Hej där från ett soligt och varmt Australien! Bloggen har varit död den senaste månaden men jag är minst sagt vid liv. Jag spenderade ju två veckor mitt ute i den victorianska bushen över jul och moderniteter som internet och mobilsignal existerade inte där.  Och efter att jag lämnade bushen så har jag haft fullt upp med nyårsfirande i Sydney, roadtrip upp till Byron Bay, couchsurfing i Brisbane, galenskaper på Fraser Island och ännu mer galenskaper i Harvey Bay. Så jag hoppas ni har förståelse för att jag inte har prioriterat bloggen.

Jag lovar att jag ska skriva allt om hur jul och nyår var och allt som hänt sedan jag senast skrev. Och jag har massvis med bilder att visa men just nu får ni nöja er med en uppdatering om hur läget är för stunden. Men tro mig, jag har upplevelser att skriva om som täcker till en hel bok. När jag senast skrev så befann jag mig i Melbourne. Just nu sitter jag på ett internetcafé halvvägs upp med östkusten.

Jag kanske måste ta det från början. Min ”plan” var ju att åka till Sydney över nyår och sedan stanna där och leta jobb. Men när Peigi föreslog att jag skulle följa med henne upp längst med östkusten så kunde jag inte motstå. Peigi träffade jag redan uppe i Cairns men vi pratade inte så mycket då. Sedan har jag stött på henne både i Darwin och Melbourne och de senaste veckorna har vi kommit att bli fruktansvärt bra vänner, vi klickade direkt och jag visste att resa med henne skulle komma att bli oerhört kul. Så samma morgon vi lämnade bushen så bestämde jag mig för att följa med gänget till Byron Bay och sedan fortsätta upp till Cairns med Peigi.

Den senaste tiden har varit otroligt galen, fartfylld och fruktansvärt rolig. För tillfället befinner vi oss på ett ställe som heter Agnes Water, en liten håla mitt på den australiensiska östkusten. Hostelet vi bor på ska vara perfekt för avkoppling och det är precis vad jag och Peigi behöver för tillfället. Bara det faktumet att jag sov femton timmar i förrgår natt tror jag beskriver hur stort behov vi är av ett par dagars lugn och ro nu. De senaste dagarna har vi befunnit oss på Fraser Island och det är det jag tänker börja att berätta om. Resten får komma allt eftersom.

Jag och Peigi lämnade våra vänner i Brisbane på tisdagsmorgonen. Vår plan är att göra östkusten utan att använda oss av kollektivtrafik, de flesta som gör den här resan använder sig av långfärdsbussen Greyhound men vi båda känner att inte är något för oss. Vi var dock tvungen att ta bussen från Brisbane till Harvey Bay och dryga sju timmar på en fullpackad, stekhet buss så var vi äntligen framme i Harvey Bay, båda ännu mer övertygade om att försöka undvika bussarna. Harvey Bay är en av utgångspunkterna när man besöker Fraser Island. Fraser är världens största sandö och ett måste om man besöker Australien. Vår grupp bestod av drygt 40 personer och eftermiddagen innan vi skulle åka så delade vi in oss i mindre grupper och min och Peigis grupp bestod förutom vi två av engelska Jack, Duncan, Sandy och Chloe, irländska Bree och tyskarna Jonas och Fredrico. Så här i efterhand kan jag säga att vi inte kunnat få en bättre grupp. Hela gänget på 40 pers kom att bli ett fantastiskt sammansvetsat gäng som Fraser Island sällan skådat. Äventyret började tidigt på lördagsmorgonen. Uppstigning vid halv sex och redo att åka vid halv åtta. Vi packade in oss i sex enorma fyrhjulsdrivna jeepar och då Ant, en av våra två guider sa att hans bil var partybussen var vi inte sena att hoppa in i den. Med packning upp till hakan och musiken uppskruven till max så begav vi oss sedan till färjan som tog oss till Fraser Island.  Första stoppet på ön var en av alla de fantastiska sjöarna, namnet redan glömt. På vägen dit fick vi uppleva hur de kommande dagarna i bilen skulle bli. Guppigt värre! Alla de andra bilarna hade ordentliga säten men vår bil hade bara två långa säten där vi alla satt mitt emot varandra. De sträckor vi körde på ön kom att bli allt annat än bekväma men samtidigt fruktansvärt roliga. Vi kastades omkring i bilen som trasdockor och vi slog alla huvudet i taket mer än en gång. Att Ant dessutom gillade att jävlas med oss och köra i de största guppen och sladda omkring överdrivet mycket gjorde inte saken bättre!

