För omväxlings skull så sitter jag idag på biblioteket och surfar. Och State Library of New South Wales är inte direkt som vilket bibliotek som helst. Här är det säkerthetskontroll då man kommer in och min väska var tydligen för stor så den har jag varit tvungen att låsa in. Och att ta med vattenflaskan var strängt förbjudet så nu är halsen snustorr. Men som sagt, gratis internet och det i en magnifik byggnad. Det soliga vädret är tillbaka i Sydney så ska inte stanna inne här så länge utan snart ge mig ut på gatorna igen. Blir nog att lägga sig i gräset i Hyde Park och njuta av allt som sker runt omkring.

Tänkte nu ge er fortsättningen på min resa längs med östkusten. Nästan anhalt: Sydney.

Så jag, Jen, Peigi, Ben och James lämnade bushen och gav oss iväg mot stortstaden Sydney för nyår. När vi satte oss i bilen på söndagseftermiddagen så hade vi ännu inte bestämt om vi skulle åka raka vägen till Sydney eller stanna någonstans efter vägen. Boende i Sydney skulle vi aldrig lyckas få då allt är uppbokat eller obeskrivligt dyrt under nyår. Vid midnatt, efter att ha velat fram och tillbaka under hela bilresan, så bestämde vi oss till slut för att stanna längs med vägen för att sova några timmar. En timme utanför Sydney lämnar vi motorvägen och svänger in mot Liverpool. Just när vi svänger av så hörs en stor smäll och vi alla fem antar att vi råkat ut för punka. Vi stannar bilen vid vägkanten och inser att det är mycket värre än så. Vi hade med oss en släpvagn till Sydney då vi alla fem hade en hel del packning och det inte finns en chans att detta skulle få plats i bagaget på bilen. När vi klev ur bilen så fick vi se hur ett av släpvagnens hjul helt enkelt hade hoppat av. James rusar bort till motorvägen där vi hade sådan tur att däcket låg vid vägkanten. Ni vet ju att jag inte är någon bilmekaniker men själva navet där däcket ska sitta hade smällt av och däcket hade därför lossnat. Vi kunde inte göra mycket mer än att ringa bärgningsbilen. Som tur var så var vi alla på gott humör, alla utom Ben som svor en hel del över sin släpvagn, och vi insåg alla vilken tur vi haft att inte däcket släppte när vi körde i 120 kilometer på motorvägen. Efter en timme kom äntligen bärgaren och vi åkte med släpvagnen till närmaste mekaniker. Av bärgaren fick vi rådet att slå upp våra tält vid en närliggande sjö och sedan vänta till morgonen och då ringa och höra oss för om släpet. Sagt och gjort, vi slog upp tälten, sov några timmar och när morgonen kom ringde vi mekanikern som inte kom med glada nyheter. Problemet var större än vad vi trott och med de röda dagarna som följde så skulle det ta en vecka innan släpvagnen var fixad. Vid den här tidpunkten var jag oerhört glad över att jag bestämt mig att göra östkusten med Peigi. Våra väskor var ju tvungna att komma med, de andra tog det allra nödvändigaste för den kommande veckan och sedan fick vi låsa in resten hos bilmekanikern.

I en minst sagt fullproppad bil satte vi sedan sikte på Mort Bay Park i Sydney, platsen där vi skulle spendera denna nyårsafton. Då vi bara var en timme ifrån stan så gick det snabbt att ta sig dit och klockan tio var vi på plats i parken. Ingen av oss hade någon som helst aning om vad vi hade att vänta men då vi klev ut i parken och möttes av en fantastisk vy över Sydney Harbour Bridge så var det bättre än vad vi någonsin hade hoppats på. Saken med Sydney och nyår är att det är platsen alla vill spendera nyår på. Sydney Harbour och Bondi beach är dom två populäraste platserna men i stort sett hela Sydney är perfekt om du vill uppleva en nyårsafton utöver det vanliga. Om du är beredd att betala för det. Och köa för det. Och inte dricka någon alkohol. Mort Bay Park i Balmain väster om Sydney är i stort sett det enda ställe där det är helt gratis att befinna sin under nyår och där det är tillåtet att dricka. Vi hade därför inte förväntat oss mycket men fick nu en av stans bästa vyer över bron och de världskända fyrverkerier som skjuts upp därifrån. När vi anlände vi tio på förmiddagen hade redan en hel del människor anlänt till parken men vi lyckades ändå få en riktigt bra plats. Vi slog upp ett av tälten och la ut filtar för att markera vår plats. Sedan turades vi om att vakta tältet och våra tillhörigheter under dagen.

Det blev en helt perfekt dag. Vädret var strålande men klarblå himmel och vi passade flera gånger på att bada i hamnen. Den coola förorten Balmain låg bara en fem minuters promenad ifrån parken och där kunde vi handla mat och strosa runt. När vi blev trötta tog vi en tupplur i tältet. Parken fylldes på under dagen med människor av alla dess slag. Stämningen var på topp och var helt olik alla andra nyårsaftnar jag tidigare upplevt. Sol och värme, folk som satt i gräset på filtar och solade och hade picnic. Folk som badade i hamnen med bron i bakgrunden, ett grabbgäng som spelade fotboll. Det närmaste det går att komma en svensk förklaring är kanske midsommar.

Timmarna gick förvånansvärt fort och snart började det skymma. Killarna brydde sig inte nämnvärt men vi tjejer ville gärna fixa till oss lite inför kvällen. Vi gjorde det bästa av situationen och köpte babyservetter och tog en riktig raggardusch. Vi bytte om på bajamajorna och sminkade oss i bilen med hjälp av backspegeln. Glamoröst så det skriker om det.

Klockan nio var det dags för den första omgången av fyrverkerierna. Den stora uppvisningen är ju såklart vid midnatt men man har även en tidigare för alla barnfamiljer. Den här ”lilla” uppvisningen var ju inte så dålig heller. Och i tid för fyrverkerierna så dök även Dani, Mike och Mika och Peigis kompis Jorge upp. Med bara några timmar kvar till det nya året så var stämningen minst sagt på topp och innan vi visste ordet av var det dags att räkna in 2013. Alla samlades i en enorm klunga och när klockan slog tolv så brakade ett massivt fyrverkeri igång. I en halvtimme hade vi en fantastisk utsikt över både raketerna som sköts upp vid Bondi och såklart Harbour Bridge rakt framför oss. Helt klart en annan klass än vad det är på fyrverkerierna hemma. Men så är ju Sydney också nummer ett i världen då det kommer till nyårsfirande.

Ganska snart efter att fyrverkerierna var slut så började polisen att mota bort allt folk från parken och de flesta tog sig vidare in till city för att fortsätta festligheterna där. Vi som hade bilen stående alldeles intill parken, och med planer på att ta oss till Byron Bay dagen därpå, kunde inte göra annat än att stanna i Balmain. Vi gick upp till centrum och åt nattmat och sedan var det bara att försöka lösa sovsituationen. Vi hade ju redan ett tält uppslaget så det flyttade vi helt enkelt från parken och gömde det bakom ett träd ett trettiotal meter från bilen. Där sov sedan Peigi och James och jag, Jen och Ben sov i bilen. Det var så klart allt annat än bekvämt men jag sov förvånansvärt bra mina första timmar på det nya året.

Att spendera nyår i Sydney var i stort sett den enda plan jag hade innan jag kom till Australien. Ett måste helt enkelt. Och jag är så himla glad att jag gjorde det och att det blev så lyckat!

