp är inget alternativ när man är här och med hjälp av hårt arbete och fantastiska människor så löser sig det mesta.

Så på påskdagens morgon så satte jag, Martina och Emma oss på bussen till Stanthorpe och Backapckers of Queensland och det som skulle komma att bli något av det tuffast vi gjort. Äppelplockning. Vi lever dock fortfarande och har nu varit här i över sex veckor. Men det är en annan historia som snart kommer upp här på bloggen.

Igår tog jag alltså färjan över till Sydney och sedan åkte jag runt vad som kändes som hela stan, en sista gång. Jag började med att åka ut till Newtown och The Sixth Borough, restaurangen jag jobbade på för ett par helger sedan. Där blev jag bjuden på god mat och hängde med Choji några timmar. Då han snart åker tillbaka till Peru så kommer vi inte ses i Australien men man kan ju alltid hoppas att vi ses någon annanstans i världen. Efter att ha sagt hejdå till Choji så tog jag mig tillbaka in till stan och sedan vidare ut till Bondi. Dags att säga adjö till mina favoritirländare. Ända sedan vi träffades på Fraser Island för två månader sedan så känns det som vi har hängt ihop. Dessa galna grabbar har kommit att bli fantastiska kompisar och jag har nästan fått fyra äldre bröder. Vi började kvällen med chokladkaka och tv-såpan Home and Away. När kvällen kom så begav vi oss till Bondi Junction och stället där jag startade min sydneyvistelse, den irländska puben Cock N Bull. Med stek och öl och en massa prat så blev det en riktigt bra sista kväll. Ville absolut inte ge mig av men då vi skulle åka tidigt imorse var jag tvungen att så småningom slita mig därifrån. Kramkalaset ville aldrig ta slut och just det, vetskapen att man kanske aldrig kommer ses igen, är fruktansvärt jobbig. Som tur är så ska killarna vara kvar här ett tag till så jag håller tummarna att vi ses igen. Tills dess kommer jag verkligen sakna ladsen Ciarán, James, Joe och Kiaran. Med förhoppningar om att återvända till Sydney så ger jag mig nu iväg på nya äventyr. Hur det ser ut med mobiltäckning och internet har jag ingen aning om men jag lovar höra av mig när jag har tillgång till endera.

Hej där!

Hannah och jag sitter på cafét Hot & Cold som kommit att bli vårt andra hem här i Manly. Det var ju i torsdags som jag tog min väskor och tog färjan över till Manly och lämnade Sydney bakom mig. Hannah som jag träffade i Darwin och sedan flög till Perth med. Hennes pappa bor här i Manly med sin fru Belinda. Och låt mig säga så här: det har varit oerhört skönt att få bli ompysslad och bortskämd ett tag. Hannah och jag har haft vårt egna rum i detta supermysiga hus mitt i Manly. Vi har ätit så mycket gott så det kommer bli svårt att återgå till pastan och tomatsåsen. Hundarna Charlie och Tommie har blivit våra nya bästa vänner och följt varje steg vi tagit i huset.
Vi har dock inte legat på latsidan. Vi har suttit som klistrade med våra datorer och iPads och lusläst hela webben efter farmjobb. Jag behöver tre månader och Hannah en. Det har varit frustrerande och irriterande då inget verkar finnas men hårt arbete lönar sig i längden och i morse var det en kvinna som hörde av sig. Det handlar om en farm uppe på östkusten, mellan Coffs Harbour och Byron Bay. Hon och hennes man och deras fem barn äger en liten farm och då deras hus brann ner för några månader sedan så behöver dom hjälp med barnpassning och lite allt möjligt medan dom försöker bygga upp sitt hem igen. Detta är volontärarbete och vi kommer inte få betalt. Boende och mat är dock något dom kommer stå för så vi kommer inte göra av med några pengar. Vi kommer båda försöka hitta ett betalt arbete men medan vi gör det så kan vi lika gärna vara på ett ställe där vi får våra farmdagar avprickade.

Så ja, nu är det alltså dags att lämna Sydney. Efter snart två månader i denna fantastiska stad som jag kommit att tycka så mycket om. Sorgligt javisst, men efter 88 dagars farmjobb så kan jag komma tillbaka hit när jag vill. På fredag tar vi tåget till Grafton och nya äventyr!

