Det är med blandade känslor jag skriver nu. Idag har jag befunnit mig i Australien i exakt elva månader. Nästan tre av de månaderna har jag bott här i Stanthorpe. När vi anlände hit den sista mars så bodde det drygt åttio backpackers på hostelet. Idag är vi inte ens tio personer som bor här.

Arbetet på broccolifarmen tog slut igår, efter en massa strul med all is till packningen kunde vi äntligen konstatera att inte en enda broccoli skulle mer bli plockad och packad av oss. Precis som alla andra hade jag förberett mig på att äntligen få lämna Stanthorpe och åka vidare till Brisbane och civilisationen idag torsdag. Men så igår när vi blev upplockade efter jobbet så berättade han som sköter hostelet att om jag fortfarande var intresserad så kunde jag få stanna och packa äpplen tills jag fått ihop mina visumdagar. Utan att tveka en sekund sa jag ja, gud vet hur lång tid det skulle ta att hitta ett nytt farmjobb. Så medan alla andra packade sina väskor igår så tittade jag på. Den senaste veckan så har en efter en lämnat Backpackers of Queensland och idag åkte de sista. Vi är nu bara sju personer kvar som ska arbeta med packning, uppstädning och pruning (typ ansning av träden). Att säga att det är lungt nu på hostelet är att överdriva. Det är tyst som i graven. Ingen som är i köket, ingen som man måste slåss om kastruller med, inget tjafs om tv-dosan. Ingen att bråka med om vem som ska duscha först efter jobbet. Hur glad jag än är över att ha fått mer jobb, och med stor sannolikhet kommer få ihop mina 88 dagar, så är jag också så förbaskat ledsen. Det blev givetvis stort gråtkalas tidigare idag då Jonas, mina svenska tjejer och resten av kompisarna satte sig på bussen medans jag och ett fåtal till stannade kvar här. Om och i så fall när vi ses igen går inte att svara på. Nu vill jag bara att tiden ska rusa iväg så jag också får lämna detta ställe.

En sak har jag i alla fall haft tur med och det är att jag i stort sett kommer riktigt bra överens med alla de som är kvar här. Jag ska få fortsätta dela rum med Charlie som jag nu bott med i två månader, och som blivit som en bror för mig, och hans bästis Simon flyttar in i vårt rum ikväll så vi blir en bra trio här i rum nummer 1AA. När man bor och lever tillsammans 24 timmar om dygnet blir man ordentligt sammansvetsade och istället för ett kompisgäng så blir man en familj. När jag tidigare idag var ledsen och nere så kom Charlie med en banansmoothie och sedan har vi sett på roliga komedier och gjort allt för att inte deppa ihop totalt. Vi har alla kommit överens om att så fort vi fått ihop våra dagar så tar vi vårt pick och pack och sticker utan att se oss om. Då är vi klara med Stanthorpe. För gott!