Nu tänkte jag börja berätta om vad jag har sysslat med sedan jag lämnade Melbourne i mitten av december. Första stoppet på resan var jul i den victorianska bushen hos min vän James, som jag mötte uppe i Carins när jag först kom till Australien. James arbetade på Asylum under ett par månader och träffade därför en himla massa backpackers. Och eftersom han är världens trevligaste och omtänksammaste kille så bestämde han sig för att bjuda hem sina nya vänner till sin gård och därmed låta alla få uppleva en jul med gamla och nya vänner. Det är lätt att känna sig ensam när man backpackar och kanske främst under högtider. På det här viset fick alla möjligheten att spendera jul i vänners sällskap. James gård, eller hans pappas gård, ligger mitt ute i Victoria, mitt ute i bushen och där närmaste lilla kiosk ligger en timmes bilresa bort. James gård ligger bokstavligt talat mellan två nationalparker och det är fruktansvärt vackert där. Om ett par år planerar James att starta upp ett eget backpacker hostel där och ordna veckolånga vistelser där fokus ligger på naturliv, fiske och avkoppling. Vi hade turen att få vara med och börja bygga lite på det som så småning om kommer bli ett hostel.

 

Söndag 16 dec – Onsdag 19 dec

Jag lämnade mitt hostel Habitat HQ tidigt på onsdagsmorgonen. Tog mig in till centralen där jag mötte upp Peigi och Dani, en annan tjej som också bott på Asylum. Vi tog tåget till Frankston där vi  mötte upp James. Senare kom även Mike dit och då kunde vi åka och handla mat och dricka för våra två veckor ute i bushen. Sedan följde en sju timmars lång bilresa till gården. Och James, som i vanliga fall är en väldigt pratglad person, hade nu varit ute i bushen ett tag, utan någon att direkt prata med och detta resulterade i att vi i sju timmar fick lyssna till allt mellan himmel och jord. Måste dock säga att James är en fantastisk guide och han hade något att säga om varenda litet creek, varenda träd och varenda litet hus längs med vägen.

 

När vi äntligen kom fram till James gård så fick vi träffa en person som skulle komma att bli hela gängets favorit. James pappa Brett. Vilken människa! En riktig australiensare ut i fingerspetsarna och jag kan villigt erkänna att det var många gånger jag inte förstod ett ord av vad han sa då han pratade med sin breda australiensiska dialekt. Den här första kvällen gav James oss en rundtur på platsen där vi skulle ha vår Bush Christmas. Han hade redan påbörjat bygget av toalett och duschar och den lilla öppna baracken som skulle bli stommen på hostelet. Vi slog upp tälten och tände en brasa och satt uppe några timmar och pratade innan vi alla tidigt somnade.

 

De följande dagar så arbetade James, Mike och James pappa med bygget av vårt nya hem. Vi tjejer kunde inte hjälpa till med mycket under dessa dagar då det var en hel del tungt arbete med att tex få taket på plats. Vi kände oss rätt meningslösa men killarna försäkrade oss om att det skulle komma arbete för oss också så fort taket var på plats. Vi gjorde så gott vi kunde för att roa oss själva. Vi tog cykelturer på grusvägarna, knöt vänskapsarmband, badade i ån, solade, lärde oss köra James gamla motorcykel och pratade tjejsnack och lärde känna varandra. Och varje kväll då solen började gå ner bakom bergen, då hade Dani yogaklass. Detta var något vi sysslade med i stort sett varenda kväll under de två veckor vi var ute på farmen och alla som var där fick prova på yoga åtminstone en gång. För egen del så känner jag väl att det inte riktigt är något för mig. Jag har alldeles för svårt att koncentrera mig på att bli ett träd, utan att falla ihop i en skrattande hög på marken.

 

Killarna arbetade hårt och bygget av taket började ta fart. En eftermiddag hoppade vi alla in i bilen med Brett och gav oss ut i skogen för att leta efter ”rafters” vilket jag nog skulle översätta till takbjälkar. Vi högg ner träd, lastade upp dom på flaket och morgonen därpå skalade vi av all bark innan dom så småning om spikades upp. Och om James är en god talare så är det ingenting jämfört med hans far. Brett är den perfekta guiden och vi fick alla lära oss allt som fanns att veta om området.

 

Under onsdagen gick vi hela dagen och väntade på att bilen med Ben, Jen, Mika, Angus och Kate skulle komma. När kvällen kom hade vi vant oss vi tanken att dom nog skulle dyka upp dagen därpå istället.

 

Torsdag 20 december – söndag 23 december

När torsdagsmorgonen kom så vaknade vi alla av en tutande bil. Vi hade fått tillökning. Tydligen hade gänget åkt runt hela kvällen i området utan att hitta till James gård. Nu var dom i alla fall här och det var ett kärt återbesök. Vi visade dom runt och även om bygget inte var helt klart så var dom imponerade. Resten av dagen ägnade vi åt bland annat ”tubing”. Med uppblåsta gamla traktordäck tog vi en promenad på cirka en kilometer innan vi hoppade i däcken och med full fart gled vi längs med ån. Barnsligt kul men det slutade med en hel del blåmärken i rumpan. Och för min del en rejäl bula i bakhuvudet. På vissa ställen var vattnet väldigt grunt och jag fastnade. Jag ställde mig upp, halkade självfallet och slog bakhuvudet i en sten. Det hade kunnat sluta mycket värre än vad det gjorde och jag hade väl tur att det endast resulterade i en bula.

 

Ben hade tagit med sig sin stora fina båt ut till gården och på fredagsmorgonen klev vi upp tidigt och jag, Jen, Angus och Ben gav oss iväg till en fantastisk sjö ett par timmar från gården. Vägen dit var lång och krokig men vyerna vi fick se var helt klart värt allt besvär. Och sjön var sagolikt vacker med de höga bergen som omringade den. Vi sjösatte båten och spenderade sedan sex-sju timmar ute på vattnet. Det var en underbar dag där vi fiskade, hoppade i vattnet från båtkanten, solade och bara njöt. Inte ett moln på himlen och inga andra båtar förutom vår. Jag tog till och med en tupplur i båtens hytt och så gott har jag nog aldrig sovit förr. Vi hade storslagna planer på att återvända med middag till hela gänget men vi fick inte ett napp under hela dagen. Lite besvikna var vi allt men samtidigt var allt annat så perfekt så i slutändan gjorde det inte så mycket. På vägen tillbaka började solen gå ner bakom bergen och utsikten från bergets topp blev en perfekt avslutning på en perfekt dag. Och det faktum att vi inte kom hem med någon fångst gjorde inte alls så mycket. Ben åkte ut på sjön dagen därpå igen, med ett nytt gäng, och inte heller dessa fick någon fisk och vi gav upp på att få äta fisk till middag under julhelgen.

 

Under dessa dagar blev taket äntligen klart och vi kunde flytta ut alla möbler som befunnit sig i baracken. Vi gjorde så gott vi kunde med vad vi hade och snart hade vi både ett fungerande kök med rinnande vatten, köksbord/bar, frys, vardagsrum och dj-bås. Det fanns till och med en bokhylla full med böcker vilket resulterade till att vi varje dag hade lässtund då vi alla slängde oss i sofforna och läste. På kvällarna slog vi på generatorn så vi hade ström till lampor och datorer och under flera tillfällen under dessa två veckor så satt vi bänkade på den stora mattan på golvet och tittade på tv-serien Coupling. En engelsk serie från tidigt 00-tal som påminner en hel del om Vänner.

