Ja gott folk. Nu tycker jag att jag har varit med om tillräckligt med elände för min resterande tid i Australien. Jag har nått det tillståndet då jag inte längre förvånas av något. Likgiltig inför allt det som sker.

Då vi vaknade i Gladstone igår morse, utan några nya uppdateringar om läget med vägarna, så bestämde vi oss för att chansa och packade ihop bilen och sa med ett leende hejdå till Gladstone, hålan där ingen vill vara fast. Vi fick så småning om höra att vägarna nu faktiskt var öppna och att vi äntligen skulle kunna ta oss till Sydney. Planen var att med två långkörningar och ett nattstopp i Byron Bay så skulle vi nå Sydney fredageftermiddag. Allt flöt på fint i cirka två timmar. Sedan bestämde sig kära bilen för att det fick räcka och slutade fungera. Den la av mitt på vägen i Gin Gin, ännu en lite gudsförgäten småstad här på Östkusten. Vi kunde inte annat göra än hitta en mekaniker, ringa bärgningsbilen och hoppas på det bästa. Ingen visste hur stort felet var då och om vi överhuvudtaget skulle kunna lämna Gin Gin den dagen. I väntan på besked tog vi en promenad genom stan, vilket tog ungefär tre minuter och sedan satte vi oss på den lokala puben. Jag reser med två irländare så det finns liksom inget annat alternativ. Där roade vi oss med att spela ordspel på Kierans mobil, spana in stans minst sagt udda stammisar och vänta. Efter tre timmar ringde dom från bilverkstaden och med andan i halsen svarade vi och fick till vår lycka höra att bilen var fixad och vi kunde fortsätta resan söderut. Tydligen var det bensintanken det var fel på och den hade bytts ut och vi var redo att åka igen.

Allt gick återigen som på räls och när klockan började närma sig åtta på kvällen, efter tolv timmar i bilen, bestämde vi oss för att kika in hos en av killarnas vänner i Brisbane och dricka kaffe och vila ögonen från vägen en stund. Vi stannade där en timme och efter lunch på McDonalds (min sista på läääänge) så navigerade vi oss ut ur storstan, ut på motorvägen och med sikte på Byron Bay. Ungefär 45 minuter utanför Brisbane utbrister James: "Oh no! It's happening again!" och vi visste alla tre vad det handlade om. Bilen dog på precis samma sätt som tidigare under dagen, denna gång mitt ute i ingemansland, på en sexfilig motorväg. Den här gången finns ingen verkstad i närheten så det är bara att ringa bärgningsbilen igen. Vi blir körda till en bensinmack där killarna, mannen som körde vår bergningsbil, och hans kollega försöker göra allt för att hitta felet. En mekaniker den här tiden på dygnet (midnatt) kommer vara allt annat än billigt. Bärgningsbilmannen ringer en vän till honom och när han kommer för att försöka hjälpa oss så startar bilen till vår glädje! Felet den här gången kan vara själva bensinen som vi tankade bilen med norrut. Översvämmningarna har förmodligen till och med påverkat bensinen, smutsat ner den. Vi får rådet att om det händer igen, "slå" lite under bilen på bensintanken och vi borde vara okej.

Med fingrarna korsade ger vi oss iväg ännu en gång. Två timmar är allt som behövs för att vi ska komma fram till Byron. Galet trött somnar jag i bilen och vaknar en timme och femtio minuter senare. Bilen har lagt av. Igen. Det är tio minuters bilresa till hostelet. På lagomt glatt humör men den här gången vet vi i alla fall vad vi ska göra. Och efter många försök så startar faktiskt bilen igen. Vi försöker ta oss till Byron med ren tankevilja men två minuter senare händer det igen. Och den här gången spelar det ingen roll hur mycket vi bankar och slår. Bilskrället vägrar starta. Vid den här tidpunkten är klockan tre på morgonen, vi är fast fem kilometer utanför Byron Bay, mitt på vägen. Att ringa efter dagens tredje bärgningsbil är inget vi har råd med. Vi bestämmer oss helt enkelt för att sova i bilen ett par timmar och lösa problemet morgonen därpå. Och det är konstigt, men vi alla somnade så småning om. I en bil mitt på vägen. Klockan halv åtta imorse, väckta av den vilda morgontrafiken, förösker vi ytterligare några gånger att starta bilen, utan någon som helst framgång. Alla mekaniker svarar att dom inte kan göra något åt bilen idag då det är fredag. Ovilliga att lämna bilen vid vägkanten ser vi ingen annan utväg än att putta den 200 meter till en bensinmack som ligger runt hörnet. Vi får höra att trafiken kommer vara galen ända fram till efter lunch. Så ja, vi tog tag i bilen, stoppade all trafik bakom oss då det bara är en fil, och försökte så fort vi kunde få bilen bort från vägen och in på bensinmacken. Arga blickar, roade blickar och en hjälpande hand från en annan bilförare så kom vi till slut fram till macken. Slutkörda. Det finns nog ingen övning som är lika bra för ben och rumpa som att knuffa en fullastad bil. Till vår stora lycka finns det även en mekaniker på macken som lovar att ta sig en titt på bilen.

Så nu sitter vi här, på hostelet vi var menade att checka in på igårkväll, och väntar på ett telefonsamtal om bilen. Klockan är halv två och vi har varit här sedan halv tio. Vi har ingen aning om vi kommer härifrån idag eller imorgon. Less och trött som tusan och utan att det finns något annat vi kan göra än att vänta och be till gudarna att vi kommer härifrån. Byron Bay är en av mina favoritplatser här i Australien och helt klart ett bättre ställe att vara fast på än hålorna Gladstone och Gin Gin, men nu vill jag bara komma fram till Sydney.