Hej där Sverige.

Dags att tala om hur läget ser ut för tillfället. Det ser inte ut så som jag hade planerat det Meningen var ju att jag skulle ut i bushen och arbeta men så är inte fallet. I måndags skulle jag ha påbörjat ett arbete på en blomfarm i Lithgow, fyra timmar utanför Sydney. 88 dagar där och jag skulle ha mitt nya visum och en möjlihet att återvända till Australien och stanna ytterligare ett år. 88 dagar och jag skulle ha tjänat igen alla pengar jag gjort av med hittills under mina åtta månader här, plus lite till. Nu visade det sig istället att det inte finns någon farm och därmed inget jobb och inga pengar att tjäna. Istället har någon ondsint liten människa bestulit mig på mina sista slantar och lämnat mig i en inte alltför rolig situation. Sedan jag hade betalat för boendet, ca 1500 sek, så gick det inte att få tag på mannen som sas sig äga farmen. Jag mailade ett antal gånger utan att få något svar, och när jag försökt ringa honom gick det inte att komma fram på mobilen. På fredagen fick jag även ett mail från en annan tjej som skulle ha jobbat på farmen, och hon hade endast fått konstiga mail innehållande reklam från denna farmare, och anade därför att vi alla hade blivit lurade. Detta mail hade skickats till minst 60-70 personer och till mig hade han sagt att vi var en grupp på 16...

Förmodligen var det dumdristigt av mig att så lätt tro på allt som denna man sa. Naivt till och med. Men jag litar på folk och vill inte tro att det finns dom som för nöjets skull utnyttjar andra. Folk som endast handlar för sin egen vinning och inte bryr sig det minsta om dom som råkar ut för dess illvilja. På grund av en sådan här människa har jag nu förlorat i stort sett mina sista pengar och planen jag hade för de kommande månaderna är som bortblåst. Men det är ändå det faktum att det finns människor som denna ”Alvin Carson” som irriterar mig mest. Jag har blivit tillsagd att gå till polisen och anmäla det hela men jag vet ärligt talat inte om jag orkar lägga energi på det. Mina pengar kommer jag med all säkerhet aldrig se igen och chansen att dom ska lyckas få tag på denna man är också minimala. Samtidigt vill jag inte att någon annan ska råka ut för samma människa som jag har gjort. Det finns tyvärr många som Carson där ute och tyvärr hör det till vardagen att backpackers utnyttjas på detta vis. Unga, utländska människor som ofta är i desperat behov av arbete. Jag fick lära mig den hårda vägen och kommer helt klart vara mer försiktig nästa gång.

Utan pengar, jobb och boende kände jag för första gången att jag bara ville sätta mig på första bästa plan och åka hem till Ramvik. Jag hade fått nog av allt som hade med Australien att göra och brydde mig inte ett dugg om en andra års visum. Men då jag inte hade några pengar till en biljett hem, och efter att ha kommit över den värsta chocken och den värsta ilskan lagt sig, insåg jag ändå att jag måste rycka upp mig och ta tag i situationen.

Är det något jag varit tacksam för den senaste tiden är det alla underbara vänner jag skaffat mig här i Australien. Människor som verkligen ställer upp när det krisar. Då jag i fredags fick höra allt om den här farmen så bodde jag hos Choji och hans rumskamrat Laura för att spara pengar på boende de sista dagarna innan jag åkte till Lithgow. Just när jag var som mest arg och stressad ringer en av Chojis chefer och innan jag visste ordet så hade jag fått ett arbetspass på restaurangen/cafét The Sixth Borough. Då jag aldrig tidigare arbetat inom den branchen så protesterade jag först men insåg sedan att jag i stort sett inte hade något val. Det var inget jag kunde göra åt farmen och jag var i stort behov av pengar och var tvungen att ta alla möjligheter som erbjöds. Jag tog mig i kragen, tog bussen till Newtown och slog på ett leende, fejk förvisso, men jag lyckades maskera stressen och oron som bubblade inom mig och sedan gjorde jag så gott jag kunde. Kassan gick fort att lära sig, menyn kunde jag ha bredvid mig, serveringen var det inga större problem med. Vad som verkligen gav mig huvudbry var kaffet. Flat White hit och latte med skin milk dit. Förkortningar på varenda typ av kaffe och tillbehör och huvudet snurrade. Som tur var ställde jag inte till det alltför mycket och killarna var verkligen snälla mot mig. Även om det var mycket att hålla reda på och stressigt emellanåt så hade jag en rolig kväll. Det var fredagskväll och The Offspring spelade i lokalen intill så det var många roliga figurer som stapplade in i restaurangen. Så när vi äntligen åkte hem hade jag nästan släppt allt med farmen.

Idag är det torsdag och situationen har ordnat upp sig någorlunda. Jag fick bo hos Choji ytterligare några dagar, jag jobbade på restaurangen även på lördagen och Matt och Josh kommer förhoppningsvis ringa igen om dom behöver hjälp. Min kära vän Hannah, som jag umgicks med i Darwin och Perth har kommit hit till Sydney och efter tre dagar på hostel ska jag nu få flytta in hos henne i Manly. Tillsammans ska vi leta nytt farmjobb och jag håller tummarna att det inte dröjer alltför länge innan vi får napp. I fredags kändes det förjävligt men med tid att samla sig och goda vänners hjälp så känns det nu som att det kanske löser sig ändå. Om en liten stund ska jag stänga av datorn och hämta upp mina väskor och sedan ta färjan ut till Manly och Hannah.