Idag ska vi tydligen arbete men ingen vet när. Sitter på Art Works internetcafé med grabbarna och förriver tiden så länge. Jag gör allt för att inte sätta mig på bussen och åka raka vägen till Brisbane. Har pratat i över en timme med Jonas och Emma i telefonen och blir grön av avund då jag hör hur roligt dom redan har haft det. 15-20 personer från vårt hostel befinner sig där i storstaden just nu och umgås och har roligt. Och här sitter jag fortfarande i Stanthorpe och fryser och är uttråkad. Att mina rumskamrater starkt överväger att äka härifrån imorgon gör inte saken bättre. Men jag har bestämt mig för att hålla ut och gör allt för att inte tänka på hur eländigt det är här...

 

Jag vet ju att bilder alltid uppskattas så här kommer det en hög:

 

APPLE PICKING

 

Det är med blandade känslor jag skriver nu. Idag har jag befunnit mig i Australien i exakt elva månader. Nästan tre av de månaderna har jag bott här i Stanthorpe. När vi anlände hit den sista mars så bodde det drygt åttio backpackers på hostelet. Idag är vi inte ens tio personer som bor här.

 

Arbetet på broccolifarmen tog slut igår, efter en massa strul med all is till packningen kunde vi äntligen konstatera att inte en enda broccoli skulle mer bli plockad och packad av oss. Precis som alla andra hade jag förberett mig på att äntligen få lämna Stanthorpe och åka vidare till Brisbane och civilisationen idag torsdag. Men så igår när vi blev upplockade efter jobbet så berättade han som sköter hostelet att om jag fortfarande var intresserad så kunde jag få stanna och packa äpplen tills jag fått ihop mina visumdagar. Utan att tveka en sekund sa jag ja, gud vet hur lång tid det skulle ta att hitta ett nytt farmjobb. Så medan alla andra packade sina väskor igår så tittade jag på. Den senaste veckan så har en efter en lämnat Backpackers of Queensland och idag åkte de sista. Vi är nu bara sju personer kvar som ska arbeta med packning, uppstädning och pruning (typ ansning av träden). Att säga att det är lungt nu på hostelet är att överdriva. Det är tyst som i graven. Ingen som är i köket, ingen som man måste slåss om kastruller med, inget tjafs om tv-dosan. Ingen att bråka med om vem som ska duscha först efter jobbet. Hur glad jag än är över att ha fått mer jobb, och med stor sannolikhet kommer få ihop mina 88 dagar, så är jag också så förbaskat ledsen. Det blev givetvis stort gråtkalas tidigare idag då Jonas, mina svenska tjejer och resten av kompisarna satte sig på bussen medans jag och ett fåtal till stannade kvar här. Om och i så fall när vi ses igen går inte att svara på. Nu vill jag bara att tiden ska rusa iväg så jag också får lämna detta ställe.

 

En sak har jag i alla fall haft tur med och det är att jag i stort sett kommer riktigt bra överens med alla de som är kvar här. Jag ska få fortsätta dela rum med Charlie som jag nu bott med i två månader, och som blivit som en bror för mig, och hans bästis Simon flyttar in i vårt rum ikväll så vi blir en bra trio här i rum nummer 1AA. När man bor och lever tillsammans 24 timmar om dygnet blir man ordentligt sammansvetsade och istället för ett kompisgäng så blir man en familj. När jag tidigare idag var ledsen och nere så kom Charlie med en banansmoothie och sedan har vi sett på roliga komedier och gjort allt för att inte deppa ihop totalt. Vi har alla kommit överens om att så fort vi fått ihop våra dagar så tar vi vårt pick och pack och sticker utan att se oss om. Då är vi klara med Stanthorpe. För gott!

For att latta upp stamningen lite har pa bloggen sa lagger jag upp ilte bilder har ifran Stanthorpe som jag stulit fran mina vanner:

 

Nu var det ett tag sedan igen men livet här i Stanthorpe liknar en bubbla där sådant som bloggar inte ryms. Dagarna ser alla likadana ut och allt flyter ihop. Det är fortfarande broccoli som gäller och om jag tidigare har skrivit att det inte är lika hårt som äppelplockningen, glöm det. De senaste veckorna har vi jobbat från soluppgång till solnedgång med att plocka dessa förbaskade grönsaker. Eftersom allt skulle plockas klart på en av de två farmerna så har det varit en fruktansvärd brådska och tempot har varit skyhögt. Vanligtvis är vi två grupper där vi alla både plockar och packar broccolin men under dessa hetsiga dagar så har min grupp fått skött det mesta av plockningen, vilket har varit allt annat än roligt. I tio timmar om dagen, i ett fasansfullt tempo, har vi plockat broccoli efter broccoli efter broccoli. Efter detta skulle jag enkelt kunna få en plats på hemmet jag brukade arbeta på hemma i Sverige. En kväll klarade jag inte ens av att borsta tänderna själv, så illa har det varit.

