Nu ska jag berätta vad min födelsedagspresent till mig själv bestod av. Ända sedan jag fick höra talas om Soundwave Festival för flera månader sedan så har jag velat gå på denna fantastiska endagsfestival där flera av mina favoritband sedan år tillbaka spelade. Biljetterna har varit slutsålda sedan länge men efter att envist hängt på Gumtree i veckor så lyckades jag på lördagen få köpa en biljett av en tjej som inte skulle gå. Vilken lycka!

Så på söndagen begav jag mig ut till Sydney Olympic Park och Soundwave. Sedan följde tolv timmar av musik av fantastiska band. Då det var sex scener så blev det en hel del springade och det fanns ingen tid att sätta sig ner och vila. Jag började med att se några mindre kända band och sedan blev det dags för Flogging Molly som spelade ett akustiskt set då deras instrument var försvunna. Sedan rockade Billy Talent loss och Soundwave tog fart på allvar för min del. Näst i tur stod Sum 41, ett band jag lyssnat på sedan 12-års ålder och det var fantastiskt att få se dom på scen. Det var med tunga steg jag lämnade deras spelning halvvägs in då en annan av min absoluta favoriter, All Time Low, spelade samtidigt. All Time Low bjöd på en riktigt bra show och ännu ett av mina favoritband på listan kunde prickas av. En snabb middag och sedan begav jag mig till ANZ Stadium som nu var full. På scenen stod Linkin Park och det var gåshud från första stund. Så fruktansvärt bra live att det går inte att beskriva. Men återigen var jag tvungen att kill my darlings och sprang tillbaka till andra sidan festivalområdet där det nu var dags för kvällens höjdpunkt. Blink-182 äntrade scenen och jag var i himlen. Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle få se detta band live, särskilt inte då de för några år sedan splittrades. Nu är de tillbaka och även om trummisen Travis inte var med på scenen (han var med i en allvarlig flygolycka för ett par år sedan där han och ett par till var de enda överlevande, och hans flygrädsla stoppade honom från att komma till Australien) så var det en magisk kväll. Tom och Mark var på topphumör och fick hela Sydney att gunga, hoppa, sjunga och skrika. Kvällens höjdpunkt var helt klart när de spelade ”Miss You” och hela Sydney Stadium sjöng med. Jag kommer aldtig glömma det och bara att få se Blink-182 på scen var värd varenda krona som biljetten kostade. Spelningen tog slut alltför fort och luften gick ur hela stället tror jag. Jag hann dock inte pusta ut många sekunder innan The Offspring gick upp på scenen och väckte liv i mig igen. Festivalens huvudnummer Metalllica spelade samtidigt i den andra arenan men jag valde att stanna och se Offsrping istället då de är mer min typ v musik. De numera gamla gubbarna rockade loss ordentligt och ”Pretty Fly For A White Guy” hade jag kunnat lyssnat till hela kvällen. När Offspring spelat sin sista låt så var det meningen att festivalen skulle vara över, med undantag för Metallicas spelning. Men Paramore, ett av banden jag kommit dit för att se som egentligen skulle spelat tidigare under dagen, hade haft en strulig dag och hade nu helt plötsligt blivit en huvudakt. Och det var en rörd Hayley Williams som kom ut på scenen. Hon hade aldrig trott att så många skulle stanna kvar för att se dom, särskilt då ett band som Metallica spelade samtidigt. Sen visade hon och resten av Paramore varför folk hade stannat kvar för att titta på dom. Dom är hel klart ett grymt liveband och Hayley Williams måste vara världens häftigaste tjej.

När Paramore avslutat sin spelning så var också Soundwave officiellt slut. Jag begav mig hemmåt med resten av de tiotusentals människor som varit där och väl hemma på Nomads igen så kunde jag bara konstatera att detta var en av de bästa kvällarna någonsin.

Jag tog knappt några bilder alls, var för upptagen med att njuta av upplevelsen. Filmade några klipp men dom går som sagt inte att lägga upp här på bloggen. Men här kommer ett par bilder i alla fall:

Ett fullsatt stadium då Linkin Park spelade.

När mörkret hade lagt sig över Sydney intog Blink-182 scenen och allt var magiskt.