Vi har hunnit med lite skoj medan vi varit här i Manly också. Umgåtts med mina svenska kompisar Hampus, Lukas och Felix och i söndags var det den irländska högtiden St Paddy's Day så självklart mötte vi upp med irländarna i stan för roligheter. Jag lovar att skriva mer om allt detta men nu stänger cafét och vårt gratis WIFI är slut. Vi hörs snart igen!

Hej där Sverige.

Dags att tala om hur läget ser ut för tillfället. Det ser inte ut så som jag hade planerat det Meningen var ju att jag skulle ut i bushen och arbeta men så är inte fallet. I måndags skulle jag ha påbörjat ett arbete på en blomfarm i Lithgow, fyra timmar utanför Sydney. 88 dagar där och jag skulle ha mitt nya visum och en möjlihet att återvända till Australien och stanna ytterligare ett år. 88 dagar och jag skulle ha tjänat igen alla pengar jag gjort av med hittills under mina åtta månader här, plus lite till. Nu visade det sig istället att det inte finns någon farm och därmed inget jobb och inga pengar att tjäna. Istället har någon ondsint liten människa bestulit mig på mina sista slantar och lämnat mig i en inte alltför rolig situation. Sedan jag hade betalat för boendet, ca 1500 sek, så gick det inte att få tag på mannen som sas sig äga farmen. Jag mailade ett antal gånger utan att få något svar, och när jag försökt ringa honom gick det inte att komma fram på mobilen. På fredagen fick jag även ett mail från en annan tjej som skulle ha jobbat på farmen, och hon hade endast fått konstiga mail innehållande reklam från denna farmare, och anade därför att vi alla hade blivit lurade. Detta mail hade skickats till minst 60-70 personer och till mig hade han sagt att vi var en grupp på 16...

Förmodligen var det dumdristigt av mig att så lätt tro på allt som denna man sa. Naivt till och med. Men jag litar på folk och vill inte tro att det finns dom som för nöjets skull utnyttjar andra. Folk som endast handlar för sin egen vinning och inte bryr sig det minsta om dom som råkar ut för dess illvilja. På grund av en sådan här människa har jag nu förlorat i stort sett mina sista pengar och planen jag hade för de kommande månaderna är som bortblåst. Men det är ändå det faktum att det finns människor som denna ”Alvin Carson” som irriterar mig mest. Jag har blivit tillsagd att gå till polisen och anmäla det hela men jag vet ärligt talat inte om jag orkar lägga energi på det. Mina pengar kommer jag med all säkerhet aldrig se igen och chansen att dom ska lyckas få tag på denna man är också minimala. Samtidigt vill jag inte att någon annan ska råka ut för samma människa som jag har gjort. Det finns tyvärr många som Carson där ute och tyvärr hör det till vardagen att backpackers utnyttjas på detta vis. Unga, utländska människor som ofta är i desperat behov av arbete. Jag fick lära mig den hårda vägen och kommer helt klart vara mer försiktig nästa gång.

Utan pengar, jobb och boende kände jag för första gången att jag bara ville sätta mig på första bästa plan och åka hem till Ramvik. Jag hade fått nog av allt som hade med Australien att göra och brydde mig inte ett dugg om en andra års visum. Men då jag inte hade några pengar till en biljett hem, och efter att ha kommit över den värsta chocken och den värsta ilskan lagt sig, insåg jag ändå att jag måste rycka upp mig och ta tag i situationen.

Är det något jag varit tacksam för den senaste tiden är det alla underbara vänner jag skaffat mig här i Australien. Människor som verkligen ställer upp när det krisar. Då jag i fredags fick höra allt om den här farmen så bodde jag hos Choji och hans rumskamrat Laura för att spara pengar på boende de sista dagarna innan jag åkte till Lithgow. Just när jag var som mest arg och stressad ringer en av Chojis chefer och innan jag visste ordet så hade jag fått ett arbetspass på restaurangen/cafét The Sixth Borough. Då jag aldrig tidigare arbetat inom den branchen så protesterade jag först men insåg sedan att jag i stort sett inte hade något val. Det var inget jag kunde göra åt farmen och jag var i stort behov av pengar och var tvungen att ta alla möjligheter som erbjöds. Jag tog mig i kragen, tog bussen till Newtown och slog på ett leende, fejk förvisso, men jag lyckades maskera stressen och oron som bubblade inom mig och sedan gjorde jag så gott jag kunde. Kassan gick fort att lära sig, menyn kunde jag ha bredvid mig, serveringen var det inga större problem med. Vad som verkligen gav mig huvudbry var kaffet. Flat White hit och latte med skin milk dit. Förkortningar på varenda typ av kaffe och tillbehör och huvudet snurrade. Som tur var ställde jag inte till det alltför mycket och killarna var verkligen snälla mot mig. Även om det var mycket att hålla reda på och stressigt emellanåt så hade jag en rolig kväll. Det var fredagskväll och The Offspring spelade i lokalen intill så det var många roliga figurer som stapplade in i restaurangen. Så när vi äntligen åkte hem hade jag nästan släppt allt med farmen.

