Spöklikt
På vägen hit:
Dystert
Regnet det bara öser ner
Ja, mina kära läsare. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta för tillfället. Jag tar det från början: Då Peigi är tvungen att hinna med ett flyg till Thailand på torsdag så bestämde hon sig för att följa med våra irländska vänner ner till Sydney igår. Vägarna har ju varit stängda norrut på grund av översvämmningar och vi visste inte när vi skulle kunna ta bussen upp till Cairns. Min plan var att vänta i Airlie Beach tills vägarna öppnade igen och sen åka upp till Cairns. Men något jag blivit rätt bra på under min tid i Australien är att ta snabba beslut. Impulsiva beslut. Så någon gång under Australia "Straya" Day bestämde jag mig för att också följa med Peigi, James och Kieran. Visst vill jag till Cairns men jag kan lika väl åka till Sydney nu istället för om en vecka. Sen att bara slitas frås Peigi sådär efter att vi hängt ihop varje minut i 1,5 månad kändes inget vidare.
Efter att beslutet var taget så hade vi en superrolig Australia Day i lördags. Jag och Peigi har under dagarna i Airlie hängt med kiwikillarna Ed och Ryan och Australia Day var inget undantag. När kvällen kom så anlände även Kiaran och James och vi hade alla en ruskigt rolig kväll på hostelets klubb. Suverän DJ och med hans kollega Mr Bongolicious så var dansgolvet fullsmockat. Mr Bongolicious spelade bongotrummor till varenda låt och alla hits blev ännu bättre med trummorna. Australia Day är en stor dag i Aussie och alla var på bra humör och inte ens regnet som självklart kom tillbaka under kvällen fick oss på dåligt humör.
Morgonen därpå, klockan sju för att vara mer exakt, klev vi trötta upp och packade ihop och satte oss sedan i bilen med planen att köra över 12 timmar för att ta oss till Brisbane. Ju längre söderut vi kommer får vi onda aningar om att detta kanske inte kommer gå. Vi hade hört talas om att stormen som varit i norr flyttat söderut men vi hade ingen aning om hur illa det faktiskt var. Vid fyratiden kom vi till ett ställe som heter Gladstone och upptäcker att alla vägar till Brisbane är stängda på grund av översvämmningar. Vi gjorde allt vi kunde men det fanns ingen väg härifrån. Humöret var kört nere i botten men det fanns inget vi kunde göra än att leta efter någonstans att bo. Vi hittade ett minimalt backpackers där vi bodde i natt men fick imorse höra att det var fullbokat framöver då det är fler än oss som är strandade här.
Så just nu befinner vi oss på ett litet motell i Gladstone, mitt i Ingemansland i Queensland. Teven har stått på hela dagen och vi har sett hur regnovädret, stormarna och cyklonerna dragit fram över östkusten och främst Brisbane. Brisbane ligger längs med en flod och den har såklart svämmat över och katastrofen är total. Det är inte lika illa som 2011 men fortfarande riktigt illa. Folk har dött, staden ligger under vatten och allt är stängt. Jag och Peigi har varit lite oroliga för vår vän Stu som vi bodde hos i Brisbane, särskilt då han berättade att huset han bor i blev översvämmat förra gången, men vi har varit i kontakt och han är okej.
Just nu verkar det som att det värsta ovädret har passerat Brisbane och dragit söderut. Men vi har just hört att vi inte kommer härifrån förrän förmodligen torsdag. Peigi har varit tvungen att boka ett plan till Sydeny härifrån Gladstone. Jag fortsätter söderut med killarna men det kommer som sagt dröja ytterligare några dagar. Så länge roar vi oss med tv, kortspel m.m. Men som att det inte vore nog med att Australien är översvämmat så har även regnovädret påverkat telefonlinjerna som varit nedstängda. Och värst av allt, vi har varit utan pengar hela dagen. På något konstigt vis har alla maskiner som tar kort inte fungerat och alla bankomater har slagits ut så vi har inte kunnat ta ut kontanter heller. Helt galet! Nu ikväll så har bankomaterna fungerat igen som tur är. Och eftersom alla vägar är stängda så har folk börjat bunkra upp med mat. Hyllorna i mataffärerna gapar därför rätt tomma.