 

En dag när James kom tillbaka efter en tur på motorcykeln så hade han en bil i eftersläp. Mitt ute i ingenstans hade han stött på de två italienarna Andrea och Jionni och tyskan Dani. Dessa tre var på väg till en farm för arbete men skulle inte vara där förrän den 26:e och hade därför slagit läger i skogen i väntan på att kunna åka vidare. James bjöd in dom till Bush Christmas och jag tror nog att dom var fruktansvärt glada över att dom stötte på honom. Istället för att sitta ensamma i ett tält under jul fick dom nu en riktig jul tillsammans med ett helt gäng människor. Det hade dom nog aldrig kunnat ana!

 

På söndagkväll ställde vi till med lite fest. James vän Gage som också kommit dit agerade DJ och i pyjamas så dansade vi runt och sjöng för full hals in på småtimmarna. Ni yngre läsare vet ju säkerligen vad beerpong är för något. Här i Australien spelar vi goonpong och under den här kvällen utklassade jag Angus totalt. Jag blev utnämnd Goonpong Queen och kunde skryta om det resten av julhelgen. Den här kvällen var helt klart en av höjdpunkterna under Bush Christmas. Ibland är det enda som behövs goda vänner och hög musik!

 

Julafton/Christmas Eve

Här i Australien firar man ju jul den 25:e december så när den 24:e kom var det under dagen inget märkvärdigt. Dagen började med att James gav sig iväg tidigt för att åka till den närmsta ”staden” Albany som ligger fyra timmar från gården för att hämta upp ytterligare ett gäng julfirare som skulle anlända dit med tåg. Vi ägnade dagen åt diverse aktiviteter. En av tjejerna, Kate, var duktig på att klippa hår så alla vi tjejer passade på att få våra frisyrer trimmade. Så himla skönt att bli av med alla slitna toppar och få ett fräscht hår, och slippa betala för det!

 

Framåt eftermiddagen dök James upp igen och med sig hade han min kära Jamie som kommit dit från Melbourne. Efter att ha spenderat varje dag tillsammans uppe i Darwin så hade vi nu inte sett varandra på två månader och det var så himla kul att ses igen. Jamie fick också återförenas med sin andra halva Angus. Hans bästa vän från hemma i Skottland. De hade inte sett varandra sedan Cairns, vilket var nästan fem månader sedan. Dessa två är oskiljbara och under hela julhelgen gick dom båda runt med två stora leenden, glada över att återigen vara tillsammans. Förutom Jamie kom även fem andra f.d. Asylumgäster som jag inte träffat tidigare. De två tyska tjejerna Dani och Sara, italienska Ariel, franska Tomas och tyska Andi. Vi var nu runt tjugo personer på farmen och stället började nu mer och mer likna ett riktigt hostel. Vi fick till och med sätta uppe en lapp ovanför diskbänken så alla förstod att dom var tvungen att diska upp efter sig.

 

Julaftons kväll/Christmas Eve kom och planen hade varit att James DJ-vän skulle komma och spela för oss. Killen missade tyvärr tåget och kom aldrig men med gemensamma krafter lyckades vi ändå få dansgolvet att gunga. Glada över att vara tillsammans igen hade vi alla ännu en riktigt rolig kväll.

 

Juldagen/Christmas Day

Vi vaknade alla till isande vind och en grå himmel och med haglet som kom så fick vi till och med en vit jul för fem minuter. Vi tjejer ställde oss i köket och lagade pannkakor till hela gänget och sedan hade vi en trevlig julfrukost vid långbordet. Pannkakor, bacon och alla dess olika tillbehör. Mums!

 

Då vädret som sagt inte var det bästa under juldagen så återvände vi alla till våra respektive sovplatser för sovstund, alternativt lässtund. Framåt eftermiddagen påbörjades det som alla pratat om inför den här julen: grillningen av fåret! På gården finns en hage full med får och ett av dessa fick den stora äran att agera vår julmiddag. Elden tändes och till slut hamnade fåret på spettet och sedan var det bara att vänta. Jag, Jamie, Angus och Peigi satte oss vid elden och med kurrande magar såg vi på hur fåret sakta grillades. Detta tog ex antal timmar och under tiden så anlände fler av James vänner och vi började komma upp i trettiotalet antal gäster på gården nu. Det fixades  inför middagen, vi lagade potatis/rotmos, stekte svamp, gjorde sås, kokade grönsaker och bakade potatis i glöden. Alla klädde upp sig i sina finaste kläder, Angus som är skotte, tog på sig sin kilt, vi smyckade oss med roliga julbroscher, dukade bordet m.m. Framåt eftermiddagen dök även tomten upp! Vi blev alla tilldelade julklappar och lyckan var total. Själv fick jag en stubbyholder. Ett slags fodral av gummi som man sätter runt en drickaburk för att hålla den kyld. Helt klart användbart här i Australien.

 

Och så äntligen, efter många timmars väntan, var fåret klart och julmiddagen kunde börja. Jag har aldrig varit något större fan av lammkött, men det här mina damer och herrar, var något av det bästa jag ätit. Kanske var det för att jag knappt haft ett riktigt mål mat på en månad, men detta var utan tvekan det bästa jag ätit sedan jag kom till Australien. Bretts hemmagjorda myntasås var gudomligt god och gifte sig med köttet på ett perfekt sätt. Vi åt alla tills vi storknade och försökte komma på alla superlativ vi kunde för att beskriva måltiden vi just avnjutit. Och som om lammet inte varit nog så visade det sig att Brett även bakat äppelpaj till efterrätt. Vi backpackers var i himmelen! Återigen, vad hade vi gjort utan Brett?

 

När vi alla smält maten slog vi på The Pouges ”Fairytale of New York”, Bush Christmas julsång och julfesten var i full gång.

 

Annandag Jul/Boxing Day

Vädret under juldagen hade ju inte varit det bästa men under annandagen bjöds det på strålande sol och hetta. Vi ägnade i stort sett hela dagen till att sola och slappa. Vattenpistolerna som Jamie och Andrea fått i julklapp kvällen innan kom till användning då ett storslaget vattenkrig bröt ut. Det var precis vad vi behövde en dag som denna då värmen var outhärdlig. Som tur var hade vi även den svalkande ån alldeles i närheten så det blev även några dopp där under dagen. Till middag åt vi rester av fåret. Det hände inte speciellt mycket under annandagen men det var nog precis vad vi behövde. Den här dagen lämnade även italienarna och tyska Dani oss för att fortsätta till farmen där dom skulle jobba.

 

Torsdag 27:e december

På torsdagsmorgonen var det dags för Jamie, Angus, Kate och de tyska tjejerna att lämna oss och åka tillbaka till Melbourne. Jag, Jen och Peigi klev upp tidigt för att säga hejdå. Lite ledsamt var det då Jamie och Angus är två av mina allra bästa vänner här i Australien. De två skottarna är så galna så det räcker och blir över men man har aldrig tråkigt i deras sällskap. Angus åkte vidare till Thailand veckan efter jul och sedan hela vägen till Tyskland för att hälsa på sin flickvän Mia, och Jamie han har flyttat till Melbourne. Men tillsammans med Peigi har vi redan planerat min resa till den skottska landsbygden där dom ska visa mig allt som deras lilla stad har att bjuda på.