Idag är det torsdag och situationen har ordnat upp sig någorlunda. Jag fick bo hos Choji ytterligare några dagar, jag jobbade på restaurangen även på lördagen och Matt och Josh kommer förhoppningsvis ringa igen om dom behöver hjälp. Min kära vän Hannah, som jag umgicks med i Darwin och Perth har kommit hit till Sydney och efter tre dagar på hostel ska jag nu få flytta in hos henne i Manly. Tillsammans ska vi leta nytt farmjobb och jag håller tummarna att det inte dröjer alltför länge innan vi får napp. I fredags kändes det förjävligt men med tid att samla sig och goda vänners hjälp så känns det nu som att det kanske löser sig ändå. Om en liten stund ska jag stänga av datorn och hämta upp mina väskor och sedan ta färjan ut till Manly och Hannah.

ta att uppdatera er lite om vad som hänt.

Jag checkade ut från Nomads på torsdag morgon med planer att flytta till Maze och dom svenska grabbarna på andra sidan gatan. Det gick ej då det var fullbokat. Och så visade sig fallet vara med resten av Sydneys hostel. Självklart skulle jag ha bokat in mig någonstans över helgen, särskilt då jag visste att Mardi Gras skulle ta plats under lördagen. Mardi Gras är Sydneys svar på Pridefestivalen och den största gayfestivalen i världen om jag förstått det rätt. Att stan därmed inte hade några lediga platser var något jag borde ha förutspått. Som tur är har jag skaffat mig några fantastiska vänner här i Australien och situationen kunde snart redas ut. Jag behövde bara vara hemlös några timmar.

Peigi har varit och irrat runt i Thailand den senaste månaden men kom tillbaka hit till Sydney i torsdags. Mötte upp henne och hennes bror Gerry som nu ska göra vad storasyster gjort, resa runt i Australien under ett år. Det var ett väldigt kärt återseende då Pegs är en av mina absolut bästa vänner här i Aussie. Utan att riktigt veta vart vi skulle ta vägen (Peigi och Gerry hade inte heller bokat något hostel) så satte vi oss vid datorerna på Wicked Travel och letade febrilt efter någonstans att spendera natten. Felix, Hampe och Lukas kom och höll oss sällskap och till slut hörde Choji, en av Pegs vänner av sig och sa att vi självklart kunde stanna hos honom. Sagt och gjort, vi packade en nattväska, låste in dom stora ryggsäckarna i ett skåp på Nomads och begav oss ut till Maroubra och cafét där Choji jobbar. På världens mysigaste café/bokhandel blev vi bjudna på både kaffe/varm choklad och den största och förmodligen godaste varmkorv jag ätit. Jag har träffat Choji förut, på nyår för att vara mer exakt. Han är en kille från Peru, med rötter i Japan, som arbetar som kock och är en god vän till Peigi. Med fulla magar så begav vi oss till Choji hus där vi blev bjudna på ännu mer mat. Kocken utövade sin magi och lagade till en utsökt hel kyckling, grillad i ugn tillsammans med ett tjugotal ingredienser, bla apelsin, lök, potatis, kummin och självfallet goon. Till detta serverades ris och en stark salsa. Jag behöver knappast beskriva hur gott detta var. Efter maten satt vi upp några timmar och drack vin och pratade om allt möjligt.

