Då kanske det var dags att berätta vad jag har sysslat med de senaste sex veckorna. Jag befinner mig alltså på ett working hostel i en liten småstad som heter Stanthorpe. Här arbetar jag på en äppelfarm nio timmar om dagen, fem till sex dagar i veckan. Det är utan tvekan något av det jobbigaste jag gjort men det kvalificeras till mitt andra års visum, vilket är det enda som jag tänker på för tillfället. Stanthorpe och allt som sker här Stanthorpe är en liten australiensk småstad som jag skulle anta är i storlek med ett halvt Kramfors. Det finns två stora mataffärer, ett par cafén, flera kyrkor, snabbmatskedjan Red Rooster, en pub och diverse småbutiker. Det kryllar av backpackers här då det finns massvis med olika frukt- och grönsaksfarmer i området. Jag bor på ett working hostel som heter Backpackers of Queensland. Här befinner sig omkring 50-60 backpackers och vi jobbar alla på olika farmer. Hostlet består av det stora köket/allrummet och sedan fem mindre hus som i sig är indelade i två tre mindre rum. Vi bor sex personer i varje rum och vi har egen dusch, toalett och tv på rummet. I vårt rum bor jag, mina svenska kompisar Martina och Emma, otroligt roliga uppe-i-det-blå, engelska tjejen Gemma, vår fantastiske kanadensare Justin (som länge var enda killen i rummet) och relativt nyinflyttade engelska Charlie som också han är toppen. Vi har verkligen haft enorm tur med rumskamrater för vi kommer alla jättebra överens och är som en liten familj. Vårt rum har även blivit väldigtr populärt bland de andra på hostelet. Dörren står alltid öppen och det är ofta vi har fullt hus här hos oss. De flesta här på hostelet är helt fanstastiska människor och jag har fått massvis med nya vänner. De som jag och Martina och Emma umgås mest med är gruppen med danskarna. Det började med att vi lärde känna Jonas och Anders som också jobbar på vår farm. Varje morgon på väg till jobbet så lärde vi oss ett danskt alternativt svenskt ord. (Danskarna är helt klart bättre på svenska än vad vi är på danska). Efter ett tag lärde vi även känna Nicolai och Taison och nu är vi ett stort skandinaviskt gäng tillsammans med de andra svenska tjejerna Sofia och Emma. Andra vi umgås med är Bill och Bull som vi kallar Devan och Josh, ett par nyanlända engelska tjejer och så Josh. Underbara Josh. Det går inte att inte tycka om Josh. Han är gay och helt förälskad i danskarna. Han går runt och ropar ”Jag älskar dig” efter oss och kallar oss sina fina vackra svenska tjejer. Man har inte tråkigt en enda sekund i hans sällskap och han är alltid full med roliga berättelser. Men trevligt folk i all ära, mina två favoriter här på hostelet är nog ändå Burboun och Lemo, hostelets två hundar. Att ha djur omkring sig är något jag saknar enormt här i Aussie men nu så välkomnas jag varje dag efter jobbet av två gulliga hundar. Den tjocka gosiga labradoren och den spralliga fruktansvärt gulliga valpen. De vandrar fritt på gården och vill alltid mysa eller leka. På lördagkvällarna så går hela hostelet bort till ån och parken där vi grillar och dricker ett par öl innan vi sedan drar vidare hela högen till Stanthorpes pub där det bjuds på kareoke och äkta disco. Söndagar är oftast alla lediga här på hostelet och då umgås allihopa och ligger ute på gräsmattorna och solar och hänger. Vi spelar gitarr och sjunger och är vädret sämre så tränger vi in oss i något rum och har filmmaraton. Det är verkligen en familjekänsla och jag trivs fruktansvärt bra här. Ägaren är helt galen och gör precis som han vill men med goda vänner runt omkring sig så är det något man kan förtränga. För tillfället är det höst, nästan vinter i Australien och det märks verkligen här i Stanthorpe. Jag har lyckats hamna på Queenslands kallaste plats.Träden är gula och det är en fruktansvärd kyla i luften. Under dagarna är det oftast väldigt varmt och skönt men på mornarna, under kvällarna och nätterna så är det verkligen iskallt, oftast under tio grader, vilket är fruktansvärt kallt med australiska mått mätt. Långbyxor, tjocka tröjor och jacka är ett måste och något jag fått köpt på mig här. Det kommer bara bli kallare vilket inte är något någon här ser fram emot. Konsten att plocka