Hej där!

Jag vet att jag har varit väldigt frånvarande här på bloggen sedan jag kom till Darwin. Ber om ursäkt för det men den största anledningen är att det helt enkelt inte händer så mycket här. Det är en liten stad som inte har så himla mycket att erbjuda om jag ska vara helt ärlig. Allt är samlat på två gator och dessa två gator tar en kvart att vandra. Vackra Mindil Beach går det inte att bada vid då havet är fullt med maneter så här års. Den olidliga värmen suger musten ur mig. Temperaturen ligger dagligen runt 40 grader men det är det väldigt höga luftfuktigheten som gör det så jobbigt. Det går inte en minut utan att man svettas och då det knappt finns kallt vatten i den här staden så hjälper inte ens en kall dusch. Jag har inte sovit en hel natt sedan jag kom hit då jag alltid vaknar pga värmen under natten. Rummen med AC är mycket dyrare och inget jag kan spendera pengar på just nu. Allt här är löjligt dyrt och jag har på tre veckor säkert gjort av med lika mycket pengar som jag gjorde under två månader i Cairns. Vore det inte för att ett jobb ger väldigt mycket pengar här så hade jag allvarligt funderat på att lämna Darwin redan nu. Fastän jag sökt jobb så har jag inte haft någon tur ännu. Trodde jag hade ett på gång men det rann ut i sanden. Min plan var ju att söka mig till någon mangofarm och arbeta men det här klimatet gör att jag inte vet om jag klarar av det. Det är hårt arbete tio timmar om dagen, sex dagar i veckan och under den starka solen. Dessutom är ett arbete i stan bättre betalt. Nu funderar jag dock återigen på att kanske söka farmjobb om jag inte lyckas hitta ett annat jobb den kommande veckan. För som sagt, Darwin är oerhört tråkigt just nu.

Dessutom har jag den senaste tiden känt mig ganska ensam i det här stora landet. Saknaden efter vänner och familj hemma börjar nu komma efter tre månader utomlands. Som tur är går det ju alltid att ringa hem. Sen saknar jag Cairns och alla vänner i Asylum. Frogs Hollow där jag bor nu är ett helt okej hostel men inte alls i samma klass som Asylum. Folk håller sig mest till sig själva och det är inte alls samma känsla av samhörighet här. Hade jag inte haft mina killar Jamie, Chris och Sam vet jag inte vad jag hade tagit mig till. Saknaden efter alla tokiga kompisar i Asulym är därför stor just nu. Jag saknar Jeremys galna skratt, Seans operasång, att snacka skit med min rumskamrat Jess innan vi somnade, Dan som alltid drev med mig, Claudios ”Bastard!”, Enricos ”Chichilia”, min alltid lika glada teddybjörn James, dansdrottningen Little Jenny. Ja, det är nästan så att jag saknar Shanes fruktansvärt dåliga gitarrspelande! Vetskapen att jag aldrig kommer se de flesta av de här underbara människorna igen är sorgligt. Och det absolut värsta med att resa såhär.

Jag har träffat ett par människor här i Darwin också som har kommit att betyda oerhört mycket för mig. När man dagligen umgås med varandra så lär man känna varandra väldigt fort och därmed också komma nära varandra på ett helt annat sätt än hemma. Och kanske är det just det, vetskapen om att man kanske aldrig mer kommer ses, som gör att man vågar öppna upp på ett helt annat sätt. Vågar lära känna en människa på riktigt. Igårkväll sa jag hejdå till just en sådan person. En person jag de senaste veckorna lärt känna på riktigt och som jag är väldigt ledsen behövde åka. Återigen, det absolut värsta med att resa är att behöva säga hejdå, utan att veta om man kommer ses igen eller inte. Dagens teknik gör ju som tur är att det går att hålla kontakten med människor på andra sidan jorden, och världen är ju rätt liten ändå så kanske vi ses igen.

För det är något jag redan nu lärt mig. Världen, och kanske särskilt Australien, är oerhört stort men samtidigt så litet. Folk reser runt landet konstant och du träffar på människor igen. Imorse kom min extra lillebror hit till Darwin, Jabob is in town! Äntligen något roligt som händer. Han stannar i alla fall en vecka och jag är glad att vi fick chansen att ses igen innan han lämnar Aussie. Vi ska försöka hitta på nåt roligt den här veckan han är här. Kanske blir det krokodilsafari. Jag har ju ännu inte sett en vild krokodil! Chris och Sam var ute och jagade igår och hade fångat både krokodiler och kängurur och även om jag är rätt duktig med i alla fall luftgevär så tror jag att jag överlåter jakten åt killarna och håller mig till att se djuren på avstånd. Men som sagt, måste se en krokodil innan jag lämnar Northern Territory!

Tre veckor i Darwin har som sagt redan gått och jag har som sagt mest befunnit mig i staden. Vi har gått på Mindil Sunset Market som jag tidigare berättade om. Det har blivit många simturer i poolen och nere vid Lagunen, men till och med vattnet är för varmt att vara i. Det har varit grillkvällar och utekvällar på stans många pubar. Jag har lärt mig dricka öl ordentligt. Jag har varit moraliskt stöd och hållit handen när Jamie och Chris piercade sig. Jag gjorde dock ingen själv, farmor, lovar! Jag och Jenna, som var en väldigt trevlig finska som jag mötte här, var och shoppade i det enorma shoppingcentret i Causarina där jag lyckades hålla händerna i någorlunda styr och inte gjorde av med så mycket pengar som jag var rädd för när jag såg de 190 affärer stora centret... Jag har läst tre böcker och till min och Jamies stora glädje finns det en bookexhange här där man kan byta böcker till en billig peng.

Så ja, lite har jag i alla fall gjort. Om pengarna börjar rulla in snart så hoppas jag kunna hinna besöka Kakadu National Park, som är Australiens största nationalpark, innan regnsäsongen drar igång. Sen har dom nån grej här i stan där man kan bli nersänkt i en bur i en bassäng full med aggressiva och människoätande saltvattenkrokodiler. Vet dock inte om jag är tillräckligt tuff för det, tror jag hellre ser dom på avstånd.

Detta inlägg blev nästan en halv bok känns det som men nu vet ni i alla fall varför jag inte skrivit på så länge. Darwin är inte så spännande och humöret har inte varit på topp. Men att resa såhär är inte alltid rosor och solsken. Ibland får man ha sämre dagar också. Nu hoppas jag att jag snart får ett jobb så jag har något att göra under dagarna och får annat att tänka på än saknaden efter vissa personer. Fastän jag inte är fattig så skulle lite pengar sitta fint och göra min fortsatta resa gott.

Bjuder på ett par bilder från solnedgången vid Mindil Beach.

 

Ha det bra allihopa tills nästa gång vi hörs!