Sista kvällen
Jag kan inte förstå det men nu är sista kvällen i Australien här. Så himla sorgligt men nu får jag inte stanna kvar här längre. För tillfället sitter jag på takterrassen på City Backpackers i Brisbane och blickar ut över staden. Jag trodde inte att Brisbane skulle bli mitt sista stopp på denna resa men här är jag, och det är helt okej. Tredje gången jag är i staden nu och till motsats mot de flesta andra backpackers, så gillar jag Brisbane. Jag är tillbaka på hostelet jag träffade Emma och Martina på och med den fantastiska utsikten så kan jag inte klaga. Sedan jag kom hit i eftermiddags så har jag sprungit runt på stan och letat presenter att ta med hem, packat väskan och ätit en sista köttpaj, något jag kommer sakna enormt när jag kommer hem.
Jag lämnade Noosa vid halv ett idag och det var riktigt tungt. Trots det rätt dåliga vädret så har jag haft två fantastiska veckor där. Dolphins Beach House har helt klart varit ett av de bästa hostels jag bott på i Australien. Svenskarna Bao och Inez, och engeske Dan som jobbat där har varit fantastiskt härliga och gjort hela vistelsen ännu bättre. Mest glad är jag ändå över att jag fick spendera mina två sista veckor med Jonas. Att säga hejdå till honom på busstationen var lika jobbigt som de andra gångerna, kanske ännu värre nu. Den här gången kommer vi vara ifrån varandra längre än vad vi varit hittills och hur det ska gå vet jag inte. Vi har i alla fall haft många roliga dagar ihop som jag kan se tillbaka på hemma i Sverige. En av dom var i måndags när vi besökte Australia Zoo, vilket jag tänker skriva om i nästa inlägg.
Imorgon klockan 14:25 lyfter planet mot Sverige. Trettiofyra timmar med stopp i både Sydney och Peking innan jag landar på Arlanda. Det ska bli väldigt kul att komma hem och träffa alla nära och kära igen men just nu känns det mest jobbigt om jag ska vara ärlig. Inte bara på grund att jag lämnar dansken bakom mig utan också för att mitt liv ser så annorlunda ut idag än vad det gjorde för ett år sedan. Backpackerlivet må vara hårt när man måste leva på nudlar, tvätta kläderna i handfatet, dela rum med tio andra, oftast snarkande människor, gå i samma kläder dag ut och dag in, vandra långa sträckor med en tung och besvärlig backpack på ryggen. Men för det mesta är det helt fantastiskt. Jag kommer inte vara samma människa när jag kommer hem som jag var när jag lämnade Sverige. Så mycket har hänt och jag har mött så många människor som fått mig att växa som människa och att nu komma hem där allt är som vanligt kommer ta ett tag att vänja sig vid.
Jag tror dock att jag kommer vänja mig vid det gamla livet hemma också så småning om, men nu vet jag vad som finns på andra sidan och jag kan bara säga att gräset är grönare där och jag kan knappt bärga mig till nästa gång det bär av. Om allt går som det ska, Nya Zealand om några månader med Jonas!
Kommentarer
Barbro
Jag förstår att det känns tungt.(Själv grät jag från Morecambe till London(Mest efter hunden om jag skall vara ärlig)Jag var ju yngre.Men livet kommer i allmänhet med spänning och överraskningar väntar runt hörnet
Jättekramar Cecilia
Barbro
Trackback