 

Torsdagen blev ännu en lugn dag. Betydligt tystare efter att Jamie och Angus åkt. Vädret var återigen tråkigt och vi spenderade ett par timmar med att titta på Coupling och spela kort. På eftermiddagen fick italienske Ariel för sig att slå till på stort och laga en äkta italiensk Spaghetti Bolognaise. Så i en gryta med kött av lamm, stek, korv, grönsaker och svamp puttrade sedan vår middag i timmar. Och jösses så gott det var! Vi har alla ätit mycket pasta under vår tid i Australien men den här slår alla rekord. Vi åt tills vi storknade.

 

Fredag 28:e december

Fredagen bjöd på fint väder och vi ägnade otaliga timmar till att slappa i solen med en bok i handen. Vi hade nu alla blivit ordentligt solbrända och speciellt Andi hade antagit en nästan svart nyans. Som gamla pensionärer spelade vi boule och hade en liten turnering där jag själv tog mig vidare från gruppspelet men inte längre än så. På eftermiddagen satte vi oss hela gruppen och spelade poker. Första gången i mitt liv jag gör det och det gick över förväntan måste jag säga. Hade vi spelat med riktiga pengar hade jag helt klart gjort mig en slant.

 

Till middag samlade vi ihop allt vi hade och lagade till en stor gryta. Den avnjöts framför ytterligare några avsnitt av Coupling. Kallt som tusan var det den här kvällen och då alla längtade till sina sovsäckar och filtar så blev det en tidig kväll.

 

Lördag 29:e december

Lördagen kom och vi började nu närma oss slutet på vår Bush Christmas. Vi ägnade dagen till att städa undan så mycket vi kunde. Efter två veckor såg stället minst sagt ut som en svinstia. Men med gemensamma krafter lyckades vi få det någorlunda rent och snyggt. På eftermiddagen, då den värsta hettan avtagit hoppade vi alla in i bilen med Brett och gav oss ut på en skogsvandring. Brett skulle som jag tidigare sagt kunna arbeta som en guide i det här området. Han vet allt som är värt att veta om stället och vi fick lyssna till spännande historier om hur området förr var fullt med guldgrävare. Vi vandrade runt i skogen och fick se de djupa hålen som guldgrävarna klättrat ner i på jakt efter guldet, vi letade och hittade stenar som använts som olika redskap av aboriginerna som för länge sedan befunnit sig på platsen. Och vi fick äntligen höra historien bakom Haunted Creek som vi alla undrat över. Helt klart en rolig och intressant eftermiddag där det kändes som att vi alla var ute på en skolresa. Men självfallet så råkade jag ut för ännu en av Australiens alla jävliga kryp. Mitt ute i skogen blev jag biten av ett antal Jumping Jacks, gigantiska myror vars bett är i klass med getingsting. Allt annat än trevligt.

Sista kvällen med gänget blev en kväll runt vårt stora middagsbord med prat och skratt och utbyte av filmer och foton.

 

Söndag 30:e december

Sista dagen på Bush Christmas. Brett åkte iväg med Dani, Andi, Ariel, Mike och Mika som alla skulle åt olika håll. Vi kvarvarande var nu bara jag själv, James, Jen och Peigi. Vi ägnade dagen åt att städa ihop det sista, plocka ner tälten och vänta på Ben som skulle komma tillbaka. Ben hade åkt tillbaka till Melbourne över julhelgen för att fira den med sin familj, och var nu på väg tillbaka för att plocka upp oss och fortsätta till Sydney och Byron Bay. Min plan var ju vid den här tidpunkten att åka med gänget till Sydney och spendera nyår med dom där och sedan stanna i Sydney. Men under Bush Christmas hade jag kommit att bli väldigt bra vän med den här skotska tjejen Peigi. Vi är så lika på många sätt, och samtidigt så olika. Vi kommer helt enkelt förbannat bra överens. Peigis plan var att efter nyår i Sydney åka med James, Ben och Jen upp till Byron Bay för ett par dagar och sedan fortsätta sin resa upp längs med östkusten till Cairns. Hon hade den senaste tiden försökt övertala mig att följa med henne. Jag hade gått och funderat på det ett tag och även om att stanna och bosätta sig i Sydney för ett tag kanske hade varit det klokaste så kunde jag inte motstå att skjuta på det och istället fortsätta resa med Peigi. Jag hade pengar kvar och östkusten var ändå något jag tänkt göra innan jag lämnade Australien. Och varför inte göra det då med en god vän? Så sagt och gjort, dagen vi lämnade bushen för Sydney bestämde jag mig för att ändra mina planer helt och hållet och förberedde mig nu istället på en månad på resande fot. Och nu så här i efterhand, det var helt klart ett klokt val för jag har haft fantastiskt roligt med Peigi under vår resa!

 

När klockan slog tre på eftermiddagen kom Ben farandes på vägen
och ivriga att komma iväg packade vi bilen med våra tillhörigheter och sa hejdå till det som varit vårt hem de senaste veckorna.

 

Jag har verkligen njutit de här veckorna på farmen. På många sätt har det liknat somrarna i Buan. Mitt ute i Ingemansland. Lugnet som infann sig så fort vi klev ur bilen den första dagen. Inga måsten utan bara ta dagen som den kommer. Ingen mobilsignal, inget internet, ingen tid. Vi har levt efter tiderna dagtid och nattid. Vår toalett, Poo with a View var något utöver det vanliga. Utedass deluxe. James hade gjort ett bra jobb med att ordna duschar men vi alla föredrog ändå att tvätta oss i ån som rann bara ett femtiotal meter ifrån oss.

 

Jag kan inte påstå att det kändes som jul. Vi gjorde så gott vi kunde men den 30-gradiga hettan, det gröna gräset och alla juldekorationers frånvaro gjorde det svårt att förstå att det faktiskt var jul. Samtidigt så var det på ett sätt väldigt skönt. Ingen stress att ordna med julklappar, julmat, pynta och allt som har med jul att göra. Min första jul hemifrån blev något utöver det vanliga och något jag alltid kommer att minnas med ett leende på läpparna. Att få träffa alla goda vänner igen var helt klart höjdpunkten under dessa två veckor.

 

Så när vi sagt adjö till Bush Christmas påbörjade vi den långa resa mot Sydney där det nya året skulle firas ordentligt. Resan dit blev händelserik men det tänker jag skriva om en annan gång.

Sydney bjuder på ett riktigt tråkigt väder idag. Grått och kallt. Jag har tagit mig till ett café och har precis avnjutit en god lunch bestående av Thai beef salad. Var i stort behov av kött och den där biffsalladen satt perfekt. Lagar ju aldrig kött själv här i Australien då det är allt annat än billigt så ibland måste jag unna mig en stek eller liknande ute på ett matställe. Det här cafét är perfekt då dom även har gratis wifi så nu passar jag på att uppdatera lite. Har inga planer för idag så kanske att jag sätter mig ner och skriver lite om vad jag sysslade med under jul, så kan jag lägga upp det här på bloggen inom en snar framtid. Jag har ju massor att berätta och visa från resan upp längs med östkusten.

Som sagt, Sydney visar sig inte från sin bästa sida idag och tydligen ska det här tråkiga vädret fortsätta några dagar framöver. Hade tänkt att gå och se operahuset någon dag men vill inte vara ute och gå om det ska regna. Har planer på att göra vandringen mellan Bondi och Coogee också men samma sak där, fint väder är att önska om man ska ta sig an den långa promenaden. Men jag ska väl inte klaga egentligen, ända sedan jag kom hit till Sydney för en dryg vecka sedan så har vädret varit fantastiskt. Strålande sol och en temperatur på över 30 grader. Man blir minst sagt bortskämd.