På fredagen vaknade vi till ännu en regnig dag. Vi tog bussen in till stan där vi gick runt i butikerna och Peigi och Gerry ordnade med bankkonton. Vi hade planer på att besöka vaxmuséet Madam Tussoudes men då klocka sprang iväg så struntade vi i det och Choji visade oss en foodcourt i Chinatown där vi åt suverän mat för en billig peng. Igen. Tillbaka hos Choji så skyndade vi oss att göra oss klara för en utekväll och sedan tog vi en taxi till irländarnaoch Jack i Bondi. Alltid lika trevligt att se dom galna grabbarna och vi fick även sällskap av Jon och Sophie som jag mötte min första helg i Sydney. Efter ett par timmar i Bondi styrde vi kosan mot Ayers Rock och en kklubb jag inte kan minnas namnet på. Riktigt häftigt var det dock där men lite väl dyrt för våra backpackerbörsar. Då det var fredag och dagen innan MArdi Gras bestämde vi oss för att ta oss till Oxford Street och besöka en av alla dessa gayklubbar som ryms längs med den gatan. Det var med viss skepsis som vi lyckades få med alla och vi hoppade in ytterligare en taxi. Men är det något jag tyvärr lärt mig i Sydney är det att taxichaufförerna icke är att lita på. Det spelade ingen roll hur många gånger jag berättade för chauffören vart vi skulle men ändå lyckades han släppa av mig, Joey och Ciarán på helt fel plats. Lagomt muntra fick vi ta ännu en taxi och jag är glad över att det inte kostar skjortan att åka taxi här i stan. Vi lyckades äntligen komma fram till rätt ställe där de andra väntade. Efter att ha kikat in på ett par klubbar där det var oväntat lite folk så begav vi oss till ett ställe där vi kände oss mer hemma. Irländska puen Scruffy's. När klockan närmade sig tre så åkte jag, Peigi, Choji och Gerry tillbaka till Maroubra där vi genast stöp i säng och sov till klockan två dagen därpå.

Det blev som sagt en lång sovmorgon och Choji som var tvungen att åka och jobba lämnade oss snart. Vi andra tre åkte in till stan och Peigi gjorde en sista shoppingrunda i centrum. Planen var sedan att kika på Mardi Gras-paraden som skulle vara på Oxford Street men vi blev kvar i centrum ett tag då det var en hel del bra gatuartister den här dagen. Först spelade en kille som jag sett där förut och han är helt fantastisk. Efter honom så blev det streetdance med ett gäng karismatiska killar, även det en mycket bra show. Till slut lyckades vi i alla fall slita oss därifrån och ta oss till Oxford. Stan var minst sagt smockfull med folk och trots regnet så var alla på himla bra humör. Vi lyckades få en hyfsad plats längs med gatan och när parade väl började så var det glädjeyra i hela Sydney. Helt klart något utöver det vanliga men oerhört roligt att titta på. Och väldigt kul att se Sydneys poliskår, brandkår och livräddarna delta i parade och stötta gaygalan. Efter paradens slut lyckades vi efter många om och men ta oss tillbaka till centrum och hoppade på bussen tillbaka. Vi stannade till hos Chojis andra jobb, en peruviansk restaurant. Där åt jag en typiskt peruviansk rätt som bestod av en utsökt fisk. ris och grönsaker. Himmelskt gott. En riktig lyxmiddag som Choji lyckades snacka till sig ett billigt pris på. Väl hemma hos Choji igen så blev det uppesittarkväll då Peigi inväntade sin hemresa tillbaka till Skottland. Hennes år är över och hon var tvungen att åka hem. Lite sorgligt var det allt att säga hejdå men vi har redan bestämt att ses igen.

Jag och Gerry stannade ytterligare en natt hos Choji men när söndagen kom så bokade vi in oss på Nomads igen. Vi tog bussen tillbaka till stan och medan Gerry letade efter någon skatepark så somnade jag i sängen. Samtal hem och filmkväll på level 1 blev min söndagkväll.

Igår måndag så hade Choji en ledig dag och jag och Gerry begav oss först ut till Maroubra för att möta upp honom och sedan åkte vi ut till La Perouse, ett hamnområde i södra Sydney med riktigt mysiga och lugna stränder. Vi spenderade hela dagen där och när vi kom tllbaka till Chojis så vankades det barbeque. Och jäklar vilken barbeque det blev! Choji delar huset med fyra andra personer varav tre är från Sydamerika liksom honom, och ja, dom vet verkligen hur man håller en barbeque. Kock som han är, så var säklart maten utsökt och med latinomusiken i bakgrunden, alla isttandes ute på gården så kunde vi mycket väl varit i Peru.