äpplen Det första vi fick höra när vi kom hit till Stanthorpe var att vi aldrig skulle komma att jobba så hårt i våra liv som vi skulle göra på äppelfarmen. Och ja, det är nog sant för fan vilket arbete det är. En mildare form av slaveri skulle jag kalla det. Varje morgon klockan 05:45 avgår bussen till farmen där vi arbetar i grupper om vanligtvis fyra personer. Vår utrustning är en traktor, plastlådor som rymmer 400 kilo äpplen, stegar och en väska som man hänger framme på magen som rymmer tjugo kilo. Sen väntar nio timmar av äppelplockning. Inte alls så lätt som det låter. Varje äppelsort ska plockas på ett speciellt vis, men de flesta ska hanteras som ägg. Vi ska göra allt vi kan för att inte skada äpplena, ge dom så kallade ”bruise”, blåmärke åpå svenska. Detta är inte alls enkelt och gör att det inte går så fort att plocka. Dessutom måste ”knoppen/pinnen” på äpplet sitta kvar och det får inte vara några andra fula märken på dom. Då man plockar frukten måste man använda sig av en viss teknik där man ”flickar” äpplena uppåt så dom lossnar rätt från kvisten och lämnar kvar alla löv. Och att plocka med bara en hand är uteslutet. Tre äpplen eller fler per han är det ultimata. Det är en konst helt enkelt. En ”bin”, låda, tar oss ungefär en timme att plocka och för den lådan får vi cirka 250 kronor att dela mellan fyra. På de nio timmarna vi jobbar plockar vi alltså cirka tio bins, och det ger oss inte en speciellt fet lönecheck på fredagarna. Att arbetet är hårt är det minsta man kan säga. Hälsosamma arbetsställningar existerar inte överhuvudtaget. Antingen måste vi kräla på marken för att nå alla äpplen som sitter längst ner på träden. Eller så står vi längst upp på stegen, 3-4 meter upp i trädet, vinglar och riskerar livet för ett litet äpple som sitter längst ute på någon gren. För varje jäkla äpple ska plockas, om vi så ska kasta oss ut i luften och grabba tag i det. Sedan vi började för sju veckor sedan så har vi tilldragit oss åtskilliga skador. Ryggen tar ju helt klart mest stryk. Att går runt med en tjugo kilos väska på magen dagarna i ända sliter en hel del. Det värker konstant och att få sova en hel natt utan smärtor är inte något vi får. Vi turas om att ge varandra massage på kvällarna men det hjälper nästan aldrig för nästa dag är det samma visa. Skärsår på armar och händer är en annan åkomma vi får dras med. Kvistar och grenar som skär och sliter upp där dom når åt huden. Hittills har ingen av oss ramlat av stegarna men det har varit nära, vilket har resulterat i ett par sträckningar. Kroppen är täckt i blågula fläckar då blåmärken är en konstant påminnelse om vårt arbete. Fingrarna är numera lika sträva som ett rivjärn då kvistarna är hårda att få loss äpplena ifrån. Sprickor på fingertopparna är en annan härlig sak vi får dras med. Så nej, äppelplockning är inte en barnlek. Att vi dessutom får dras med en galen, fet, italiensk mansgris till chef, och två häxor till underchefer, gör inte jobbet lättare. Sedan vi började för sju veckor sedan har vi knappt fått höra ett bra ord. Allt vi gör är dåligt och det går inte en dag utan att dom skäller ut alla arbetare. Men något bra måste vi ändå göra då vi överlevt så här långt. Vår andra vecka bestämde vår chef sig för att sparka hälften av alla plockare och drygt fyrtio pers fick gå. Sedan dess har folk fått gå varje vecka men dom har behållit oss. Nu har vi fått höra att vi antingen har en vecka eller en månad kvar att arbeta, beroende på vad chefen bestämmer sig för. Men vi har alla tre börjat få nog av det här. Inte ens minimumlön, fruktansvärda arbetsförhållanden och kyla. Dessutom har alla våra bästa vänner lämnat Stanthorpe. Vi har börjat se oss om efter ett nytt jobb så vi kan få våra 88 dagar ur vägen. Vi får därför se om mitt äventyr i Stanthorpe snart tar slut eller om jag blir kvar ett tag till. Tiden får helt enkelt utvisa. Tills dess hoppas jag att ni har där hemma och njuter av våren. Själv håller jag på att frysa ihjäl i den australiensiska hösten. (Har hört att det ska bli tre grader imorgon bitti.) Som tur är finns det en hel del seconf hand affärer här i Stanthorpe så vi har lyckats fått tag på en del fula men varma kläder.