I lördags så promenerade jag bort till Paddington och Sydneys kända Paddington Markets. Vädret var strålande och marknade var full av folk. Jag inhandlade en ny dagbok då den gamla jag haft med mig nu är full. Hittade en riktigt häftig bok som är gjord av återvunnen "billboard" (ursäktar då jag inte kommer på namnet på svenska). Den gummi-/plastaktiga ytan är perfekt då den inte riskerar att bli blöt och ful som min tidigare dagbok.

Efter marknaden i lördags så tog jag mig också till IKEA. Ute i någon okänd förort låg det blågula varuhuset och att vandra runt bland alla möbler ger för en kort stund en känsla av hemma. Var ute efter en dalahäst eller liknande att dekorera irländarnas nya hus med men hittade ingen. Det fick bli en IKEA-filt och IKEA-muggar istället. Inget hem är komplett utan fleecepläden och de färglada plastmuggarna. Gjorde ett stopp i matavdelningen och köpte även dammsugare och knäckebröd.

När kvällen kom blev det dags för inflyttningsfest i Bondi. Tog bussen, klev av på fel hållplats och sprang in i Todd och Louie från Darwin. Återigen, Australien är ett enormt land men samtidigt så litet. Hittade så småning om till grabbarnas hus och hade sedan en riktigt rolig kväll. Introducerade alla irländare för E-Type och träffade chilenarna från Fraser Island igen. På söndagmorgonen hittade vi Joes arbetsskor och t-shirt i frysen och alla dammsugare var uppätna. Bra fest helt enkelt! Jag hjälpte killarna att städa upp och när dom gick ner till beachen tog jag bussen tillbaka till city och spenderade sedan resten av kvällen i sängen med ett par filmer och telefonsamtal hem till Sverige.

Hej där! Ligger i sängen och äter Tim Tam och tänkte att jag skulle uppdatera er där hemma om läget här i storstan. Det har ju gått en vecka nu sedan jag kom hit och nu har jag landat här i Sydney. För det första har jag bytt hostel. YHA var inget för mig och mitt nya hem är nu Nomads Westend. Fortfarande mitt i smeten men betydligt mycket trevligare. I de stora städer jag hittills besökt i Australien så har jag aldrig bott mitt i city, alltid minst en tio minuters promenad från centrum. Mer centralt än vad jag bor nu går det nog ej att komma. Det funkar men vi får väl se hur lång tid det tar innan småstadstjejen inom mig har fått nog av 24 timmars trafik/musik/allnänt oväsen och flyr till någon mindre befolkad stadsdel.

Efter att ha hängt ihop med irländarna den senaste tiden så har jag sedan vi skiljdes åt i måndags inte sett till dom, med undantag för idag. Grabbarna har gått och blivit med hus och har haft fullt upp med inflyttning, jobbsökande, godkännande av white card och allt annat praktiskt som måste göras då dom ska stanna här ett tag. Jag har därför fått roat mig på egen hand vilket varit ganska skönt faktiskt. Mest har jag vandrat runt här i city och försökt lära mig området och alla gator. Sen har jag även träffat Sarina, en av mina goda vänner från Cairns. Tyvärr har hon redan rest vidare men är glad att vi fick möjligheten att ses igen. Jag har gått på Paddy's Market, en enorm inomhusmarknad med allt du kan tänka dig. Jag har latat mig i Hyde's Park och tittat på människor. Idag var jag och vandrade runt i Darling Harbour som är ett jättemysigt område.

Sen har jag självklart varit på Bondi Beach. Både igår och idag har jag spenderat flera timmar på den världsberömda stranden. Efter att i flera år följt tv-programmet "Bondi Rescue" så var den halvmåneformade stranden en mina måsten då jag kom till Australien. Jag ska inte ljuga. Jag måste säga att jag blev en smula besviken då jag först kom dit. Bondi är mycket mycket mindre än vad jag trodde. Fullsmockad med folk förvisso men efter att ha set de milslånga strändrna i Perth och Byron Bay så ter sig kilometerlånga Bondi minimal. Och livvakterna. Bondis boys in blue. På tv:n ser det ju ut som att dom står utplacerade över hela området men icke. Har knappt sett till en enda. Idag såg jag förvisso filmteamet en snabbis och har dessutom räknat ut att det är vid sju på kvällen, då dom packar ihop, som man kan få syn på dom vid livvaktshytten. Idag kunde jag se både Chappo, Bacon och Terry. (Ja jag är en nörd när det kommer till Bondi men Anna vet i alla fall vad jag pratar om). Det går inte att komma ifrån, Bondi är en magisk plags där du kan få syn på allt.

Imorgon hade jag tänkt ta mig till Paddington och Paddington Markets, Sydneys välkända jättemarknad. Efter det funderar jag på att försöka hitta åt IKEA och köpa en svensk inflyttningspresent till mina kära irländare. Det vankas nämligen inflyttningsfest imorgon kväll i Bondi.

God kväll. Sitter för tillfället på McDonalds mitt i centrala Sydney och då det finns gratis wifi tänkte jag att jag skulle skriva några rader.

Efter många om och men kunds vi lämna Byron under fredagseftermiddagen och än en gång köra mot Sydney . Och den här gången höll bilen hela vägen fram. Vid ett på natten knackade vi på hos killarnas irländska vänner. Vi satt uppe och var sociala några timmar innan vi alla tre äntligen fick pusta ut och sova efter den långa resan.

Morgonen därpå tog jag mina väskor, mötte upp Ciarán och Joe, de två andra killarna i den irländska kvartetten, och tog tåget in till city för att hitta ett hostel. Vad som pågår i Sydney just nu vet jag inte men det var fullbokat absolut överallt. Hemlös och trött på allt som har med Australien att göra så kom grabbarna och deras vänner återigen till min räddning. Självklart fick jago stanna med dom så länge jag ville.

Så de senaste dagarna i Sydney har jag varit överallt känns det som men främst på irländska puben Cock n Bull där det igår var Sunday session. Idag lyckades jag boka in mig ett par nätter på YHA mitt i city och idag har jag bara sovit och vilat efter den senaste veckans äventyr. Imorgon ska jag ge mig ut på lite sightseeing.

En sak är säker: det är förbannat skönt att äntligen vara framme!

Ja gott folk. Nu tycker jag att jag har varit med om tillräckligt med elände för min resterande tid i Australien. Jag har nått det tillståndet då jag inte längre förvånas av något. Likgiltig inför allt det som sker.

Då vi vaknade i Gladstone igår morse, utan några nya uppdateringar om läget med vägarna, så bestämde vi oss för att chansa och packade ihop bilen och sa med ett leende hejdå till Gladstone, hålan där ingen vill vara fast. Vi fick så småning om höra att vägarna nu faktiskt var öppna och att vi äntligen skulle kunna ta oss till Sydney. Planen var att med två långkörningar och ett nattstopp i Byron Bay så skulle vi nå Sydney fredageftermiddag. Allt flöt på fint i cirka två timmar. Sedan bestämde sig kära bilen för att det fick räcka och slutade fungera. Den la av mitt på vägen i Gin Gin, ännu en lite gudsförgäten småstad här på Östkusten. Vi kunde inte annat göra än hitta en mekaniker, ringa bärgningsbilen och hoppas på det bästa. Ingen visste hur stort felet var då och om vi överhuvudtaget skulle kunna lämna Gin Gin den dagen. I väntan på besked tog vi en promenad genom stan, vilket tog ungefär tre minuter och sedan satte vi oss på den lokala puben. Jag reser med två irländare så det finns liksom inget annat alternativ. Där roade vi oss med att spela ordspel på Kierans mobil, spana in stans minst sagt udda stammisar och vänta. Efter tre timmar ringde dom från bilverkstaden och med andan i halsen svarade vi och fick till vår lycka höra att bilen var fixad och vi kunde fortsätta resan söderut. Tydligen var det bensintanken det var fel på och den hade bytts ut och vi var redo att åka igen.