 

Återigen med alldeles för mätta magar gav vi oss tillbaka till Nomads där jag slocknade så fort jag kommit in i rummet.

 

I tisdags var det dags för mig att checka ut då jag hade bestämt mig för att lämna storstadslivet och flytta ut till Bondi. Har bott på Noah's nu en natt och det är väl inge vidare. Fantastiskt med endast två minuter till Bondi Beach men själva hostelet är inget att hurra för. Hade bara två nätter bokade och imorse när jag checkade ut så hörde jag mig för hos Choji och snäll som han är så får jag stanna där tills på söndag. Då är det nämligen dags att lämna Sydney. Varför? Jo jag har gått och blivit med jobb! Har efter mycket letande lyckats få tag på farmjobb. Så på måndag börjar jag mitt nya jobb ute i Lithgow någonstans mitt i New South Wales. Vad jag ska jobba med? Plocka blommor! Antagligen mycket jobbigare än vad det låter och helt klart tråkigt efter ett tag. Men det kommer ge mig bra med pengar och en möjlighet att återvända till Australien. Så då är det helt klart värt det.  Därför har jag bestämt att bara försöka njuta så mycket som möjligt nu den sista veckan i Sydney. Sola, bada och lata mig så mycket det bara går.

 

Och det är precis vad jag gjort de senaste dagarna. Igår strosade jag runt i stan och sen på kvällen tog jag en två timmars lång kvällspromenad längs med Bondis kust. Fantastisk promenad och jag passerade både stränderna Tamarama och Bronte på vägen. Idag har jag legat på Bondi Beach i stort sett hela dagen och fått en fin bränna. Inte dumt alls om jag fär säga så.

 

Här kommer fortsättningen på vår resa längs med östkusten:

 

Vi hade som sagt nu kommit till Brisbane. En stad som i stort sett alla jag träffat sagt varit skit för att tala klarspråk. En stad man helt och hållet kunde skippa. Men både jag och Peigi kände att vi i alla fall ville spendera ett par dagar där och nu när vi hade graits boende fanns det inget som höll oss därifrån. Så vi anlände till huset som aussiekillarna vi träffat i Byron bodde i och vi höll nästan inte på att känna igen Stewart när han mötte oss i dörren, uppklädd i kostym och allt. Nyss hemkommen från jobbet så hälsade han oss välkomna till huset som han nyss flyttat in i tillsammans med James som vi också träffade i Byron. James hade dock fortsatt semester och var bortrest under tiden vi var i Brisbane. Stewart och James delade huset med ytterligare två kompisar, en tjej och en kille som inte heller var hemma mycket under tiden vi var där. Killen som jag inte kan minnas tiden på spenderade all sin tid hos flickvännen och Casey var även hon bortrest på semester och henne träffade vi endast sista kvällen vi var där.

 

Utan att egentligen känna Stu så klev vi in i hans hem och kände oss genast som hemma. Stu är en fantastisk kille, så oerhört lättsam och rolig och efter tio minuter kände både jag och Peigi som att vi hade känt honom i hela våra liv. Och efter att ha sovit i ett tält och i stort sett vistats utomhus i tre veckor i sträck så var det fantastiskt att vara i ett riktigt hus igen. Med ett kök, badrum, tv-rum och allt som hör till. Grabbarna hade nyss flyttat in och hade inte riktigt kommit i ordning än men för mig och Peigi var det ändå som ett slott. Efter att ha ätit skräpmat i vad som kändes som en evighet var det med stor iver vi åkte till mataffären och vi kom snabbt fram till att det var nachos vi skulle ha till middag. Lagom till att vi gjort klart maten kom Scott och knackade på dörren. Scott är kompis med Stu och gänget och var även han med i Byron Bay. Vi hade en trevlig kväll framför tv:n, något jag och Peigi inte hade haft på evigheter. Det var ju meningen att jag och Peigi skulle sova på soffan, vi couchsurfade ju, men Stu erbjöds sig att sova i James rum och vi kunde på det sättet få ta hans rum. Det går nästan inte att beskriva hur underbart det var att få sova i en riktig säng efter tre veckor i ett tält. Den sista veckan i Byron hade vi bara haft ett tunt underlägg att ligga på och våra ryggar värkte något fruktansvärt. Att få sova i en stor dubbelsäng, i ett rum med air condition, och få snusa på lakan som luktade gott av Stus parfym, ja, det var obeskrivligt.

