Här ekade det tomt. Bloggen har inte kommit i första hand sedan jag kom tillbaka till Australien. Med planer som inte längre kommer bli av så sitter jag nu här med ett vitt ark som väntas på att på fyllas i med nya äventyr. För tillfället befinner jag mig i Brisbane. Jag insåg precis att jag alltid verkar åka till Brissy när jag inte vet vart jag ska ta vägen. Med en känsla av att jag var tvungen att lämna Cairns för att inte fastna i bubblans där så hakade jag på när en fransk tjej behövde resesällskap ner hit till Brisbane. Tillsammans med estländaren Tom så har vi de två senaste dygnen avverkat en resa på ca 2000 kilometer och nu är jag alltså tillbaka i Brissy, för fjärde gången (femte om man räknar med de tre timmarna jag var här innan jag reste till Noosa). Då stan ligger mitt på östkusten så ligger det bra till att åka antingen upp eller ner. Jag funderar starkt på att dra mig vidare mot Byron Bay om ett par dagar. Mitt älskade Byron. Känner att det skulle kunna vara en bra plats att spendera jul och nyår på i år. Senast jag skrev så berättade jag ju hur besviken jag var på Cairns den här gången, att det inte var som förr, särskilt hostelet. Jag måste dock säga att det blev bättre, mycket bättre. Jag lärde känna en hel del bra människor och gav mig ut på några turer. Här är ett axplock av vad jag har sysslat med de senaste veckorna: * Hyrde en bil tillsammans med tre tyskar och åkte två timmar norrut till Daintree Rainforest och Cape Tribulation. Det enda stället på jorden där två världsarv möts. Världens äldsta regnskog och så Stora Barriärrevet. Och visst är det vacker där uppe. Där uppe på berget är man omringad av den orörda regnskogen, fruktansvärt fina stränder och vattenhål. Tyvärr var det väl inte den bästa tiden på året att åka dit då alla stränder uppe i norr är avstängda för att vattnet är fullt av maneter. Så sådär lagomt roligt var det väl att gå där på stränderna medans det var 30 grader varmt och inte kunna svalka sig i vattnet... Men vackra vyer och en vild cassowary (dom där stora jätteaggressiva emuliknande fåglarna ni vet) fick vi i alla fall se. Det roligaste som hände där uppe var nog ändå när vi kom till vårt hostel, djungelbyn PK's och möttes av ett enormt raveparty. Vi hade hört talas om det då några från hostelet skulle dit, men utan att veta att det var just här. Vi fick rummet bredvid våra kompisar (svenskarna Albert och Hampus och fransmännen Jimmy och Corell) på Asylum och medans det blev en tidig kväll för mina medresenärer så stannade jag uppe och upplevde mitt livs första rave. Det blev en natt fylld av barfotadansade i regnet, med en papegoja på axeln emellanåt, medan flertalet DJ's spelade så händerna blödde. De flesta runt omkring mig var nog påverkade av mer än bara stämningen medan jag såg det hela som ett rätt bra träningspass... När musiken tystnat så återvände jag till vår lilla stuga för sömn, bara för att genast få höra misstänksamma ljud från påsen bredvid mig på golvet. Fick se en stor mus titta fram från chipspåsen... Sprang ut till killarna som satt utanför på altanen och med Alberts hjälp fick vi ut den från rummet, bara så att den skulle kunna återvända två minuter senare till en annan chipspåse. Jag klättrade upp till min sängs överslaf och lyckades till slut somna, till ljudet av en chipsätande mus... * En dag åkte vi till Kuranda som är en lite by mitt ute i regnskogen, ett par mil utanför Cairns. Där besökte vi de imponerande vattenfallen i Barron Gorge. Busiga som vi var så skippade vi utkiksplatsen och klättrade hela vägen tills vi stod vid fallets topp. Drä hängde vi hela dagen och medans killarna klättrade ner för i stort sett hela fallet, och hoppade 15 meter ner i de djupare delarna av fallet, så nöjde vi tjejer oss med en kort simtur och prat på land i stället. Mäktigt var det minsann och det är sådana här gånger jag hatar att ett fotografi aldrig kan göra upplevelsen där och då rättvisa. * Jag har lärt känna en hel del sköna människor men galnast av dom alla är nog ändå svensken Hampus. Bara det att han en kväll fick för sig att svälja en av hostlets guldfiskar. Levande. Ja, människan är helt enkelt inte klok. * Jag har träffat den nästan 185 centimeter långa holländskan Lisa och tillsammans tog vi med vår koreanska rumskamrat Anna ut på en pubrunda i Cairns. Om hon blev skadad för livet, eller faktiskt förtjust vågar jag inte svara på men hon såg i alla fall ut att ha roligt. Fast den annars så morgonpigga flickan var sängliggnades till klockan ett och då jag frågade hur hon mådde så fick jag till svar: ”Bäd, väd, rilli rilli bäd”... * Tillsammans med min kompis Jenny som bor här i Cairns, och hennes arbetskollegor så åkte vi till Stoney Creek. Ett ställe inne i regnskogen där det finns en iskall å som rinner med kalla källor som är perfekta att svalka sig i. * Bevittnat början av regnsäsongen. Med skyfall i stort sett varje eftermiddag och kväll. Varit på Woolsheds berömda Ladies Night med Tim, utklädd till kvinna. Kortkort, magtröja, en hel del smink, diadem och högklackat och han var redo för kvällen. Det slutade med blödande fötter, en bättre förståelse för oss tjejer, och en jäkla träningsvärk i benen dagen efter. *Jag har haft en hel del drinkar, shots och roliga samtal på Woolshed tillsammans med Australiens bästa (och förmodligen snyggaste) bartender Sean. * Upptäckt en gömd pärla i Cairns. Texmexstället Green Ant som erbjuder delikat mat med backpackervänliga priser. En ny favorit. * Och så i lördags, kvällen innan jag skulle åka. Ja då fick jag äntligen uppleva en av dom där riktiga Asylumkvällarna igen. Vilket betyder sitta uppe hela natten och spela gitarr, sjunga och prata, ända tills solen stiger bakom bergen. Det blev läggdags klockan sex på morgonen, två timmar innan vi skulle åka till Brisbane... Precis som det brukade vara. Så ja, även den här gången blev det lite jobbigt att lämna Cairns. Det blev så mycket bättre och jag lärde återigen lära känna en massa bra människor. Men Cairns är också farligt. Det är så otroligt lätt att bli fast i den bubbla man sugs in i här. Så jag gjorde nog ett bra val att resa vidare, men känner jag mig själv rätt så är ett stopp till i Cairns ett måste innan jag lämnar Australien igen. Annars då? Jodå, jag har anpassat mig ganska bra till backpackerlivet igen. Fötterna är spruckna av för mycket barfotavandrande. Min basföda består av tonfisk, bröd och nudlar. En ny fotlänk sitter runt min ankel. Alla mina kläder är skrynkliga. Och min plånbok har fått några nya kort från diverse affärer och researrangörer, och såklart VIP-kort från Woolshed. Men det är absolut inte så att jag klagar, tvärtom. Det är varmt och skönt och jag får uppleva nya dagar i detta fantastiska land varje dag. OBS! Några bilder kommer upp så snart jag har ett bättre internet.