Vi kom i alla fall fram till den första ön utan några större skador och det svalkande vattnet var ett perfekt välkomnande. Inte långt efter att vi kommit dit fick vi se vår första dingo. Fraser Island kryllar av de australiensiska vildhundarna och trots deras harmlösa utseende så är dom allt annat än gulliga hundar. Men jag måste säga att när den här dingon travade fram mellan oss och liksom oss la sig i vattnet och svalkade sig i solens hetta, ja då var det svårt att föreställa sig att dessa djur är något man verkligen måste akta sig för. Från första dagen blev vi tillsagda att aldrig gå ensam på Fraser, aldrig lämna minsta spår av något ätbart efter oss och alltid stänga fönster och dörrar på bilen.

Efter att ha spenderat ett tag vid sjön hoppade vi in i bilarna igen och åkte till ett picnicområde för lunch. Här tog vi även en liten promenad genom regnskogen och fick lära oss lite mer om ön. Efter lunch tog vi oss till en annan sjö. Ni får ursäkta men jag har i stort sett glömt alla namn. Guiderna lämnade av oss vid stranden, pekade åt ett håll och sa att det var en halvtimmes promenad till sjön. Vi hade tre timmar på oss. That was it. Den ”lilla” promenade visade sig ta längre än trettio minuter och vi vandrade i kokhet sand mitt på dagen då solen stod som högst på himlen. Utsikten var fanastisk dock, kändes som att vi befann oss mitt i Sahara med alla sanddyner. Väl framme i sjön kastade vi oss i vattnet med kläderna på och det fräste nästan om våra brända fötter. Vi passade alla på att få våra tossingar behandlade då vattnet var fullt av små fiskar som äter all död hud, vilket vanligtvis kostar rejält med pengar att göra på ett spa. Återigen var en svalkande sjö exakt vad vi alla behövde och vid den här tidpunkten började alla prata mer varandra och skaffa sig kompisar i gruppen. Jag har ju sagt tidigare att irländare är de mest galnaste folk jag stött på så självklart var det gänget med fyra irländare som jag och Peigi kom bäst överens med, tillsammans med engelsmännen i vår bil och en glad dansk. Detta kom att bli gruppen som hade absolut roligast, var mest högljudda och stannade uppe längst på Fraser Island.

Efter att vi hängt några timmar i vattnet tog vi oss tillbaka till bilarna och sen åkte vi vidare till vårt camp. Ett tiotal tält, två barbeques, ett slags kök och två långbord. Toaletten hade blivit stulen under natten så det blev till att gömma sig i buskarna när det var dags för toalettbesök. Då alla var utsvultna efter dagens äventyr så blev det till att ordna middag det första vi gjorde, goonboxarna öppnades och sedan hade vi en kanonkväll. Drinklekar med vår guide Ant sparkade igång stämningen och sedan hade vi allsång för fulla muggar. Bree, en av irländarna, och Jack, vår egna lilla boybandspojke kan texten till i stort sett alla låtar som någonsin skrivits att hitta låtar att sjunga var inga problem. När det sedan visade sig att danske Renee (som sedan fick namnet Kasper för att det passade honom bättre) kunde spela gitarr var succén fullständig. Till och med vår andra, lite äldre guide Jeff bidrog med några låtar. Att vi morgonen därpå skulle vara klara för avfärd klockan halv åtta var något vi inte brydde oss speciellt mycket om. Jag, Peigi och Jack var de sista att lämna borden och vad klockan var då har jag ingen aning om. Vi fick i alla fall några timmars sömn innan vi blev väckta av Jeff vid halv sju. En annan av tjejerna i vårt tält berättade att hon vaknat tidigare under natten och sett ett dingohuvud kika in genom tältöppningen...