 

I tältet hade vi aldrig kunnat sova längre än till 8-9 på morgonen eftersom solen förvandlade tältet till en bastu. Jag behöver väl knappast skriva att jag och Peigi tog sovmorgon när vi var i Brisbane. Stu hade åkt på jobbet när vi vaknade men Scott, som också sovit över i huset, var kvar och erbjöd sig att ge oss skjuts in till Brisbane City så vi slapp ta tåget. Vi tackade givetvis ja och hoppade in i bilen och tog en tur in till själva Brisbane. Scott släppte av oss i Southbank och tipsade oss om den billiga biografen som låg där och även om den stora utomhuspoolen som var enda alternativet om man ville bada i Brisbane. Det var oerhört varmt i Brisbane under de dagar vi var där men tyvärr var det också semestertider och den där utomhuspoolen var full av badande skollediga barn. Jag och Peigi tog en promenad runt Southbank istället vilket är ett jättemysigt område i Brisbane. Vi insåg snabbt att gå och titta på en film inte alls var en dum idé en dag som denna. Vi var båda rätt slutkörda efter de senaste veckorna och orkade inte med så mycket mer. Därför gick vi till Brisbanes enorma biograf och tittade på omtalade The Hobbit. Riktigt bra film men lång film som inte var i samma klass som Sagan Om Ringen-filmerna men ändå väldigt sevärd. När filmen var över hade det blivit sen eftermiddag och vi promenerade över floden på en av Brissies alla broar och tog oss till den väldigt centrala delen av stan. Efter en del letande så lyckades vi hitta åt Stu som slutat jobbet och han tog oss till en väldigt mysig bar med takterass och utsikt över Brisbane där vi drack ett par öl och lyssnade på en gitarrspelande kille. Vi tog tåget tillbaka till Chelmer och åkte sedan till Coles och inhandlade ingredienser till kvällens storkok vi planerat att göra. En korvgryta deluxe lyckades vi få till med allt möjligt i. Det blev återigen en kväll framför tv:n med prat och skratt och någon dålig actionfilm.

 

Dagen därpå lyckades jag och Peigi ta oss alldeles själva in till stan. Vi gick lite på stan och kikade i butiker innan vi var kulturella och tog oss till det stora museet. Där pågick ett flertal utställnigar med allt från dinosarier till 50- och 60-talsmode. Då biobiljetterna endast kostade sex dollar, vilket motsvarar ca 45 kronor, och vi inte hade så mycket energi, så bestämde vi oss för att det fick bli en repris av gårdagen. Vi messade Stu som ville hänga på och sedan mötte vi återigen upp honom efter jobbet, gick till en trevlig utomhuspub där vi drack en öl i solen innan vi gick till bion och den här gången såg vi alldeles nyutkomna ”Gangsta Squad”. Superbra gangsterfilm som utspelar sig under sena 40-talet.

 

Jag och Peigi hade under dagen bokat buss från Brisbane till Hervey Bay där vi skulle åka till Fraser Island från. Tidigt morgonen därpå skulle vi ta bussen från Brisbanes station och ägnande därför kvällen åt att packa och fixa. Det blev återigen en lugn kväll där vi bara umgicks och tittade på tv.

 

Morgonen därpå så blev det väldigt stressigt och hektiskt. Stu hade sagt åt oss på skarpen att väcka honom innan vi åkte för att säga hejdå men vi tyckte att han skulle få sova så mycket som möjligt innan han skulle upp och jobba. Dagen innan hade jag och Pegs köpt en liten avskedspresent i form av en diskborste, formad som en anka, som vi la fram tillsammans med en liten lapp som tack. Med fem minuter kvar tills tåget mot centrum skulle gå så låste vi dörren om oss och gick så fort vi kunde mot tågstationen. Det är helt enkelt omöjligt att springa med backpackerryggsäck på ryggen, vanlig ryggsäck på magen och sen en kasse i handen. När vi kom upp på perrongen såg vi tåget rulla iväg och vi var lagomt roade. Vi hoppade på nästa tåg som inte gick alltför långt efter och hann fram till bussen fem minuter innan den avgick. Vi borde där och då ha insett att buss kanske inte var ett bra resealternativ för oss...