Allt gick återigen som på räls och när klockan började närma sig åtta på kvällen, efter tolv timmar i bilen, bestämde vi oss för att kika in hos en av killarnas vänner i Brisbane och dricka kaffe och vila ögonen från vägen en stund. Vi stannade där en timme och efter lunch på McDonalds (min sista på läääänge) så navigerade vi oss ut ur storstan, ut på motorvägen och med sikte på Byron Bay. Ungefär 45 minuter utanför Brisbane utbrister James: "Oh no! It's happening again!" och vi visste alla tre vad det handlade om. Bilen dog på precis samma sätt som tidigare under dagen, denna gång mitt ute i ingemansland, på en sexfilig motorväg. Den här gången finns ingen verkstad i närheten så det är bara att ringa bärgningsbilen igen. Vi blir körda till en bensinmack där killarna, mannen som körde vår bergningsbil, och hans kollega försöker göra allt för att hitta felet. En mekaniker den här tiden på dygnet (midnatt) kommer vara allt annat än billigt. Bärgningsbilmannen ringer en vän till honom och när han kommer för att försöka hjälpa oss så startar bilen till vår glädje! Felet den här gången kan vara själva bensinen som vi tankade bilen med norrut. Översvämmningarna har förmodligen till och med påverkat bensinen, smutsat ner den. Vi får rådet att om det händer igen, "slå" lite under bilen på bensintanken och vi borde vara okej.

Med fingrarna korsade ger vi oss iväg ännu en gång. Två timmar är allt som behövs för att vi ska komma fram till Byron. Galet trött somnar jag i bilen och vaknar en timme och femtio minuter senare. Bilen har lagt av. Igen. Det är tio minuters bilresa till hostelet. På lagomt glatt humör men den här gången vet vi i alla fall vad vi ska göra. Och efter många försök så startar faktiskt bilen igen. Vi försöker ta oss till Byron med ren tankevilja men två minuter senare händer det igen. Och den här gången spelar det ingen roll hur mycket vi bankar och slår. Bilskrället vägrar starta. Vid den här tidpunkten är klockan tre på morgonen, vi är fast fem kilometer utanför Byron Bay, mitt på vägen. Att ringa efter dagens tredje bärgningsbil är inget vi har råd med. Vi bestämmer oss helt enkelt för att sova i bilen ett par timmar och lösa problemet morgonen därpå. Och det är konstigt, men vi alla somnade så småning om. I en bil mitt på vägen. Klockan halv åtta imorse, väckta av den vilda morgontrafiken, förösker vi ytterligare några gånger att starta bilen, utan någon som helst framgång. Alla mekaniker svarar att dom inte kan göra något åt bilen idag då det är fredag. Ovilliga att lämna bilen vid vägkanten ser vi ingen annan utväg än att putta den 200 meter till en bensinmack som ligger runt hörnet. Vi får höra att trafiken kommer vara galen ända fram till efter lunch. Så ja, vi tog tag i bilen, stoppade all trafik bakom oss då det bara är en fil, och försökte så fort vi kunde få bilen bort från vägen och in på bensinmacken. Arga blickar, roade blickar och en hjälpande hand från en annan bilförare så kom vi till slut fram till macken. Slutkörda. Det finns nog ingen övning som är lika bra för ben och rumpa som att knuffa en fullastad bil. Till vår stora lycka finns det även en mekaniker på macken som lovar att ta sig en titt på bilen.

Så nu sitter vi här, på hostelet vi var menade att checka in på igårkväll, och väntar på ett telefonsamtal om bilen. Klockan är halv två och vi har varit här sedan halv tio. Vi har ingen aning om vi kommer härifrån idag eller imorgon. Less och trött som tusan och utan att det finns något annat vi kan göra än att vänta och be till gudarna att vi kommer härifrån. Byron Bay är en av mina favoritplatser här i Australien och helt klart ett bättre ställe att vara fast på än hålorna Gladstone och Gin Gin, men nu vill jag bara komma fram till Sydney.

Alltså det här är helt galet. Vi var nyss iväg till mataffären för att handla lite lunch. I stort sett alla hyllor är tomma. Det finns inget bröd, ingen frukt, inga grönsaker, inga mjöklprodukter och nga frysvaror. Tur att McDonalds och Subway fortfarande står öppna! Nu håller vi tummarna för att den sista vägen ska öppna och vi kan ta oss ifrån denna håla senare ikväll alternativt imorgon bitti!

På vägen hit:

Ja, mina kära läsare. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta för tillfället. Jag tar det från början: Då Peigi är tvungen att hinna med ett flyg till Thailand på torsdag så bestämde hon sig för att följa med våra irländska vänner ner till Sydney igår. Vägarna har ju varit stängda norrut på grund av översvämmningar och vi visste inte när vi skulle kunna ta bussen upp till Cairns. Min plan var att vänta i Airlie Beach tills vägarna öppnade igen och sen åka upp till Cairns. Men något jag blivit rätt bra på under min tid i Australien är att ta snabba beslut. Impulsiva beslut. Så någon gång under Australia "Straya" Day bestämde jag mig för att också följa med Peigi, James och Kieran. Visst vill jag till Cairns men jag kan lika väl åka till Sydney nu istället för om en vecka. Sen att bara slitas frås Peigi sådär efter att vi hängt ihop varje minut i 1,5 månad kändes inget vidare.

Efter att beslutet var taget så hade vi en superrolig Australia Day i lördags. Jag och Peigi har under dagarna i Airlie hängt med kiwikillarna Ed och Ryan och Australia Day var inget undantag. När kvällen kom så anlände även Kiaran och James och vi hade alla en ruskigt rolig kväll på hostelets klubb. Suverän DJ och med hans kollega Mr Bongolicious så var dansgolvet fullsmockat. Mr Bongolicious spelade bongotrummor till varenda låt och alla hits blev ännu bättre med trummorna. Australia Day är en stor dag i Aussie och alla var på bra humör och inte ens regnet som självklart kom tillbaka under kvällen fick oss på dåligt humör.

Morgonen därpå, klockan sju för att vara mer exakt, klev vi trötta upp och packade ihop och satte oss sedan i bilen med planen att köra över 12 timmar för att ta oss till Brisbane. Ju längre söderut vi kommer får vi onda aningar om att detta kanske inte kommer gå. Vi hade hört talas om att stormen som varit i norr flyttat söderut men vi hade ingen aning om hur illa det faktiskt var. Vid fyratiden kom vi till ett ställe som heter Gladstone och upptäcker att alla vägar till Brisbane är stängda på grund av översvämmningar. Vi gjorde allt vi kunde men det fanns ingen väg härifrån. Humöret var kört nere i botten men det fanns inget vi kunde göra än att leta efter någonstans att bo. Vi hittade ett minimalt backpackers där vi bodde i natt men fick imorse höra att det var fullbokat framöver då det är fler än oss som är strandade här.