Så ja, jag vet som sagt inte om jag ska skratta eller gråta. Jag är i alla fall i säkerhet här där jag är nu. Vi har hört folk berätta om hur de varit tvungna att evakueras då deras hur blivit förstörda. Vägarna kommer torka och vi kommer att komma härifrån. Så småning om.
Bjuder på tre bilder från Australia Day.
Strandad
Först och främst: Cremérna hjälper och mina ögon är mycket mycket bättre nu, inte alls uppsvällda utan huden är ”bara” torr och irriterad. Men jag slipper i alla fall se ut som en michelingubbe i ansiktet. Eksemen på armarna har också blivit mycket bättre så förhoppningsvis slipper jag de här besvären snart.
Men annars så fortsätter det vara tråkiga dagar i Australien just nu. Vi skulle ju ut och segla på i Whitsundays igår. Vädret skulle förvisso vara hemskt men då vi inte hört nåt annat än att båtarna skulle gå så packade vi ihop och gjorde oss i ordning igår morse för att ge oss ut på havet. När vi kom till mötesplatsen får vi höra att alla båtar är inställda då väderförhållandena är för farliga. Lagomt roligt då det här varit en av de saker vi sett fram emot mest i Australien. Att jag och Peigi också varit här i Airlie Beach i snart en veckas tid, bara för att invänta vår tur, och nu måste stanna här tills tidigast måndag, är inte heller så roligt. Vi tänker ta bussen till Cairns men då det regnat något oerhört både här och norrut så är alla bussar inställda. Måndag morgon hoppas vi att vi kan åka men det kanske blir längre. Airlie Beach är ett litet, dyrt ställe där vi redan gjort alla som finns att göra. Och när vädret är som nu, spöregn och blåst 24 timmar om dygnet, ja då finns det verkligen ingenting alls att göra förutom att titta på film och läsa, vilket börjar bli tråkigt nu. Ssom tur är är sällskapet bra, våra roomies, kiwisarna Ryan och Ed, är fruktansvärt roliga och med dom i närheten så blir dagarna här i Airlie i alla fall uthärdliga. Dessutom äger Ed en bil så vi har haft möjligheten att åka och handla på betydligt billigare Coles en bit härifrån. Dessutom är det Australia Day imorgon vilket kommer bli kul att uppleva. En stor folkfest antar jag att det kommer att bli. Till vår glädje är två av våra irländska vänner är tillbaka här i Airlie Beach imorgon också. Och ikväll ska mästerkocken Ryan bjuda på kycklinggryta. Så ja, vi överlever nog men vi är jäkligt less just nu. Jag tycker att Australien får skärpa till sig. Det får vara nog med monsunregn, cykloner och bränder för ett tag nu. Dags att plocka fram det där soliga vädret som landet är så känt för.