Har kommer en snabb uppdatering utan svenska bokstaver. Ska forsoka skriva lite mer utforligt inom de kommande dagarna.

Men jag kan saga sa mycket som att det ar skont att vara tillbaka i varmen. For varmt ar det! Temperaturen ligger runt trettio svettiga grader i stort sett varje dag och luftfuktigheten ar snart i klass med den jag fick uppleva i Darwin (ca 75%). Det har kommit lite regn fran och till och det har arligt talat bara varit skont med en liten paus fran solen.

Mitt kara Asylum ar inte langre som det en gang var, och det ar valdigt trakigt. Mycket har andrats sen sist och tyvarr till det samre. Finns inte sa mycket att gora at det, kanske att jag kommer att byta hostel om jag blir kvar har.

Med undantag for Asylum sa ar det mesta sig likt har i Cairns. Var en svang pa den stora backpackerpuben Woolshed igar, dar jag var flera ganger i veckan forra gangen for att bla fa gratis middag. Dar var ALLT som vanligt. Samma personal, samma mat, samma teman pa samma dagar och samma historier om de stackars fiskarna i fiskracet. Men det ar val lite av charmen men Cairns ocksa. Man vet vad man far.

Nu ska jag ta och avrunda, antar att saknadena av prickarna gor det lite jobbigt att lasa. Jag aterkommer med mer!

Kram tills dess

Ja då var jag på väg igen då! De sista veckorna hemma försvann fort och helt plötsligt sitter jag på en flygplats igen, fruktansvärt trött och med ont i rumpan. Via Arlanda flög jag igår (tisdag) först till London. Hamnade med två jobbigt berusade stockholmsbrats med armbandsur för 90 000 kronor på armarna... Alkoholen flödade vilt under de två timmarna resan tog och därmed var redan den första etappen på resan jobbig. Kom fram till Heathrow i alla fall och fick sedan hänga runt där i flera timmar. Fanns lite att kika på i alla fall så tiden gick, om än långsamt. Nästa flyg till Hongkong lyfte en timme senare än den utsatta tiden och jag hade ont i benen redan innan vi lämnat mark. Fick i alla fall ett lugnt och sansat irländskt par som ressällskap denna gång, så det var ju alltid något. Tiden gick dock fruktansvärt långsamt och varje gång jag ger mig ut på en sån här lång flygning undrar jag hur jag klarade det förra gången. Allt som allt så kunde jag väl slumra till i en halvtimme. När klockan blev halv fyra på morgonen tändes lamporna igen och det var dags för frukost och så snart det var undandukat så började vi närma oss Hongkong.

