Igår morse steg jag upp tidigt och efter att ha ätit frukost snörade jag på mig joggingskorna och tog bussen till Coogee beach. Det var dags att göra något jag velat göra sedan jag kom hit till Sydney. Kustpromenaden mellan Coogee och Bondi Beach. Jag har tidigare promenerat mellan Bondi och Bronte en kväll men inte hela vägen till Coogee. Den här gången började jag alltså i Coogee med planen att ta mig hela vägen till Bondi. Promenaden sträcker sig över sex kilometer längs med kusten och är helt fantastisk. Nu hade jag självklart valt en oerhört varm dag att göra detta på så det var rätt svettigt med tanke på alla trappsteg och liknande. Som tur var så blåste det på rätt mycket så det fläktade en hel del. På vägen passerar man ett flertal av Sydneys mest kända stränder. Först var som sagt Coogee (där jag några dagar tidigare upplevt mitt första hajlarm. Plötsligt ljöd sirenerna och i högtalarna ombads alla att lugnt ta sig upp på land då en haj synts till i vattnet. Ut med en båt och sedan följde tjugo minuters hajspaning innan man kunde konstatera att hajen var borta och alla var återigen välkomna tillbaka i vattnet. Jag stannade dock kvar på land.) Efter Coogee dyker Clovelly upp och sedan Bronte, Tamarama och så slutligen Bondi. I nomalt promenadtempo tog det mig dryga timmen att nå Bondi, mycket snabbare än vad jag hört. Väl framme på Bondi Beach var det bara att kasta kläderna och hoppa i vattnet och svalka sig. Inte helt fel att starta dagen på det viset.

 

Jag har verkligen kommit att gilla Bondi beach. Mänga tycker att det är för mycket folk, för turistigt, och föredrar de närliggande stränderna. Men jag kan lika gärna åka till Bondi som Bronte. Allt med filmteamet och livvakterna har blivit vardag och att Maxi, Chappo och Harries numera går förbi en titt som tätt är inte längre så häftigt. Jag älskar att vara kvar tills solen gått ner bakom husen och sedan sitta och titta på alla surfare ute i vattnet osm försöker fånga den perfekta vågen. Och i tisdagskväll när jag satt där kom en liten söt hund fram och kröp upp i mitt knä. Han släppte en tennisboll i min hand och efter att ha kastat den en gång så hade jag fått en ny kompis. Någon ägare syntes inte till och den lilla vovven verkade springa runt där för sig själv.

 

Då jag inte orkade bära med mig någon kamera får ni nöja er med halvtaskiga mobilbilder. Några av bilderna är från kvällspromenaden.