Hos farbror doktorn
Och som om inte det vore nog så har jag dessutom råkat ut för en allergisk reaktion. När jag kom till Darwin för några månader sedan så fick jag något som kan liknas som eksem i armvecken. Dom försvann när jag kom till Perth men kom sedan tillbaka igen. Mycket troligt på grund av värmen och fukten. Det har inte stört mig nämnvärt och jag har smörjt in dom med krämer. Den senaste tiden har det dock blivit värre och för ett par dagar sedan började huden kring ögonen bli väldigt irriterad. Röd och kliade en massa. Precis som eksemen på armarna. Det gick ett par dagar och sedan igår vaknade jag av att mina ögonlock var väldigt svullna och huden omkring oerhört irriterad. Gick iväg till den lokala doktorn men dom hade ingen tid ledig förrän idag. Bokade den och travade iväg till apoteket och köpte piller som skulle hjälpa mot den här typen av problem. Det blev bättre under dagen men senare på kvällen svällde ögonen upp igen och jag sov inte en blund under natten. Det har kliat och svidit och jag kunde bara ligga och vänta på att klockan skulle ringa och jag kunde gå till doktorn. Och när jag klev upp imorse kunde jag nästan inte se, så igensvälld var mina ögonen. Tog mig till doktorn som genast sa att det var en reaktion på värmen och fukten. Inget farligt och han skrev ut tre krämer varav en innehåller kortison, så förhoppningsvis ska det bli bättre. Det jobbiga är att jag måste försöka undvika solen och värmen så gått det går. Inte helt enkelt i ett land där det nu är minst 35 grader dagligen och en oerhört hög luftfuktighet. Försöker hålla mig inne på rummet där det finns AC så mycket som möjligt men det är lätt att börja krypa på väggarna. Tycker synd om Peigi som har mig som resesällskap just nu. Men som sagt, förhoppningsvis får jag ordning på utslagen och kan fortsätta min resa utan några större problem. Och som tur är så är det helt okej att gömma sig bakom solglasögonen hela dagarna i Australien.
Mera Fraser
Just nu befinner jag och Peigi oss i Airlie Beach där vi ska spendera några dagar innan det är dags för vår seglingstur i Whitsundays. Den 24:e är det dags att hoppa på båten och sedan blir det två dagar ute på havet. Längtar!
Hit till Airlie Beach kom vi igår fredag efter tio timmars bussresa. Vi stannade tre nätter i Agnes Water innan vi bestämde oss för att ta bussen ändå. Sist vi åkte buss höll vi på att missa den och samma sak skedde den här gången. Shuttlen vi skulle ta till busshållsplatsen 20 kilometer därifrån kom aldrig så en av killarna på hostelet fick hoppa in och skjutsa oss i ilfart. Vi hann med en minut till godo bara för att få höra att vi hade en ogiltig biljett. Kvinnan vi bokat biljetten av hade bokat in oss på dagen innan, hur hon nu lyckades med det... Busschauffören var grinig men lyckligvis fanns det plats på bussen så vi fick åka med. Tio timmar, utan någon sömn för mig såklart, senare kom vi äntligen fram till Airlie Beach. Oerhört vackert ställe som är utgångspunkten för alla resor till Whitsundays. Vi bor på ett enormt hostel och har stött på flera av våra kompisar från Fraser Island. Våra fyra irländska favoriter var här så igår blev det en lång men rolig natt som slutade med att Peigi återigen lyckades låsa ut mig från rummet... Jag förstår inte varför vi envisas med att bara bära runt på en nyckel. Sa hejdå till Irland imorse då dom fortsätter norrut men vi kommer se Bree och James den 26:e igen då dom kommer tillbaka för en natt. Och då den 26:e är Australia Day så tvekar jag inte på att vi kommer ha ännu en galen dag med dom.
Idag mår jag som jag förtjänar men då vädret för en gångs skull inte är något vidare så behöver jag inte ha dåligt samvete över att ligga i sängen hela dagen, äta chips och se film på datorn. Det är vad jag har gjort hittills och vad jag tänker fortsätta göra idag. Lägga upp fler bilder från Fraser Island tänkte jag också göra. Sedan kan jag börja berätta om resten jag varit med om den här månaden.
Fraser Island
Hej där från ett soligt och varmt Australien! Bloggen har varit död den senaste månaden men jag är minst sagt vid liv. Jag spenderade ju två veckor mitt ute i den victorianska bushen över jul och moderniteter som internet och mobilsignal existerade inte där. Och efter att jag lämnade bushen så har jag haft fullt upp med nyårsfirande i Sydney, roadtrip upp till Byron Bay, couchsurfing i Brisbane, galenskaper på Fraser Island och ännu mer galenskaper i Harvey Bay. Så jag hoppas ni har förståelse för att jag inte har prioriterat bloggen.
