Efter flera månaders frånvarade från bloggen så tänkte jag försöka komma igång med skrivandet igen. De senaste månaderna så har det hänt en hel del, som det flesta av er redan vet om. Och för er som inte vet så kommer här en liten uppdatering:

Efter att jag lämnade Sydney i mitten av mars så åkte ja ju upp till The Top End för att arbeta på Bark Hut Inn, två timmar utanför Darwin. Detta kom att bli en ordentlig upplevelse på många sätt och vis. För det första fick jag lära mig en massa nya saker som till exempel att göra riktigt kaffe, arbeta i shop och såklart att stå i baren. Då detta roadhouse erbjöd både restaurang, bar, affär, bensinstation och camping så blev arbetsuppgifterna många och olika och det trivdes jag riktigt bra med. Favoritsyssland blev nog ändå att mata våra kära vattenbufflar, Jack och Jill. De betedde sig mer som hundar och kom springande när man ropade på dem, samtidigt som de viftade på både öron och svansar och pratade med mig. Bra arbetstimmar blev det också då jag jobbade mellan 50-70 timmar i veckan.

Då vi befann oss mitt ute i Northern Territory så fick jag verkligen uppleva det ”riktiga” Australien. Så värst många backpackers stannade inte förbi hos oss utan det var för det mesta australiensiska fiskare påväg till Shady Camp och drömmen om att fånga en barramundi. Många roliga historier fick vi höra från dessa herrar! Fiske är enormt stort här uppe och det mesta handlar om det. Tur då att jag kan lite grann om ämnet i alla fall och kunde hålla igång en konversation då jag stod bakom baren. Våra kära stammisar som jobbade i gruvan ett par kilometer bort kom också in i stort sett varje kväll och blev även dom en del av upplevelsen i Bark Hut. Det var faktiskt två av dessa herrar, Pete och Steve som min första kväll lärde mig hur det ska gå till bakom baren. Mycket skratt och prat blev det varje kväll våra stammisar var inne och skönt att veta precis vad dessa ville ha då de kom in genom dörren, istället för andra gubbar som hade alla möjliga smeknamn på ölsorterna.

Alla de jag fick chansen att jobba med, och det var många det, var väldigt fina människor som jag alltid kom överens med. Oftast var det backpackers men vi hade också några australiensare. Bäst av alla var dock Pat, vår extramamma. Mayori som hon är, så betyder familjen allt för henne, och vi på Bark Hut blev hennes lilla extrafamilj och hon tog väl hand om oss. Och städade, tvättade och smög åt oss extra godsaker när inte chefen var i närheten. Hade det inte varit för Pat hade vi nog alla mått betydligt sämre än vad vi gjorde, och vi mådde riktigt dåligt ändå.

För vi hade ju den här chefen. En 24-årig gravid dramaqueen med förmodad borderline. Hon kom att bli den absolut värsta människan jag någonsin stött på. Jag tänker inte gå in på några detaljer men hon jag såg bla 15 personer komma och gå på tio veckor, både självmant och sparkade, allt på grund av henne. Hon försökte alltid vända oss i personalen mot varandra och bröt ner vissa av oss till den grad att det inte gick och känna igen personen. När hon var för sen för sin abort blev svaret att hon köpt droger för $600 och att hon tänkte ”göra sig av med varelsen på andra sätt”. Hon anklagade en av tjejerna för mordbrand och kastade ut henne och hotade med polis. Och hon talade högt och glatt om för alla gäster hur ”efterblivna” hennes personal var. Hon var inte mentalt frisk för fem öre och borde ha blivit sparkad samma dag och blev manager. Att hon fick vara kvar är för oss alla omöjligt att förstå men på något sätt så hade hon en hållhake på ägarna.

Är det något jag har lärt mig under mina jobb i Australien så är det att hålla käften. Allt för att få behålla sitt jobb då man inte har någonting att säga till om som backpacker. Men det går inte hur länge som helst och efter tio veckor hade jag fått nog av denna människa och bestämde mig för att lämna detta roadhouse, med massvis med erfarenhet i ryggen. Som en belöning för att vi orkat stått ut med denna hemska människa så köpte jag och Robyn, en av tjejerna jag jobbat med, en resa till Bali. Där spenderade vi tio dagar innan vi tog flyget över till Bangkok, när vi ändå var i området. Jag hade sedan ett par veckor bestämt mig för att åka hem till Ramvik och överrraska alla och efter tre dagar i Bangkok och ett par flyg på det så landade jag på Arlanda, och åtta grader i luften.

Hade fem väldigt sköna veckor hemma, även om vädret var uselt. Men det jag ville var att träffa nära och kära, och det fick jag också göra. I slutet började det krypa i benen och jag var glad när dagen för återresa hade kommit.

Nu har jag varit i Darwin i två veckor och egentligen bara njutit av värmen här. Solat och badat och haft det roligt. Mötte Tess, en tysk tjej som jag klickade med direkt och vi har haft det himla skoj. Nu har hon tyvärr rest vidare men det ger mig mer tid till att leta efter jobb. Jag har dryga tre månader kvar på mitt visum och skulle vilja jobba mestadels av den tiden. Jag har sökt till andra roadhouses och liknande då dessa är de bästa ställena att spara pengar på. Håller tummarna för att något dyker upp snart.

Tills dess njuter jag av dessa utsikter på kvällarna: Mindil Beach Markets, det allra bästa med Darwin.