 

Ena handen är konstant sluten runt om kniven, den andra greppad över huvudet på broccolin. Med blåsor inuti händerna är det en riktig pina att dra av alla hårda blad som sitter på broccolins själk. Benen värker efter att vandra upp och ner de långa raderna i broccolilandet. Rumpan värker efter att man gör utfallssteg för att nå alla grönsaker. Ryggen värker då man hukar sig konstant för att leta reda på broccolin mellan alla blad. Och fyra timmars hårt arbete utan vattenpaus är inte alls roligt. Trots regnkläder och gummistövlar så är man konstant dyngsur då landen alltid är blöta, och regn är ingen anledning att få ledigt. Fötterna mår allt annat än bra efter tio timmar i vattenfyllda gummistövlar. Det är mycket som värker efter broccoliplockning men värst är nog som sagt ändå händerna. Blåsorna är en sak, de går att tejpa någorlunda (med silvertejp för min del), men värken som kommer då man slutat plocka är inte att leka med. Att hålla i en tandbortse eller gaffel ger mig stora problem. Under nätterna är det ändå värst. Att hålla handen knuten alternativt uträckt under en längre tid och sedan övergå till motsvarande är fruktansvärt och jag har fått bita mig i tungan för att inte skrika högt. Nu har det gått så långt att händerna domnar bort under långa stunder och jag tappar känseln i främst lillfingrarna.

 

Det är ett jäkla elände, helt klart. Men kontot ser bra mycket gladare ut nu än vad det har gjort på länge. Cirka 25 dagar kvar och sedan har jag rott andra års visumet i land. Dock har vi just fått reda på att broccolisäsongen snart är slut och vi troligtvis inte kommer hinna få ihop våra resterande dagar. Det betyder alltså att vi måste hitta något annat arbete. Igen. Det går knappt att beskriva hur frustrerande detta är men har jag gått igenom så här mycket för det här visumet så kan jag inte ge upp nu. Jag kan äntligen skymta ljuset i denna förbaskade långa tunnel och det vore väl själva fan om jag inte lyckades ta mig igenom den.

 

I två och en halv månad har jag nu varit i Stanthorpe och jag börjar verkligen få nog. Kroppen värker konstant. Vi arbetar dygnet runt känns det som och något som liknar ett liv finns det inte att tala om här. Jag är så less på att alltid vara sur och grinig men det finns inte mycket att glädjas över. Det är kallt och blött varenda dag och saknaden efter sol och värme är stor. Stressen över att hinna få ihop alla visumdagar är så himla påfrestanden. Krångel med lönecheckar och visumsignering från äppelfarmen där vi bara arbetade tre dagar är fruktansvärt irriterande. Människor driver en till vansinne emellanåt och energin är körd i botten. Jag kan inte beskriva hur mycket jag längtar efter dagen då jag får lägga allt detta med farmarbete bakom mig.

 

Men fastän det för det mesta är grått och trist här i Stanthorpe, helvetet i Australien, så finns det förstås också ljusglimtar. Människor som gör dagen lättare att ta sig igenom, som får en att le åt allt elände. Mina svenska vapendragare Emma och Martina, danska pojken, våra rumskamrater Charlie, Tommie och Martin. Hundarna Lemo och Bourbon som bosatt sig i vårt rum. Bens hemmagjorda hamburgare och pommes frites. Den nästan dagliga synen av kängurur i gryningen på vägen till jobbet.

 

Idag är det söndag och vi har äntligen en ledig dag. Klockan är halv elva på förmiddagen och jag har varit vaken i flera timmar redan, kroppen är inställd på att kliva upp halv sex och även de dagar då jag får sova hur länge jag vill. Jag har fått pannkakor till frukost, sett en halvdålig film på tv:n och nu sitter jag här. Mathandling och tvätt står som vanligt på schema då det är en ledig dag. Annars ska jag bara ägna mig åt mer filmtittande och chipsätande idag. Imorgon ringer väckaren klockan 05:25 igen och ännu en dag på broccolilandet.