Jag lovar att jag ska skriva allt om hur jul och nyår var och allt som hänt sedan jag senast skrev. Och jag har massvis med bilder att visa men just nu får ni nöja er med en uppdatering om hur läget är för stunden. Men tro mig, jag har upplevelser att skriva om som täcker till en hel bok. När jag senast skrev så befann jag mig i Melbourne. Just nu sitter jag på ett internetcafé halvvägs upp med östkusten.
Jag kanske måste ta det från början. Min ”plan” var ju att åka till Sydney över nyår och sedan stanna där och leta jobb. Men när Peigi föreslog att jag skulle följa med henne upp längst med östkusten så kunde jag inte motstå. Peigi träffade jag redan uppe i Cairns men vi pratade inte så mycket då. Sedan har jag stött på henne både i Darwin och Melbourne och de senaste veckorna har vi kommit att bli fruktansvärt bra vänner, vi klickade direkt och jag visste att resa med henne skulle komma att bli oerhört kul. Så samma morgon vi lämnade bushen så bestämde jag mig för att följa med gänget till Byron Bay och sedan fortsätta upp till Cairns med Peigi.
Den senaste tiden har varit otroligt galen, fartfylld och fruktansvärt rolig. För tillfället befinner vi oss på ett ställe som heter Agnes Water, en liten håla mitt på den australiensiska östkusten. Hostelet vi bor på ska vara perfekt för avkoppling och det är precis vad jag och Peigi behöver för tillfället. Bara det faktumet att jag sov femton timmar i förrgår natt tror jag beskriver hur stort behov vi är av ett par dagars lugn och ro nu. De senaste dagarna har vi befunnit oss på Fraser Island och det är det jag tänker börja att berätta om. Resten får komma allt eftersom.
Jag och Peigi lämnade våra vänner i Brisbane på tisdagsmorgonen. Vår plan är att göra östkusten utan att använda oss av kollektivtrafik, de flesta som gör den här resan använder sig av långfärdsbussen Greyhound men vi båda känner att inte är något för oss. Vi var dock tvungen att ta bussen från Brisbane till Harvey Bay och dryga sju timmar på en fullpackad, stekhet buss så var vi äntligen framme i Harvey Bay, båda ännu mer övertygade om att försöka undvika bussarna. Harvey Bay är en av utgångspunkterna när man besöker Fraser Island. Fraser är världens största sandö och ett måste om man besöker Australien. Vår grupp bestod av drygt 40 personer och eftermiddagen innan vi skulle åka så delade vi in oss i mindre grupper och min och Peigis grupp bestod förutom vi två av engelska Jack, Duncan, Sandy och Chloe, irländska Bree och tyskarna Jonas och Fredrico. Så här i efterhand kan jag säga att vi inte kunnat få en bättre grupp. Hela gänget på 40 pers kom att bli ett fantastiskt sammansvetsat gäng som Fraser Island sällan skådat. Äventyret började tidigt på lördagsmorgonen. Uppstigning vid halv sex och redo att åka vid halv åtta. Vi packade in oss i sex enorma fyrhjulsdrivna jeepar och då Ant, en av våra två guider sa att hans bil var partybussen var vi inte sena att hoppa in i den. Med packning upp till hakan och musiken uppskruven till max så begav vi oss sedan till färjan som tog oss till Fraser Island. Första stoppet på ön var en av alla de fantastiska sjöarna, namnet redan glömt. På vägen dit fick vi uppleva hur de kommande dagarna i bilen skulle bli. Guppigt värre! Alla de andra bilarna hade ordentliga säten men vår bil hade bara två långa säten där vi alla satt mitt emot varandra. De sträckor vi körde på ön kom att bli allt annat än bekväma men samtidigt fruktansvärt roliga. Vi kastades omkring i bilen som trasdockor och vi slog alla huvudet i taket mer än en gång. Att Ant dessutom gillade att jävlas med oss och köra i de största guppen och sladda omkring överdrivet mycket gjorde inte saken bättre!