När alla var inpackade i bilarna begav vi oss till vad som skulle komma att bli min favorit på Fraser Island. Eli Creek. Ett creek (vet faktiskt inte vad den svenska översättningen är men skulle väl närmast kunna beskrivas som någon typ av bäck som mynnar ut i en sjö eller liknande). Vi vandrade hundra meter upp längs med vattnet och sedan var det bara att hoppa i och flyta med den svaga strömmen och till slut hamna i den grunda lilla naturliga poolen. Vattnet är av det renaste slaget, enbart regnvatten och till skillnad motför de andra sjöarna, iskallt. Jag behöver knappast säga att Eli Creek kom som en frälsning för ett gäng bakfulla, solbrända resenärer. Vi spenderade säkert fyra timmar med att bara ligga där i vattnet, spela lite boll och njuta av solen. Innan det var dags för lunch så besökte vi kvarlevorna av skeppet ------- som ligger vid stranden. En rätt häftig syn och då skeppet var enormt var det svårt att få med hela på bild. Vi hoppade återigen in i bilarna och vår bil kom att bli den där det sjöngs i stort sett konstant. Ants mobil var full med gamla godingar från 90-talet och dagens hitmusik och vi sjöng alla för fulla halsar. Något man måste akta sig för dock är att göra Gagnam Style-dansen medans man sitter i en stor jeep och kör i full fart på stranden. Vi gjorde det alla med stor inlevelse och självklart kom ett stort gupp i vägen och vi slog alla huvudet i taket... Lunch åt vi på ett av alla picnicplatser och sedan åkte vi ännu längre upp längst med stranden till The Champange Pools. Ant och Jeff gav oss återigen vägbeskrivning och tid och plats att bli tillbaka vid bilarna och sedan gick vi till dessa pooler där havsvatten kommer in över klipporna med vågorna. Pojkbandet med irländarna, Jack och Renee hade nu börjat ta form och alla som besökte The Champange Pools under tiden vi var där fick höra på skönsång. Det ordnades till och med en fotografering för Jack, numera även kallad Harry. Kanske att det behövs en förklaring. Jack är en ung oerhört söt engelsk pojke som har ett utseende som påminner väldigt mycket om en av killarna (Harry) i det fruktansvärt populära pojkbandet One Direction. Jack ansökte till och med till samma talangshow som killarna i OD och kom en bit på vägen i alla auditions innan han fick ett nej. Det skulle därmed lika gärna ha kunnat varit han som var en del av dagens största pojkband. Detta blev såklart en stor snackis under vår tid på ön och alla kallade honom Harry och One Directions sång ”What's Make You Beautiful” var låten alla gick och nynnade på och den kommer att för alltid påminna mig och Fraser Island.

Efter ett par timmar vid champangepoolerna hade det nu blivit eftermiddag och vi tog en kort tur till några enorma stenar som var gjorda av enbart sand och efter det blev det hajspaning på en av kullarna. Själv såg jag ingen men flera ur gruppen hade turen att se några tigerhajar simma nedanför oss. Detta gjorde vi innan vi stannade till vid Eli Creek igen. På vägen dit hade alla i vår bil somnat och självklart blivit väckta av Ant som tyckte att slalom på stranden med bilen var ett jättebra sätt att väcka oss på... Och nog vaknade vi alltid. Ännu ett dopp i det iskalla vattnet och lite Irländsk Julafton och dagens aktiviteter var gjorda. Utmatta efter den långa dagen kom vi tillbaka till lägret. Middag och en plan att ta det lite lugnare än kvällen innan. Den planen höll inte länge. Renee tog fram gitarren och hade nu även ett sånghäfte så festen var snart igång igen. Detta var även kvällen då vi fick en hel del besök av dingos. Den första såg vi när den försökte stjäla mat från grillen och sedan när det var kisspaus så strosade ett flertal omkring vid lägret. Ficklampa och högljudda backpackers höll dom på avstånd men vi fick nöja oss med buskarna i lägret istället för stranden då dom inte försvann helt och hållet. Att bli attackerad av en dingo var inget någon av oss ville riskera.