Och här är jag nu. Stort är det så in i norden, men det ser likadant ut överallt så det är inte särskilt spännande. Jag har ganska nyligen vaknat upp efter en nästan två timmar lång tupplur på en av alla bänkar här. Vaknade av att en man satt och stirrade på mig så har nu flyttat mig några minuter bort, till en exakt likadan bänk. Min flight går inte förrän om fem timmar, och det har ännu inte dykt upp något gatenummer för den, så jag går liksom mest här och gör ingenting. Börjar bli ganska hungrig och har just tittat igenom en karta av flygplatsen på Internet. Jag tror att jag befinner mig på plan 5. Och det ska finnas ett McDonalds på plan 7. Tror jag ska ge mig ut på en liten upptäcktsfärd och leta efter en torr och halvseg ostburgare.

Sen får vi hoppas på att allt går enligt planerna och att jag slipper förseningar med flyget, inte åker fast i tullen i Cairns, och att jag så småningom landar tryggt och säkert på Asylums gata. Vi hörs när jag får tillgång till Internet igen!

Ja, för tillfället befinner jag mellan två flyg, på flygplatsen i Peking. Här har jag en väntan på åtta timmar och hittills har jag avverkat tre och en halv... Pekings flygplats måste vara en av världens tråkigaste. Att jag redan varit här en gång, då i sju timmar, gör inte saken bättre. Det finns ingenting att se, inga roliga affärer att strosa runt i, inga bra matställen, och knappt något folk. Tiden kryper därför fram och jag är så fruktansvärt uttråkad. Gratis WIFI har jag men Facebook går inte att nå på något konstigt sätt så det är inte vidare roligt. Jag hade tänkt lägga upp en massa bilder från Australia Zoo men dom befinner sig på Facebook och jag kommer alltså inte åt dom nu. Så antar att det får vänta tills jag kommer hem.

Annars då. Ja, påbörjade resan i Brisbane i igår. På eftermiddagen flög vi in över ett oerhört vackert Sydney som badade i eftermiddagssol. Att få se Operahuset, Harbour Bridge och alla stränder får mig att sakna Sydney. Jag vill tillbaka! Efter några timmars väntan i Sydney startade den långa flygningen hit till Peking. Den tretton timmar långa resan gick ändå hyffsat. Eftersom det var natt under mesta delen av resan så lyckades jag faktiskt sova lite. Trots all turbulens som var. Har nog aldrig varit med om så mycket turbulens förut, oj vad det skakade i planet.

Och nu sitter jag alltså här i Peking. Flyget till Arlanda går 13:50 och tar ytterligare nio och en halv timme. Sedan landar jag på svensk mark igen. Och några timmar senare sker ankomst i Ramvik. Jetlaggad och äcklig men säkert nöjd över att vara hemma.

Nu ska jag gå och se om jag kan hitta något att äta, magen kurrar. Flygplansmat är ju inte den bästa... Vi ses snart!

Hej där hemma!

 

Återigen sitter vi här på hostelet och väntar på att dom ska ringa in oss till arbetet. Idag vet vi i alla fall att vi ska jobba men har ingen aning om när, skulle gissa på till kvällen. Har redan hunnit med en sväng på ”stan”, det tar ju inte så lång tid att gå igenom Stanthorpes centrum. Med bara tre veckor kvar i Australien så har jag börjat kika lite efter presenter att fylla resväskan med. Jag hittade faktiskt ett par i en liten hippieaffär (som du skulle ha älskat Barbro!) där världens trevligaste lilla tant jobbade. Det tog henne säkert tjugo minuter att slå in två små paket men under tiden så hade vi en väldigt trevlig konversation. Trevliga australiensare finns det gott om och något jag kommer sakna när jag åker hem. För hem ska jag ju snart och även om jag börjar längtas efter er där hemma så är det med en klump i magen jag börjat räkna ner dagarna till avfärd.

 

Men innan hemresan så ska jag hinna med lite mer roligheter. Fick för några dagar klart för mig att alla dagar jag arbetat kommer signeras och därmed är jag en fri människa efter onsdag. Då är 88 dagars helvete över och jag kan lämna Stanthorpe. Jag kan inte beskriva hur skönt det känns! Jag tänker inte spendera mer tid än nödvändigt här i Queenslands kallaste stad utan planerar att ta bussen härifrån klockan sju på torsdag morgon. Med ett kort stopp i Brisbane så blir det sedan raka vägen till Noosa där jag ska möta upp Jonas och förhoppningsvis några till från hostelet. Där ska jag sedan bo på stranden mina två sista veckor. Jonas och jag har även planerat att ta en tur till Australia Zoo, krokodiljägarens Steve Irwins mästervärk, och tydligen en höjdpunkt i Aussie om man gillar djur. Vad mer som händer där får vi se, jag har bara kört igenom Noosa tidigare men har hört mycket bra saker om stället.

 

Så som ni säkert förstår så räknar jag nu varje minut tills jag är klar här. Det är bara synd att tiden går så förbaskat långsamt...