Nu var det ett tag sedan igen men livet här i Stanthorpe liknar en bubbla där sådant som bloggar inte ryms. Dagarna ser alla likadana ut och allt flyter ihop. Det är fortfarande broccoli som gäller och om jag tidigare har skrivit att det inte är lika hårt som äppelplockningen, glöm det. De senaste veckorna har vi jobbat från soluppgång till solnedgång med att plocka dessa förbaskade grönsaker. Eftersom allt skulle plockas klart på en av de två farmerna så har det varit en fruktansvärd brådska och tempot har varit skyhögt. Vanligtvis är vi två grupper där vi alla både plockar och packar broccolin men under dessa hetsiga dagar så har min grupp fått skött det mesta av plockningen, vilket har varit allt annat än roligt. I tio timmar om dagen, i ett fasansfullt tempo, har vi plockat broccoli efter broccoli efter broccoli. Efter detta skulle jag enkelt kunna få en plats på hemmet jag brukade arbeta på hemma i Sverige. En kväll klarade jag inte ens av att borsta tänderna själv, så illa har det varit.

Ena handen är konstant sluten runt om kniven, den andra greppad över huvudet på broccolin. Med blåsor inuti händerna är det en riktig pina att dra av alla hårda blad som sitter på broccolins själk. Benen värker efter att vandra upp och ner de långa raderna i broccolilandet. Rumpan värker efter att man gör utfallssteg för att nå alla grönsaker. Ryggen värker då man hukar sig konstant för att leta reda på broccolin mellan alla blad. Och fyra timmars hårt arbete utan vattenpaus är inte alls roligt. Trots regnkläder och gummistövlar så är man konstant dyngsur då landen alltid är blöta, och regn är ingen anledning att få ledigt. Fötterna mår allt annat än bra efter tio timmar i vattenfyllda gummistövlar. Det är mycket som värker efter broccoliplockning men värst är nog som sagt ändå händerna. Blåsorna är en sak, de går att tejpa någorlunda (med silvertejp för min del), men värken som kommer då man slutat plocka är inte att leka med. Att hålla i en tandbortse eller gaffel ger mig stora problem. Under nätterna är det ändå värst. Att hålla handen knuten alternativt uträckt under en längre tid och sedan övergå till motsvarande är fruktansvärt och jag har fått bita mig i tungan för att inte skrika högt. Nu har det gått så långt att händerna domnar bort under långa stunder och jag tappar känseln i främst lillfingrarna.

Det är ett jäkla elände, helt klart. Men kontot ser bra mycket gladare ut nu än vad det har gjort på länge. Cirka 25 dagar kvar och sedan har jag rott andra års visumet i land. Dock har vi just fått reda på att broccolisäsongen snart är slut och vi troligtvis inte kommer hinna få ihop våra resterande dagar. Det betyder alltså att vi måste hitta något annat arbete. Igen. Det går knappt att beskriva hur frustrerande detta är men har jag gått igenom så här mycket för det här visumet så kan jag inte ge upp nu. Jag kan äntligen skymta ljuset i denna förbaskade långa tunnel och det vore väl själva fan om jag inte lyckades ta mig igenom den.

I två och en halv månad har jag nu varit i Stanthorpe och jag börjar verkligen få nog. Kroppen värker konstant. Vi arbetar dygnet runt känns det som och något som liknar ett liv finns det inte att tala om här. Jag är så less på att alltid vara sur och grinig men det finns inte mycket att glädjas över. Det är kallt och blött varenda dag och saknaden efter sol och värme är stor. Stressen över att hinna få ihop alla visumdagar är så himla påfrestanden. Krångel med lönecheckar och visumsignering från äppelfarmen där vi bara arbetade tre dagar är fruktansvärt irriterande. Människor driver en till vansinne emellanåt och energin är körd i botten. Jag kan inte beskriva hur mycket jag längtar efter dagen då jag får lägga allt detta med farmarbete bakom mig.

Men fastän det för det mesta är grått och trist här i Stanthorpe, helvetet i Australien, så finns det förstås också ljusglimtar. Människor som gör dagen lättare att ta sig igenom, som får en att le åt allt elände. Mina svenska vapendragare Emma och Martina, danska pojken, våra rumskamrater Charlie, Tommie och Martin. Hundarna Lemo och Bourbon som bosatt sig i vårt rum. Bens hemmagjorda hamburgare och pommes frites. Den nästan dagliga synen av kängurur i gryningen på vägen till jobbet.

Idag är det söndag och vi har äntligen en ledig dag. Klockan är halv elva på förmiddagen och jag har varit vaken i flera timmar redan, kroppen är inställd på att kliva upp halv sex och även de dagar då jag får sova hur länge jag vill. Jag har fått pannkakor till frukost, sett en halvdålig film på tv:n och nu sitter jag här. Mathandling och tvätt står som vanligt på schema då det är en ledig dag. Annars ska jag bara ägna mig åt mer filmtittande och chipsätande idag. Imorgon ringer väckaren klockan 05:25 igen och ännu en dag på broccolilandet.