Hej allesammans! Tankte att jag kunde skriva nagra rader da jag anda sitter har vid datorn. Utan de svenska tangenterna dock. Vi fick sluta tidigt fran jobbet idag da broccolin inte riktigt vaxt till sig. Tankte da passa pa att ga ner pa "stan" och handla lite saker som behovs.

Har matt allt annat an bra de senaste dagarna da jag pa ren norrlandska har gatt och blivit dyngforkyld. Att ta en dag ledigt kommer inte pa fraga da varenda dag nu raknas. Idag kanns det en aning battre sa forhoppningsvis gar det at ratt hall. Annars da? Jo, har regnar det och termometern star val pa ca tio grader om jag skulle gissa. Drommer om sol och varme men det far vanta ett tag till. Hoppas att ni njuter sa gott av det dar hemma. Livet har i Stanthorpe ar inte speciellt spannande for stunden utan varje dag ar den andra lik. Visst ar det skont med rutiner och ett riktigt "hem" men det borjar spritta i resenerverna.

Då kanske det var dags att berätta vad jag har sysslat med de senaste sex veckorna. Jag befinner mig alltså på ett working hostel i en liten småstad som heter Stanthorpe. Här arbetar jag på en äppelfarm nio timmar om dagen, fem till sex dagar i veckan. Det är utan tvekan något av det jobbigaste jag gjort men det kvalificeras till mitt andra års visum, vilket är det enda som jag tänker på för tillfället. Stanthorpe och allt som sker här Stanthorpe är en liten australiensk småstad som jag skulle anta är i storlek med ett halvt Kramfors. Det finns två stora mataffärer, ett par cafén, flera kyrkor, snabbmatskedjan Red Rooster, en pub och diverse småbutiker. Det kryllar av backpackers här då det finns massvis med olika frukt- och grönsaksfarmer i området. Jag bor på ett working hostel som heter Backpackers of Queensland. Här befinner sig omkring 50-60 backpackers och vi jobbar alla på olika farmer. Hostlet består av det stora köket/allrummet och sedan fem mindre hus som i sig är indelade i två tre mindre rum. Vi bor sex personer i varje rum och vi har egen dusch, toalett och tv på rummet. I vårt rum bor jag, mina svenska kompisar Martina och Emma, otroligt roliga uppe-i-det-blå, engelska tjejen Gemma, vår fantastiske kanadensare Justin (som länge var enda killen i rummet) och relativt nyinflyttade engelska Charlie som också han är toppen. Vi har verkligen haft enorm tur med rumskamrater för vi kommer alla jättebra överens och är som en liten familj. Vårt rum har även blivit väldigtr populärt bland de andra på hostelet. Dörren står alltid öppen och det är ofta vi har fullt hus här hos oss. De flesta här på hostelet är helt fanstastiska människor och jag har fått massvis med nya vänner. De som jag och Martina och Emma umgås mest med är gruppen med danskarna. Det började med att vi lärde känna Jonas och Anders som också jobbar på vår farm. Varje morgon på väg till jobbet så lärde vi oss ett danskt alternativt svenskt ord. (Danskarna är helt klart bättre på svenska än vad vi är på danska). Efter ett tag lärde vi även känna Nicolai och Taison och nu är vi ett stort skandinaviskt gäng tillsammans med de andra svenska tjejerna Sofia och Emma. Andra vi umgås med är Bill och Bull som vi kallar Devan och Josh, ett par nyanlända engelska tjejer och så Josh. Underbara Josh. Det går inte att inte tycka om Josh. Han är gay och helt förälskad i danskarna. Han går runt och ropar ”Jag älskar dig” efter oss och kallar oss sina fina vackra svenska tjejer. Man har inte tråkigt en enda sekund i hans sällskap och han är alltid full med roliga berättelser. Men trevligt folk i all ära, mina två favoriter här på hostelet är nog ändå Burboun och Lemo, hostelets två hundar. Att ha djur omkring sig är något jag saknar enormt här i Aussie men nu så välkomnas jag varje dag efter jobbet av två gulliga hundar. Den tjocka gosiga labradoren och den spralliga fruktansvärt gulliga valpen. De vandrar fritt på gården och vill alltid mysa eller leka. På lördagkvällarna så går hela hostelet bort till ån och parken där vi grillar och dricker ett par öl innan vi sedan drar vidare hela högen till Stanthorpes pub där det bjuds på kareoke och äkta disco. Söndagar är oftast alla lediga här på hostelet och då umgås allihopa och ligger ute på gräsmattorna och solar och hänger. Vi spelar gitarr och sjunger och är vädret sämre så tränger vi in oss i något rum och har filmmaraton. Det är verkligen en familjekänsla och jag trivs fruktansvärt bra här. Ägaren är helt galen och gör precis som han vill men med goda vänner runt omkring sig så är det något man kan förtränga. För tillfället är det höst, nästan vinter i Australien och det märks verkligen här i Stanthorpe. Jag har lyckats hamna på Queenslands kallaste