 

Dagarna i Brissie var perfekta. Lugna och avkopplande och precis vad jag och Peigi behövde just då. Att få bo i ett riktigt hus och leva lite normalt för några dagar var fantastisk efter att ha bott i tält i tre veckor. Och vilken tur vi hade att James bestämde sig den där kvällen i Byron Bay för att vända sig om och börja prata med oss ”lovely ladies”. Återigen fick vi uppleva australiensarnas gästfrihet. Och främst av allt, jag och Peigi fick en fantastisk vän i Stu. Det går inte att beskriva killen med tillräckligt många superlativ. Vi har alla hållit kontakten sedan vi lämnade Brisbane och jag och Peigi är alltid välkomna tillbaka till huset.

 

Varken jag eller Pegs tog särskilt många bilder i Brisbane och vi lyckades inte få en enda på Stu. Men här kommer några i alla fall:

Tycker förresten att ni är lite dåliga på att kommentera. Lämna gärna ett par ord om ni läser bloggen! Vore roligt att veta vilka som är här inne och följer min resa. =)

Nu ska jag berätta vad min födelsedagspresent till mig själv bestod av. Ända sedan jag fick höra talas om Soundwave Festival för flera månader sedan så har jag velat gå på denna fantastiska endagsfestival där flera av mina favoritband sedan år tillbaka spelade. Biljetterna har varit slutsålda sedan länge men efter att envist hängt på Gumtree i veckor så lyckades jag på lördagen få köpa en biljett av en tjej som inte skulle gå. Vilken lycka!

 

Så på söndagen begav jag mig ut till Sydney Olympic Park och Soundwave. Sedan följde tolv timmar av musik av fantastiska band. Då det var sex scener så blev det en hel del springade och det fanns ingen tid att sätta sig ner och vila. Jag började med att se några mindre kända band och sedan blev det dags för Flogging Molly som spelade ett akustiskt set då deras instrument var försvunna. Sedan rockade Billy Talent loss och Soundwave tog fart på allvar för min del. Näst i tur stod Sum 41, ett band jag lyssnat på sedan 12-års ålder och det var fantastiskt att få se dom på scen. Det var med tunga steg jag lämnade deras spelning halvvägs in då en annan av min absoluta favoriter, All Time Low, spelade samtidigt. All Time Low bjöd på en riktigt bra show och ännu ett av mina favoritband på listan kunde prickas av. En snabb middag och sedan begav jag mig till ANZ Stadium som nu var full. På scenen stod Linkin Park och det var gåshud från första stund. Så fruktansvärt bra live att det går inte att beskriva. Men återigen var jag tvungen att kill my darlings och sprang tillbaka till andra sidan festivalområdet där det nu var dags för kvällens höjdpunkt. Blink-182 äntrade scenen och jag var i himlen. Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle få se detta band live, särskilt inte då de för några år sedan splittrades. Nu är de tillbaka och även om trummisen Travis inte var med på scenen (han var med i en allvarlig flygolycka för ett par år sedan där han och ett par till var de enda överlevande, och hans flygrädsla stoppade honom från att komma till Australien) så var det en magisk kväll. Tom och Mark var på topphumör och fick hela Sydney att gunga, hoppa, sjunga och skrika. Kvällens höjdpunkt var helt klart när de spelade ”Miss You” och hela Sydney Stadium sjöng med. Jag kommer aldtig glömma det och bara att få se Blink-182 på scen var värd varenda krona som biljetten kostade. Spelningen tog slut alltför fort och luften gick ur hela stället tror jag. Jag hann dock inte pusta ut många sekunder innan The Offspring gick upp på scenen och väckte liv i mig igen. Festivalens huvudnummer Metalllica spelade samtidigt i den andra arenan men jag valde att stanna och se Offsrping istället då de är mer min typ v musik. De numera gamla gubbarna rockade loss ordentligt och ”Pretty Fly For A White Guy” hade jag kunnat lyssnat till hela kvällen. När Offspring spelat sin sista låt så var det meningen att festivalen skulle vara över, med undantag för Metallicas spelning. Men Paramore, ett av banden jag kommit dit för att se som egentligen skulle spelat tidigare under dagen, hade haft en strulig dag och hade nu helt plötsligt blivit en huvudakt. Och det var en rörd Hayley Williams som kom ut på scenen. Hon hade aldrig trott att så många skulle stanna kvar för att se dom, särskilt då ett band som Metallica spelade samtidigt. Sen visade hon och resten av Paramore varför folk hade stannat kvar för att titta på dom. Dom är hel klart ett grymt liveband och Hayley Williams måste vara världens häftigaste tjej.