Så just nu befinner vi oss på ett litet motell i Gladstone, mitt i Ingemansland i Queensland. Teven har stått på hela dagen och vi har sett hur regnovädret, stormarna och cyklonerna dragit fram över östkusten och främst Brisbane. Brisbane ligger längs med en flod och den har såklart svämmat över och katastrofen är total. Det är inte lika illa som 2011 men fortfarande riktigt illa. Folk har dött, staden ligger under vatten och allt är stängt. Jag och Peigi har varit lite oroliga för vår vän Stu som vi bodde hos i Brisbane, särskilt då han berättade att huset han bor i blev översvämmat förra gången, men vi har varit i kontakt och han är okej.

Just nu verkar det som att det värsta ovädret har passerat Brisbane och dragit söderut. Men vi har just hört att vi inte kommer härifrån förrän förmodligen torsdag. Peigi har varit tvungen att boka ett plan till Sydeny härifrån Gladstone. Jag fortsätter söderut med killarna men det kommer som sagt dröja ytterligare några dagar. Så länge roar vi oss med tv, kortspel m.m. Men som att det inte vore nog med att Australien är översvämmat så har även regnovädret påverkat telefonlinjerna som varit nedstängda. Och värst av allt, vi har varit utan pengar hela dagen. På något konstigt vis har alla maskiner som tar kort inte fungerat och alla bankomater har slagits ut så vi har inte kunnat ta ut kontanter heller. Helt galet! Nu ikväll så har bankomaterna fungerat igen som tur är. Och eftersom alla vägar är stängda så har folk börjat bunkra upp med mat. Hyllorna i mataffärerna gapar därför rätt tomma.

Så ja, jag vet som sagt inte om jag ska skratta eller gråta. Jag är i alla fall i säkerhet här där jag är nu. Vi har hört folk berätta om hur de varit tvungna att evakueras då deras hur blivit förstörda. Vägarna kommer torka och vi kommer att komma härifrån. Så småning om.

Bjuder på tre bilder från Australia Day.

 

 

G'day!

Först och främst: Cremérna hjälper och mina ögon är mycket mycket bättre nu, inte alls uppsvällda utan huden är ”bara” torr och irriterad. Men jag slipper i alla fall se ut som en michelingubbe i ansiktet. Eksemen på armarna har också blivit mycket bättre så förhoppningsvis slipper jag de här besvären snart.

Men annars så fortsätter det vara tråkiga dagar i Australien just nu. Vi skulle ju ut och segla på i Whitsundays igår. Vädret skulle förvisso vara hemskt men då vi inte hört nåt annat än att båtarna skulle gå så packade vi ihop och gjorde oss i ordning igår morse för att ge oss ut på havet. När vi kom till mötesplatsen får vi höra att alla båtar är inställda då väderförhållandena är för farliga. Lagomt roligt då det här varit en av de saker vi sett fram emot mest i Australien. Att jag och Peigi också varit här i Airlie Beach i snart en veckas tid, bara för att invänta vår tur, och nu måste stanna här tills tidigast måndag, är inte heller så roligt. Vi tänker ta bussen till Cairns men då det regnat något oerhört både här och norrut så är alla bussar inställda. Måndag morgon hoppas vi att vi kan åka men det kanske blir längre. Airlie Beach är ett litet, dyrt ställe där vi redan gjort alla som finns att göra. Och när vädret är som nu, spöregn och blåst 24 timmar om dygnet, ja då finns det verkligen ingenting alls att göra förutom att titta på film och läsa, vilket börjar bli tråkigt nu. Ssom tur är är sällskapet bra, våra roomies, kiwisarna Ryan och Ed, är fruktansvärt roliga och med dom i närheten så blir dagarna här i Airlie i alla fall uthärdliga. Dessutom äger Ed en bil så vi har haft möjligheten att åka och handla på betydligt billigare Coles en bit härifrån. Dessutom är det Australia Day imorgon vilket kommer bli kul att uppleva. En stor folkfest antar jag att det kommer att bli. Till vår glädje är två av våra irländska vänner är tillbaka här i Airlie Beach imorgon också. Och ikväll ska mästerkocken Ryan bjuda på kycklinggryta. Så ja, vi överlever nog men vi är jäkligt less just nu. Jag tycker att Australien får skärpa till sig. Det får vara nog med monsunregn, cykloner och bränder för ett tag nu. Dags att plocka fram det där soliga vädret som landet är så känt för.

Jag kan inte påstå att livet i Australien är på topp just nu. För det första så har jag lyckats tappat bort min telefon. Den försvann någon gång efter utekvällen med irländarna i lördags och jag har inte sett till den sen dess. Och en mobil är ett måste så shopping är tyvärr det som står överst på listan när jag kommer till Cairns. Sedan väntar vi ju på att komma iväg på segling här i Whitsundays och tyvärr visar väderprognosen att det ska bli skitväder. Man vänjer sig fort här i Australien att i stort sett alla dagar är soliga och fina och nu ska vi alltså ha oturen att få regn och blåst när vi ska ut på havet med en båt. Great.

Och som om inte det vore nog så har jag dessutom råkat ut för en allergisk reaktion. När jag kom till Darwin för några månader sedan så fick jag något som kan liknas som eksem i armvecken. Dom försvann när jag kom till Perth men kom sedan tillbaka igen. Mycket troligt på grund av värmen och fukten. Det har inte stört mig nämnvärt och jag har smörjt in dom med krämer. Den senaste tiden har det dock blivit värre och för ett par dagar sedan började huden kring ögonen bli väldigt irriterad. Röd och kliade en massa. Precis som eksemen på armarna. Det gick ett par dagar och sedan igår vaknade jag av att mina ögonlock var väldigt svullna och huden omkring oerhört irriterad. Gick iväg till den lokala doktorn men dom hade ingen tid ledig förrän idag. Bokade den och travade iväg till apoteket och köpte piller som skulle hjälpa mot den här typen av problem. Det blev bättre under dagen men senare på kvällen svällde ögonen upp igen och jag sov inte en blund under natten. Det har kliat och svidit och jag kunde bara ligga och vänta på att klockan skulle ringa och jag kunde gå till doktorn. Och när jag klev upp imorse kunde jag nästan inte se, så igensvälld var mina ögonen. Tog mig till doktorn som genast sa att det var en reaktion på värmen och fukten. Inget farligt och han skrev ut tre krämer varav en innehåller kortison, så förhoppningsvis ska det bli bättre. Det jobbiga är att jag måste försöka undvika solen och värmen så gått det går. Inte helt enkelt i ett land där det nu är minst 35 grader dagligen och en oerhört hög luftfuktighet. Försöker hålla mig inne på rummet där det finns AC så mycket som möjligt men det är lätt att börja krypa på väggarna. Tycker synd om Peigi som har mig som resesällskap just nu. Men som sagt, förhoppningsvis får jag ordning på utslagen och kan fortsätta min resa utan några större problem. Och som tur är så är det helt okej att gömma sig bakom solglasögonen hela dagarna i Australien.

Just nu befinner jag och Peigi oss i Airlie Beach där vi ska spendera några dagar innan det är dags för vår seglingstur i Whitsundays. Den 24:e är det dags att hoppa på båten och sedan blir det två dagar ute på havet. Längtar!