plats.Träden är gula och det är en fruktansvärd kyla i luften. Under dagarna är det oftast väldigt varmt och skönt men på mornarna, under kvällarna och nätterna så är det verkligen iskallt, oftast under tio grader, vilket är fruktansvärt kallt med australiska mått mätt. Långbyxor, tjocka tröjor och jacka är ett måste och något jag fått köpt på mig här. Det kommer bara bli kallare vilket inte är något någon här ser fram emot. Konsten att plocka äpplen Det första vi fick höra när vi kom hit till Stanthorpe var att vi aldrig skulle komma att jobba så hårt i våra liv som vi skulle göra på äppelfarmen. Och ja, det är nog sant för fan vilket arbete det är. En mildare form av slaveri skulle jag kalla det. Varje morgon klockan 05:45 avgår bussen till farmen där vi arbetar i grupper om vanligtvis fyra personer. Vår utrustning är en traktor, plastlådor som rymmer 400 kilo äpplen, stegar och en väska som man hänger framme på magen som rymmer tjugo kilo. Sen väntar nio timmar av äppelplockning. Inte alls så lätt som det låter. Varje äppelsort ska plockas på ett speciellt vis, men de flesta ska hanteras som ägg. Vi ska göra allt vi kan för att inte skada äpplena, ge dom så kallade ”bruise”, blåmärke åpå svenska. Detta är inte alls enkelt och gör att det inte går så fort att plocka. Dessutom måste ”knoppen/pinnen” på äpplet sitta kvar och det får inte vara några andra fula märken på dom. Då man plockar frukten måste man använda sig av en viss teknik där man ”flickar” äpplena uppåt så dom lossnar rätt från kvisten och lämnar kvar alla löv. Och att plocka med bara en hand är uteslutet. Tre äpplen eller fler per han är det ultimata. Det är en konst helt enkelt. En ”bin”, låda, tar oss ungefär en timme att plocka och för den lådan får vi cirka 250 kronor att dela mellan fyra. På de nio timmarna vi jobbar plockar vi alltså cirka tio bins, och det ger oss inte en speciellt fet lönecheck på fredagarna. Att arbetet är hårt är det minsta man kan säga. Hälsosamma arbetsställningar existerar inte överhuvudtaget. Antingen måste vi kräla på marken för att nå alla äpplen som sitter längst ner på träden. Eller så står vi längst upp på stegen, 3-4 meter upp i trädet, vinglar och riskerar livet för ett litet äpple som sitter längst ute på någon gren. För varje jäkla äpple ska plockas, om vi så ska kasta oss ut i luften och grabba tag i det. Sedan vi började för sju veckor sedan så har vi tilldragit oss åtskilliga skador. Ryggen tar ju helt klart mest stryk. Att går runt med en tjugo kilos väska på magen dagarna i ända sliter en hel del. Det värker konstant och att få sova en hel natt utan smärtor är inte något vi får. Vi turas om att ge varandra massage på kvällarna men det hjälper nästan aldrig för nästa dag är det samma visa. Skärsår på armar och händer är en annan åkomma vi får dras med. Kvistar och grenar som skär och sliter upp där dom når åt huden. Hittills har ingen av oss ramlat av stegarna men det har varit nära, vilket har resulterat i ett par sträckningar. Kroppen är täckt i blågula fläckar då blåmärken är en konstant påminnelse om vårt arbete. Fingrarna är numera lika sträva som ett rivjärn då kvistarna är hårda att få loss äpplena ifrån. Sprickor på fingertopparna är en annan härlig sak vi får dras med. Så nej, äppelplockning är inte en barnlek. Att vi dessutom får dras med en galen, fet, italiensk mansgris till chef, och två häxor till underchefer, gör inte jobbet lättare. Sedan vi började för sju veckor sedan har vi knappt fått höra ett bra ord. Allt vi gör är dåligt och det går inte en dag utan att dom skäller ut alla arbetare. Men något bra måste vi ändå göra då vi överlevt så här långt. Vår andra vecka bestämde vår chef sig för att sparka hälften av alla plockare och drygt fyrtio pers fick gå. Sedan dess har folk fått gå varje vecka men dom har behållit oss. Nu har vi fått höra att vi antingen har en vecka eller en månad kvar att arbeta, beroende på vad chefen bestämmer sig för. Men vi har alla tre börjat få nog av det här. Inte ens minimumlön, fruktansvärda arbetsförhållanden och kyla. Dessutom har alla våra bästa vänner lämnat Stanthorpe. Vi har börjat se oss om efter ett nytt jobb så vi kan få våra 88 dagar ur vägen. Vi får därför se om mitt äventyr i Stanthorpe snart tar slut eller om jag blir kvar ett tag till. Tiden får helt enkelt utvisa. Tills dess hoppas jag att ni har där hemma och njuter av våren. Själv håller jag på att frysa ihjäl i den australiensiska hösten. (Har hört att det ska bli tre grader imorgon bitti.) Som tur är finns det en hel del seconf hand affärer här i Stanthorpe så vi har lyckats fått tag på en del fula men varma kläder.