Den andra kvällen på Fraser Island kom att bli ännu bättre än den första. Vi satt uppe och drack goon och sjöng sånger fram till småtimmarna och återigen var det jag, Peigi, Jack och irländarna de sista att slänga in handduken. Vi fick åtminstone lite sovmorgon dagen därpå då vi inte lämnade lägret förrän vid halv tio. Innan vi skulle ta färjan tillbaka till fastlandet vid halv tre hade vi en sak kvar att göra på Fraser Island. Ett stopp vid den kända sjön Lake McKensie. Vägen dit var den värsta hittills och minst sagt guppig. Lyckligvis hade vi vid den här tidpunkten kommit att känna varandra i gruppen väl så att vägen i stort sett gjorde att vi satt hamnade i varandras knän med jämna mellanrum var inget vi brydde oss om. Vi tog oss i alla fall till sjön och väl framme där så hade vi några riktigt bra sista timmar på Fraser Island. Vi badade, skrubbade oss rena med den oerhört fina sanden som man till och med kunde slipa tänderna med om man ville, och hade en seriös omgång av Kasta Gris. Vägen tillbaka till färjan blev om möjligt ännu guppigare och ett tag körde vi i hög hastighet, utan att se något framför oss med undatag för ett stort sandmoln.  Och i halvmeters djup lös sand måste man köra fort för att inte fastna. Vi var nog alla rätt glada över att vi satt i bilen med vår guide Ant just då. Vi kände oss säkra och kunde bara ha skitkul. Innan vi lämnade ön berättade Jeff att han har hittills gjort nästan 60 turer till Fraser Island och vår grupp var utan tvekan med på hans topp-5-lista. Därför ville han ta med oss alla till den lokala puben under kvällen och det var något ingen av oss tänkte tacka nej till. Vi var alla lite sorgsna över att lämna Fraser och bestämde oss för att ha en avskedsfest innan vi alla reste vidare till olika destinationer.

Hela, rena och uppklädda kände vi nästan inte igen varandra efter dagarna på ön där vi alla struntat i vad dusch, smink och kläder heter. Vi blev upplockade av bussen och sedan åkte vi till Jeffs stammisställe där vi alla hade en god middag och kalla drinkar som var en stor grej efter att ha druckit varmt vin under kvällarna på Fraser. Vi lämnade över en liten bok med hälsningar till Jeff, han höll ett litet tacktal och sa återigen att vi var på hans topp-5-lista, kanske till och med etta. Vissa av oss åkte tillbaka till hostelet, vissa tog bussen till nästa destination och några av oss stannade på puben tills vi blev tillsagda att gå. Behöver väl nu knappast nämna vilka det var.

Väl tillbaka på hostelet var avskedsfesten igång och nästan alla var där. Detta hostel var byggt på det sättet att det var en stor byggnad med mindre lägenheter där alla lägenheter hade ett eget kök/matsal/vardagsrum. Unit 5 kom att bli festens centrum. Renee tog fram gitarren, vi stämde alla upp i kör för en sista omgång av ”What Makes You Beautiful”, ”Wonderwall” och ”I Don't Wanna Miss A Thing”. Efter det tog Renee fram högtalarna och någon pluggade in en iPod och stället förvandlades in till en modern nattklubb. Våra chilenska vänner tog på sig uppgiften att lära alla att dansa salsa och vi slog alla klackarna i taket, bokstavligt talat. Dessa killar var riktigt proffsiga och snart hade de flesta lärt sig grundstegen och nattklubben förvnadlades till en latinobar. Vid den här tidpunkten hade vi kommit in på småtimmarna och de andra gästerna ansåg att festen var över. Det gjorde inte vi. Vi stängde av musiken och tog oss till uteplatsen och där blev det istället lerbrottning, häng i hängmattorna och till slut hoppade vi även över staketet till poolen och hade poolparty.