Vi kom i alla fall fram till den första ön utan några större skador och det svalkande vattnet var ett perfekt välkomnande. Inte långt efter att vi kommit dit fick vi se vår första dingo. Fraser Island kryllar av de australiensiska vildhundarna och trots deras harmlösa utseende så är dom allt annat än gulliga hundar. Men jag måste säga att när den här dingon travade fram mellan oss och liksom oss la sig i vattnet och svalkade sig i solens hetta, ja då var det svårt att föreställa sig att dessa djur är något man verkligen måste akta sig för. Från första dagen blev vi tillsagda att aldrig gå ensam på Fraser, aldrig lämna minsta spår av något ätbart efter oss och alltid stänga fönster och dörrar på bilen.
Efter att ha spenderat ett tag vid sjön hoppade vi in i bilarna igen och åkte till ett picnicområde för lunch. Här tog vi även en liten promenad genom regnskogen och fick lära oss lite mer om ön. Efter lunch tog vi oss till en annan sjö. Ni får ursäkta men jag har i stort sett glömt alla namn. Guiderna lämnade av oss vid stranden, pekade åt ett håll och sa att det var en halvtimmes promenad till sjön. Vi hade tre timmar på oss. That was it. Den ”lilla” promenade visade sig ta längre än trettio minuter och vi vandrade i kokhet sand mitt på dagen då solen stod som högst på himlen. Utsikten var fanastisk dock, kändes som att vi befann oss mitt i Sahara med alla sanddyner. Väl framme i sjön kastade vi oss i vattnet med kläderna på och det fräste nästan om våra brända fötter. Vi passade alla på att få våra tossingar behandlade då vattnet var fullt av små fiskar som äter all död hud, vilket vanligtvis kostar rejält med pengar att göra på ett spa. Återigen var en svalkande sjö exakt vad vi alla behövde och vid den här tidpunkten började alla prata mer varandra och skaffa sig kompisar i gruppen. Jag har ju sagt tidigare att irländare är de mest galnaste folk jag stött på så självklart var det gänget med fyra irländare som jag och Peigi kom bäst överens med, tillsammans med engelsmännen i vår bil och en glad dansk. Detta kom att bli gruppen som hade absolut roligast, var mest högljudda och stannade uppe längst på Fraser Island.
Efter att vi hängt några timmar i vattnet tog vi oss tillbaka till bilarna och sen åkte vi vidare till vårt camp. Ett tiotal tält, två barbeques, ett slags kök och två långbord. Toaletten hade blivit stulen under natten så det blev till att gömma sig i buskarna när det var dags för toalettbesök. Då alla var utsvultna efter dagens äventyr så blev det till att ordna middag det första vi gjorde, goonboxarna öppnades och sedan hade vi en kanonkväll. Drinklekar med vår guide Ant sparkade igång stämningen och sedan hade vi allsång för fulla muggar. Bree, en av irländarna, och Jack, vår egna lilla boybandspojke kan texten till i stort sett alla låtar som någonsin skrivits att hitta låtar att sjunga var inga problem. När det sedan visade sig att danske Renee (som sedan fick namnet Kasper för att det passade honom bättre) kunde spela gitarr var succén fullständig. Till och med vår andra, lite äldre guide Jeff bidrog med några låtar. Att vi morgonen därpå skulle vara klara för avfärd klockan halv åtta var något vi inte brydde oss speciellt mycket om. Jag, Peigi och Jack var de sista att lämna borden och vad klockan var då har jag ingen aning om. Vi fick i alla fall några timmars sömn innan vi blev väckta av Jeff vid halv sju. En annan av tjejerna i vårt tält berättade att hon vaknat tidigare under natten och sett ett dingohuvud kika in genom tältöppningen...