Hej där!

Det är en evighet sedan jag lämnade min trygga tillvaro i Sydney men det känns som en annan era. Sä mycket har hänt och vissa saker är fortfarande svåra att tro på. Resan till Grafton och farmen där skulle innebära nya äventyr och nog fick vi uppleva ett jäkla äventyr jag och Hannah. Mina fyra dagar på farmen i Pillar Valley skulle man kunna göra en dålig skräckfilm av. Jag fortsätter berätta för folk om vad jag varit med om och varje gång orden kommer ur min mun så låter dom lika osannolika. För en dålig film, det är precis vad det känns som.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om dagarna på farmen men jag ska försöka korta ner det hela något.

Efter tio dryga timmar på tåget så anlände jag och Hannah till Graftons station där vi blev upplockade av mamma Cloe, tre av barnen och den andra backpackern Sophie. Den där första kvällen verkade det hela rätt normalt. På gården bodde Cloe och Mark, deras fem barn: Jay 13, Carla 11, Percy 6, Eloise 3 och lilla Eli 1 år. Även Cloes tjugoåriga bror Aden och hans sjuttonåriga, gravida flickvän Tayla bodde på farmen. Cloe hade tidigare berättat att deras hus hade brunnit ner i oktober och att familjen behövde hjälp med skötseln av blåbärsträden och lite barnpassning medan dom byggde upp deras hem igen. Vi visste i förväg att vi skulle komma att bo väldigt enkelt då familjen bodde i den ”barack” där backpackerna brukade bo. Men riktigt så enkelt som det var hade vi nog inte föreställt oss. Vi var tre stycken som delade på den lilla husvagnen. Nägon elektricitet fanns det inte utan en generator slogs på från och till under dagen. Toaletten bestod av en bajamaja och duschen var ett gammalt badkar som stod uppställt på altanen, utan något skydd alls. Djuren hade inga hagar utan kor, hästen, ankor, höns, gäss, hundar och katter sprang lösa över hela gården och gjorde sina behov lite här och var. Men ändå, vi trodde där och då att det bara var att vänja sig vid situationen.