 

Hit till Airlie Beach kom vi igår fredag efter tio timmars bussresa. Vi stannade tre nätter i Agnes Water innan vi bestämde oss för att ta bussen ändå. Sist vi åkte buss höll vi på att missa den och samma sak skedde den här gången. Shuttlen vi skulle ta till busshållsplatsen 20 kilometer därifrån kom aldrig så en av killarna på hostelet fick hoppa in och skjutsa oss i ilfart. Vi hann med en minut till godo bara för att få höra att vi hade en ogiltig biljett. Kvinnan vi bokat biljetten av hade bokat in oss på dagen innan, hur hon nu lyckades med det... Busschauffören var grinig men lyckligvis fanns det plats på bussen så vi fick åka med. Tio timmar, utan någon sömn för mig såklart, senare kom vi äntligen fram till Airlie Beach. Oerhört vackert ställe som är utgångspunkten för alla resor till Whitsundays. Vi bor på ett enormt hostel och har stött på flera av våra kompisar från Fraser Island. Våra fyra irländska favoriter var här så igår blev det en lång men rolig natt som slutade med att Peigi återigen lyckades låsa ut mig från rummet... Jag förstår inte varför vi envisas med att bara bära  runt på en nyckel. Sa hejdå till Irland imorse då dom fortsätter norrut men vi kommer se Bree och James den 26:e igen då dom kommer tillbaka för en natt. Och då den 26:e är Australia Day så tvekar jag inte på att vi kommer ha ännu en galen dag med dom.

 

Idag mår jag som jag förtjänar men då vädret för en gångs skull inte är något vidare så behöver jag inte ha dåligt samvete över att ligga i sängen hela dagen, äta chips och se film på datorn. Det är vad jag har gjort hittills och vad jag tänker fortsätta göra idag. Lägga upp fler bilder från Fraser Island tänkte jag också göra. Sedan kan jag börja berätta om resten jag varit med om den här månaden.

 

Hej alla!
Sitter återigen i loungen efter ännu en trevlig dag i St Kilda. Väderprognosen från igår stämde och det bjöds på klarblå himmel och 35 grader varmt i Melbourne idag. Jag packade väskan och begav mig till stranden som finns här i St Kilda. Sol och bad blev det hela dagen. Mötte upp Jenny, Mike och Peigi som också tagit sig till St Kilda och när vi alla började anta en allt rödare nyans så begav vi oss till en bar för lite eftermiddagsöl idag också. Förvandlingen från svensk till australiensare börjar sakta men säkert ta fart. Beachen på dagen och öl på puben på kvällen... Det går inte att komma undan med att det är ett himla härligt liv dock!

Har just bevittnat en inte alltför vacker omgång av kareoke här på hostelet. Tisdagar på Habitat innebär kareoke och folk här sjunger helt klart mer gärna än bra. Ruskigt roligt är det ju ändå alltid! Ikväll har det bland annats varit uppträdanden av Spice Girls, Aqua och Rihanna.

Klockan börjar närma sig sovdags och gäspningarna kommer allt tätare. Jag har inga direkta planer för morgondagen utan vi ser vad som händer.

God kväll! Här är klockan över halv två på natten och jag är fortfarande uppe. Har fastnat i en av fotöljerna här i hostelets lounge. Det är verkligen en utmärkt plats att spendera timme efter timme såhär på kvällen. Överallt finns massvis med bekväma soffor, sittsäckar och fotöljer, köket är fortfarande öppet så du kan äta hur mycket nattmat du vill, det spelas lugn musik och ljuset är sådär lagom nerdämpat. Överallt sitter människor och läser, surfar på datorer, spelar spel och pratar. Själv har jag ätit en sen middag som idag bestod av fisk (toppen!), läst, facebookat och pratat sport med Jonathan, en riktigt trevlig svensk som bor här på hostelet. Det är lätt att fastna här men snart måste jag gå och lägga mig, det är ju en dag i morgon igen.

Idag har jag irrat runt i storstan. Planen var att möta upp Pelle, min gamla klasskamrat från Franzén som också är här i Melbourne. Satte mig självklart på fel spårvagn som tog mig långt ut i förorten. Klev på på fel sida av spåret och detta är första gången det här med vänstertrafiken ställer till det ordentligt för mig. Lyckades i alla fall ta mig tillbaka rätt väg och hamnade i city och hittade åt Pelle. Vi gick på julklappsjakt åt hans systrar och sen mötte vi upp mina kompisar Hayley, Jenny, Peigi och Mike för några jugs av eftermiddagsöl på en cool bar. Åkte tillbaka hit vid sjutiden och har sedan dess varit här i uppehållsrummet och mått gott. Tror det är dags att krypa till kojs nu dock. Det ska tydligen bli runt 30 grader imorgon så kanske att det blir stranden då.

God natt allesammans!

Hej där hemma. Idag är en sån dag då jag nästan önskar att jag var hemma i Ramvik. Längtar lite efter en heldag i soffan framför tv:n och Vinterstudion med Popsen. Äta en god middag i form av tex pappas lasange och sen chokladpudding till efterrätt. Så skulle jag kunna flyga hem bara över en dag så hade jag gjort det idag.

När den möjligheten inte riktigt finns så får jag nöja mig med vad Australien har att erbjuda istället. Då det var lördag igår så blev det lite festligheter. Vi hade tänkt åka in till city men blev övertalade av en kille på hostelet att gå på en klubb här i St Kilda istället. Visade sig vara ett rätt dåligt val då stället var allt annat än bra, men träffade ett par riktigt trevliga svenskar som jag satt ner och pratade med. Hemma på hostelet igen så hamnade vi ett helt gäng i sofforna och avslutade kvällen med kolatårta.

Idag så har det inte hänt så mycket här i St Kilda. Jag, Hayley och Kate gjorde pannkakor till lunch och sen var vi bort på en bar i närheten där dom visade nån jättematch i boxning. Testosteronet låg som en tjock dimma över baren men vi tjejer kunde faktiskt också uppskatta matchen. Mexikanen vann över filippinen på knock out efter nästan sex fulla ronder. Hur gick duellen mellan Northug och Hellner där hemma?

Vad händer annars här då? Har ju fått bytt rum. Var tvungen att lämna tjejrummet då min säng var bokad och har flyttat in i ett rum med både tjejer och killar och ja, det doftar ju inte rosor här direkt. Ett par av killarna jobbar och deras arbetskläder sprider en rätt otrevlig odör av svett och rök i rummet. Som tur är står min säng intill fönstret så jag är nog den som lider minst.
Igår fick jag uppleva det omtalade melbournevädret också. Det här är ju staden där man kan få uppleva alla fyra årstiderna under en och samma dag. Det har hittills varit väldigt kyligt de dagar jag varit här och jag har nog inte haft så här mycket kläder på mig sedan jag lämnade Sverige. Men igår blev det plötsligt närmare 40 grader varmt och ett ögonblick trodde jag att jag var tillbaka i Darwin. Var ute och gick och såg mig omkring här i St Kilda under några timmar och höll på att smälta bort i värmen. När jag kom tillbaka till hostelet satt jag ute med datorn och helt plötsligt blev himlen kolsvart och det blåste upp till storm med iskalla vindar. Temperaturen sjönk från 40 till under 20 grader på bara några minuter. Galet! Idag har det varit soligt igen och jag hoppas vädret fortsätter så. Imorgon tänkte jag hoppa på spårvagnen in till city och uppleva storstadspulsen lite igen. Min gamla klasskamrat Pelle är ju också här i Melbourne så vi ska försöka hinna ses imorgon.

Nu är klockan halv sju här och det börjar bli dags för middag. Pasta med krämig tomatsås eller omelett. Svårt val! Det hade som sagt inte suttit helt fel med pappas lasange idag...