När alla var inpackade i bilarna begav vi oss till vad som skulle komma att bli min favorit på Fraser Island. Eli Creek. Ett creek (vet faktiskt inte vad den svenska översättningen är men skulle väl närmast kunna beskrivas som någon typ av bäck som mynnar ut i en sjö eller liknande). Vi vandrade hundra meter upp längs med vattnet och sedan var det bara att hoppa i och flyta med den svaga strömmen och till slut hamna i den grunda lilla naturliga poolen. Vattnet är av det renaste slaget, enbart regnvatten och till skillnad motför de andra sjöarna, iskallt. Jag behöver knappast säga att Eli Creek kom som en frälsning för ett gäng bakfulla, solbrända resenärer. Vi spenderade säkert fyra timmar med att bara ligga där i vattnet, spela lite boll och njuta av solen. Innan det var dags för lunch så besökte vi kvarlevorna av skeppet ------- som ligger vid stranden. En rätt häftig syn och då skeppet var enormt var det svårt att få med hela på bild. Vi hoppade återigen in i bilarna och vår bil kom att bli den där det sjöngs i stort sett konstant. Ants mobil var full med gamla godingar från 90-talet och dagens hitmusik och vi sjöng alla för fulla halsar. Något man måste akta sig för dock är att göra Gagnam Style-dansen medans man sitter i en stor jeep och kör i full fart på stranden. Vi gjorde det alla med stor inlevelse och självklart kom ett stort gupp i vägen och vi slog alla huvudet i taket... Lunch åt vi på ett av alla picnicplatser och sedan åkte vi ännu längre upp längst med stranden till The Champange Pools. Ant och Jeff gav oss återigen vägbeskrivning och tid och plats att bli tillbaka vid bilarna och sedan gick vi till dessa pooler där havsvatten kommer in över klipporna med vågorna. Pojkbandet med irländarna, Jack och Renee hade nu börjat ta form och alla som besökte The Champange Pools under tiden vi var där fick höra på skönsång. Det ordnades till och med en fotografering för Jack, numera även kallad Harry. Kanske att det behövs en förklaring. Jack är en ung oerhört söt engelsk pojke som har ett utseende som påminner väldigt mycket om en av killarna (Harry) i det fruktansvärt populära pojkbandet One Direction. Jack ansökte till och med till samma talangshow som killarna i OD och kom en bit på vägen i alla auditions innan han fick ett nej. Det skulle därmed lika gärna ha kunnat varit han som var en del av dagens största pojkband. Detta blev såklart en stor snackis under vår tid på ön och alla kallade honom Harry och One Directions sång ”What's Make You Beautiful” var låten alla gick och nynnade på och den kommer att för alltid påminna mig och Fraser Island.
Efter ett par timmar vid champangepoolerna hade det nu blivit eftermiddag och vi tog en kort tur till några enorma stenar som var gjorda av enbart sand och efter det blev det hajspaning på en av kullarna. Själv såg jag ingen men flera ur gruppen hade turen att se några tigerhajar simma nedanför oss. Detta gjorde vi innan vi stannade till vid Eli Creek igen. På vägen dit hade alla i vår bil somnat och självklart blivit väckta av Ant som tyckte att slalom på stranden med bilen var ett jättebra sätt att väcka oss på... Och nog vaknade vi alltid. Ännu ett dopp i det iskalla vattnet och lite Irländsk Julafton och dagens aktiviteter var gjorda. Utmatta efter den långa dagen kom vi tillbaka till lägret. Middag och en plan att ta det lite lugnare än kvällen innan. Den planen höll inte länge. Renee tog fram gitarren och hade nu även ett sånghäfte så festen var snart igång igen. Detta var även kvällen då vi fick en hel del besök av dingos. Den första såg vi när den försökte stjäla mat från grillen och sedan när det var kisspaus så strosade ett flertal omkring vid lägret. Ficklampa och högljudda backpackers höll dom på avstånd men vi fick nöja oss med buskarna i lägret istället för stranden då dom inte försvann helt och hållet. Att bli attackerad av en dingo var inget någon av oss ville riskera.