Det var helt klart en av de bästa kvällar jag haft i Australien. Vad klockan var när det blev dags för läggdags har jag ingen aning om men då Peigi gick för att sova var jag uppe en liten stund till. Problemet var att vi bara hade en nyckel till vårt rum då mn nyckel inte fungerade och jag inte brytt mig om att skaffa en ny då vi ändå skulle checka ut tidigt morgonen därpå. När jag därför skulle gå och sova så kunde jag inte komma in i rummet, jag knackade med alla där inne sov. Peigi hävdar i efterhand att hon lät dörren stå öppen så den hade förmodligen slagit igen av vinden då balkongdörren var öppen. Jag var därmed utlåst från mitt rum. Vid den tiden på dygnet, med en hel del att dricka så såg jag ingen annan lösning än att sova på soffan nere i vardagsummet. Och det var precis det jag gjorde. Som tur var hittade Jack mig där och det fanns en ledig bädd i hans rum så jag fick några timmars sömn i en riktig säng. Vaknade femton minuter innan det var dags att checka ut morgonen därpå. Jag hade inte packat min väska eller något men både jag och Peigi hann i tid.

Fraser Island är helt klart en av de bästa upplevelser jag haft i Australien. Jag hade inte hört speciellt mycket om det innan jag och Peigi bokade vår tur men det visade sig vara en riktig höjdpunkt. Vår grupp, både den vi hade i bilen, den stora gruppen och den mindre med Jack, Renee och irländarna, var så himla bra och gjorde det hela till en fantastisk helg. Våra guider Jeff och Ant var kanonbra. Ant var i vår ålder och blev mer som en kompis, Jeff var betydligt äldre men inte alls den vanliga gamla tråkiga, torra guiden som man annars ser på många andra ställen. Dom båda berättade vad som var viktigt och intressant och vi slapp de typiska långa talen om varenda liten trästubbe och kvist. Dom lämnade oss ensamma på vissa platser och lät oss göra saker på egen hand och det viktigaste av allt, dom blev en del av gruppen. Dom lagade mat tillsammans med oss, drack tillsammans med oss och bjöd på sig själva. Vi kunde inte ha önskat oss något bättre. Visst kan det låta som att det var en hel del festande men Fraser Island är en naturskön ö. Att hela platsen är byggd på sand gör det givetvis speciellt, stränderna är flera kilometer långa och kritvita, alla dingos gör det hela spännande och alla sjöar och creek är obeskrivligt vackra. Helt enkelt ett måste om man gör den australiensiska östkusten!

Som jag berättade i början så befinner jag och Peigi oss nu på ett ställe som heter Agnes Water och som är en del av Town of 1770. I vårt rum på hostelet i Harvey Bay träffade vi två österrikare som reser norrut och dom erbjöd oss skjuts. Så efter att ha checkat ut på måndagmorgonen och kramat om alla våra nya vänner och sagt hejdå så satte vi oss i bilen. Med ett kort stopp i Bundaberg där killarna gick på en tur och fick lära sig om den kända whiskeyn så kom vi hit till Agnes Water igår eftermiddag.Vårt nästa stopp är Airlie Beach och segling i Whitsundays men Agnes Water är i alla fall en bit på vägen. Nu försöker vi hitta skjuts till Airlie där vi ska spendera några dagar innan det är dags för tre dagars segling i det som ska vara paradiset i Australien. Kommer med all säkerhet bli fantastiskt! Sedan blir det raka vägen upp till Cairns och Asylum, mitt andra hem här i Aussie.

Jag har som sagt hur mycket som helst att berätta om och hundratals bilder att visa men det får komma allt eftersom. Det är svårt med internet när man är på resande fot men i Cairns kommer jag med all säkerhet både ha tid och tillgång till gratis internet så när jag är där kommer uppdateringen bli bättre.

Ha det bra så länge hemma i kalla Sverige!

Abraham, Nic, Jack/Harry och jag framför hostelets entré.

Vår bil.

Sand så lång ögat kan nå.

En dingo behöver också svalka sig i hettan.

Jack/Harry, jag, Peigi och Rene/Kasper.

 

Eli Creek.

Inuti ett träd.

3/4 av de galna irländarna. Joe, Ciarán och James.

Bilens sångfåglar Jack och Bree.

Pegs och jag.

Champange Pools

Med sand i hela håret.

Irländska Titanic