 

När Paramore avslutat sin spelning så var också Soundwave officiellt slut. Jag begav mig hemmåt med resten av de tiotusentals människor som varit där och väl hemma på Nomads igen så kunde jag bara konstatera att detta var en av de bästa kvällarna någonsin.

 

Jag tog knappt några bilder alls, var för upptagen med att njuta av upplevelsen. Filmade några klipp men dom går som sagt inte att lägga upp här på bloggen. Men här kommer ett par bilder i alla fall:

God dag! Första inlägget som 22-åring och låt oss nu hoppas att klockan tickar långsamt fram till 23.

Det blev en lugn födelsedag igår då jag firade ordentligt under lördagen, något jag skriver mer om i nästa inlägg.

Så vad sysslade jag med då under min födelsedag? Jag vaknade upp till sol och värme, väldigt olikt alla mina tidigare födelsedagar. Under frukosten stötte jag ihop med Lucas, en av de svenska killara jag hängt med här i Sydney. Han och Hampe och Felix har flyttat till hostelet på andra sidan gatan men var nu tillbaka på Nomads för att leta snappa åt sig gratis mat från free food-hyllan, sånt vi backpackers ibland tvingas till. Dä vädret var på topp så planerade vi in en dag på Bondi och snart satt vi på bussen alla fyra. Så jag spenderade min födelsedag med att sola, bada och spana på tjejer...

Jag har ju umgåtts väldigt mycket med enbart killar under min tid i Australien, vilket jag inte alls har något emot. Det är lättsamt, roligt och man slipper allt tjafs och snack som lätt blir då tjejer umgås. Men ibland så glöms det bort att jag faktiskt också är tjej och snacket bland mina manliga kamrater tar fart. Särskilt på ett ställe som Bondi Beach. Det var många gånger under dagen då våra samtal dog avbröts då killarnas hakor föll till marken. Helt enkelt för många tjejer på stranden för pojkarna att hantera. Jag tar det hela med en klackspark och både tror och vet att min kvinnliga syn på saker och ting uppskattas.

När molnen drog in över Bondi sent på eftermiddagen lyckades jag slita killarna från alla brasilianska rumpor och drog med dom på en promenad upp till utsiktsplatsen söder om Bondi. Och vilka fantastiska vyer det bjöds på. Högt upp över havet såg vi vågorna slå upp längs med bergsväggarna nedanför oss. Vi hade en liten fotografering där uppe på berget med havet i bakgrunden och lyckades få till några riktigt bra bilder.

Tillbaka i Bondi så blev det dags för födelsedagsmiddag. Det var sju månader sedan sist men så äntligen fick jag äta tacos igen! Himmelskt gott och den perfekta födelsedagsmiddagen. Felix blev så småning om tvungen att gå på jobb och vi andra tog bussen tillbaka hem. Då vi alla var trötta och förkylda så sa vi god kväll och killarna gick hem till Maze för att titta på Oscarsgalan och bedöma klänningar. Inte ens jag är så tjejig utan ägnade kvällen åt en thriller på tv:n istället. Lugn och trevlig födelsedag, precis vad jag ville ha.

Idag skiner solen igen och ska ge mig ut till Hyde Park och lägga mig i gräset en stund. Brännan börjar ta sig igen.

God morgon! Klockan är strax över tio här och jag ligger och drar mig i sängen. Denna helg så firas det ordentligt och efter födelsedagskalas nummer ett som var igår så känns det i kropp och huvud idag. Hampus, en av svenskarna jag träffat här fyllde 22 igår och det skulle såklart firas. Jag och hans kompisar Felix och Lucas gjorde så gott vi kunde och lyckades skrapa fram både tårta och present. Det ska ju kännas att man har födelsedag fastän man befinner sig på andra sidan jorden. Det verkade som att Hampus uppskattade det och vi hade alla en trevlig kväll.

Och ikväll är det min tur. Jag fyller ju inte förrän på måndag men det passar bättre att fira idag. Ska ta med mig svenskarna och möta upp irländarna och Jack i Coogee ikväll och hitta på nåt kul.

Men innan dess ska jag ägna dagen åt återställning, tvätta, handla mat och förhoppningsvis köpa världens bästa födelsedagspresent åt mig själv. Vad det är får ni veta senare!