Den andra kvällen på Fraser Island kom att bli ännu bättre än den första. Vi satt uppe och drack goon och sjöng sånger fram till småtimmarna och återigen var det jag, Peigi, Jack och irländarna de sista att slänga in handduken. Vi fick åtminstone lite sovmorgon dagen därpå då vi inte lämnade lägret förrän vid halv tio. Innan vi skulle ta färjan tillbaka till fastlandet vid halv tre hade vi en sak kvar att göra på Fraser Island. Ett stopp vid den kända sjön Lake McKensie. Vägen dit var den värsta hittills och minst sagt guppig. Lyckligvis hade vi vid den här tidpunkten kommit att känna varandra i gruppen väl så att vägen i stort sett gjorde att vi satt hamnade i varandras knän med jämna mellanrum var inget vi brydde oss om. Vi tog oss i alla fall till sjön och väl framme där så hade vi några riktigt bra sista timmar på Fraser Island. Vi badade, skrubbade oss rena med den oerhört fina sanden som man till och med kunde slipa tänderna med om man ville, och hade en seriös omgång av Kasta Gris. Vägen tillbaka till färjan blev om möjligt ännu guppigare och ett tag körde vi i hög hastighet, utan att se något framför oss med undatag för ett stort sandmoln. Och i halvmeters djup lös sand måste man köra fort för att inte fastna. Vi var nog alla rätt glada över att vi satt i bilen med vår guide Ant just då. Vi kände oss säkra och kunde bara ha skitkul. Innan vi lämnade ön berättade Jeff att han har hittills gjort nästan 60 turer till Fraser Island och vår grupp var utan tvekan med på hans topp-5-lista. Därför ville han ta med oss alla till den lokala puben under kvällen och det var något ingen av oss tänkte tacka nej till. Vi var alla lite sorgsna över att lämna Fraser och bestämde oss för att ha en avskedsfest innan vi alla reste vidare till olika destinationer.
Hela, rena och uppklädda kände vi nästan inte igen varandra efter dagarna på ön där vi alla struntat i vad dusch, smink och kläder heter. Vi blev upplockade av bussen och sedan åkte vi till Jeffs stammisställe där vi alla hade en god middag och kalla drinkar som var en stor grej efter att ha druckit varmt vin under kvällarna på Fraser. Vi lämnade över en liten bok med hälsningar till Jeff, han höll ett litet tacktal och sa återigen att vi var på hans topp-5-lista, kanske till och med etta. Vissa av oss åkte tillbaka till hostelet, vissa tog bussen till nästa destination och några av oss stannade på puben tills vi blev tillsagda att gå. Behöver väl nu knappast nämna vilka det var.
Väl tillbaka på hostelet var avskedsfesten igång och nästan alla var där. Detta hostel var byggt på det sättet att det var en stor byggnad med mindre lägenheter där alla lägenheter hade ett eget kök/matsal/vardagsrum. Unit 5 kom att bli festens centrum. Renee tog fram gitarren, vi stämde alla upp i kör för en sista omgång av ”What Makes You Beautiful”, ”Wonderwall” och ”I Don't Wanna Miss A Thing”. Efter det tog Renee fram högtalarna och någon pluggade in en iPod och stället förvandlades in till en modern nattklubb. Våra chilenska vänner tog på sig uppgiften att lära alla att dansa salsa och vi slog alla klackarna i taket, bokstavligt talat. Dessa killar var riktigt proffsiga och snart hade de flesta lärt sig grundstegen och nattklubben förvnadlades till en latinobar. Vid den här tidpunkten hade vi kommit in på småtimmarna och de andra gästerna ansåg att festen var över. Det gjorde inte vi. Vi stängde av musiken och tog oss till uteplatsen och där blev det istället lerbrottning, häng i hängmattorna och till slut hoppade vi även över staketet till poolen och hade poolparty.
Det var helt klart en av de bästa kvällar jag haft i Australien. Vad klockan var när det blev dags för läggdags har jag ingen aning om men då Peigi gick för att sova var jag uppe en liten stund till. Problemet var att vi bara hade en nyckel till vårt rum då mn nyckel inte fungerade och jag inte brytt mig om att skaffa en ny då vi ändå skulle checka ut tidigt morgonen därpå. När jag därför skulle gå och sova så kunde jag inte komma in i rummet, jag knackade med alla där inne sov. Peigi hävdar i efterhand att hon lät dörren stå öppen så den hade förmodligen slagit igen av vinden då balkongdörren var öppen. Jag var därmed utlåst från mitt rum. Vid den tiden på dygnet, med en hel del att dricka så såg jag ingen annan lösning än att sova på soffan nere i vardagsummet. Och det var precis det jag gjorde. Som tur var hittade Jack mig där och det fanns en ledig bädd i hans rum så jag fick några timmars sömn i en riktig säng. Vaknade femton minuter innan det var dags att checka ut morgonen därpå. Jag hade inte packat min väska eller något men både jag och Peigi hann i tid.
Fraser Island är helt klart en av de bästa upplevelser jag haft i Australien. Jag hade inte hört speciellt mycket om det innan jag och Peigi bokade vår tur men det visade sig vara en riktig höjdpunkt. Vår grupp, både den vi hade i bilen, den stora gruppen och den mindre med Jack, Renee och irländarna, var så himla bra och gjorde det hela till en fantastisk helg. Våra guider Jeff och Ant var kanonbra. Ant var i vår ålder och blev mer som en kompis, Jeff var betydligt äldre men inte alls den vanliga gamla tråkiga, torra guiden som man annars ser på många andra ställen. Dom båda berättade vad som var viktigt och intressant och vi slapp de typiska långa talen om varenda liten trästubbe och kvist. Dom lämnade oss ensamma på vissa platser och lät oss göra saker på egen hand och det viktigaste av allt, dom blev en del av gruppen. Dom lagade mat tillsammans med oss, drack tillsammans med oss och bjöd på sig själva. Vi kunde inte ha önskat oss något bättre. Visst kan det låta som att det var en hel del festande men Fraser Island är en naturskön ö. Att hela platsen är byggd på sand gör det givetvis speciellt, stränderna är flera kilometer långa och kritvita, alla dingos gör det hela spännande och alla sjöar och creek är obeskrivligt vackra. Helt enkelt ett måste om man gör den australiensiska östkusten!
Som jag berättade i början så befinner jag och Peigi oss nu på ett ställe som heter Agnes Water och som är en del av Town of 1770. I vårt rum på hostelet i Harvey Bay träffade vi två österrikare som reser norrut och dom erbjöd oss skjuts. Så efter att ha checkat ut på måndagmorgonen och kramat om alla våra nya vänner och sagt hejdå så satte vi oss i bilen. Med ett kort stopp i Bundaberg där killarna gick på en tur och fick lära sig om den kända whiskeyn så kom vi hit till Agnes Water igår eftermiddag.Vårt nästa stopp är Airlie Beach och segling i Whitsundays men Agnes Water är i alla fall en bit på vägen. Nu försöker vi hitta skjuts till Airlie där vi ska spendera några dagar innan det är dags för tre dagars segling i det som ska vara paradiset i Australien. Kommer med all säkerhet bli fantastiskt! Sedan blir det raka vägen upp till Cairns och Asylum, mitt andra hem här i Aussie.
Jag har som sagt hur mycket som helst att berätta om och hundratals bilder att visa men det får komma allt eftersom. Det är svårt med internet när man är på resande fot men i Cairns kommer jag med all säkerhet både ha tid och tillgång till gratis internet så när jag är där kommer uppdateringen bli bättre.
Ha det bra så länge hemma i kalla Sverige!