Dagen därpå, lördagen, så hjälpte Hannah Sophie med ansningen av blåbärsträden medan jag sandpapprade och lackerade en massa köksskåp som senare skulle sättas in i det nya huset. Det nya huset som ingen ens hade börjat bygga på. Mark och Aden höll på att bygga en ny, vad jag skulle kalla friggebod, som dom senare skulle hyra ut åt backpackers. Någon framgång av bygget såg vi dock inte till under tiden vi var där, men det var där inne som dom höll till dagarna i ända. Både Cloe och Mark verkade lite udda men trevliga, likaså Aden. Barnen var vilda och språket de använde skulle kunna få öronen att trilla av på folk. Men då föräldrarna och barnens morbror pratade likadant så var det inte så konstigt. Hundarna blev både slagna och sparkade men vi kände att det inte var något vi kunde göra åt, mer än att säga åt barnen att det var fel att göra så. Så i början tyckte vi alltså att det hela var väldigt annorlunda motför vad jag och Hannah var vana vid men något vi nog skulle vänja oss vid. Vad vi inte visste var att det hela skulle komma att bli mycket värre.

Redan den där lördagkvällen så fick vi en inblick i hur livet på den här ”farmen” såg ut. Cloe och Sophie åkte iväg för att hämta någon moped eller vad det var för något, en resa som skulle ta hela natten och de skulle inte komma tillbaka förrän morgonen därpå. Vi blev tillsagda att vi inte behövde bry oss så mycket i barnen då både Mark och Aden skulle vara hemma. Barnen fick lägga sig när dom ville osv. Vad som skedde var att Mark gömde sig i friggeboden och jag och Hannah lämnades med barnen resten av kvällen. Aden påbörjade matlagningen klockan nio på kvällen och runt om oss sprang fem skrikande, gråtandes, trötta och hungriga barn. När de äntligen fått något att äta så kunde vi natta ungarna och återvända till husvagnen, samtidigt som musik så hög att husvagnen skakades spelades utanför...

Morgonen därpå hade inte Cloe och Sophie kommit hem än och då ingen gett barnen frukost så var det det första jag och Hannah fick göra. Vår uppgift var inte att ta hand om barnen men då ingen annan gjorde det så blev vi ofrivilligt fembarnsmammor över en dag. Kanske att föräldrarna och Aden tyckte att barnen klarade sig själva men det ansåg inte jag och Hannah. Över hela gården låg plankor, spikar, plåt och allmänt skrot som utgjorde fruktansvärda faror för det minsta. Dessutom gick djuren omkring lösa och även om dom var harmlösa så hade korna och hästen enkelt kunnat trampa omkull minstingarna. Att treåringen sprang runt med en tändare som hon tände från och till, och att ettåringen vaggade runt med en stor kniv i händerna, ja, det var det ingen som brydde sig om. Och då barnens morbror Aden, som vi sedan fick höra var både efterlyst i Queensland och alkoholist, körde rally runt gården i en redan kvaddad bil, med ettåringen och treåringen i baksätet, då skrattade alla gott. Alla förutom jag och Hannah som höll andan och bad till högre makter att han inte skulle köra in i ett av alla träd som han sladddade förbi.

Då på söndagen svartnade himlen rejält och en otäck storm drog in. Regnet öste ner något fruktansvärt och vinden fick saker att flyga omkring. Jag och Hannah tog barnen och sökte skydd i det lilla skjulet som familjen bodde i, medan Aden och Mark återigen gömde sig i friggeboden. Vi hade redan fullt upp med gråtande barn när vattnet tog sig in genom taket och i en oroväckande fart blötte ner rummet. Med de äldre barnen gjorde vi så gott vi kunde för att rädda familjens saker, samtidigt som ingen av de vuxna kom dit för att hjälpa oss. Där och då insåg både jag och Hannah att detta var väldigt fel och vi kunde knappast tänka oss att det skulle bli värre.

Sent på söndagskvällen kom äntligen Cloe och Sophie tillbaka och utan att säga ett ord så gick jag och Hannah tillbaka till husvagnen. Vi fick ta en dusch, den enda under vår vistelse där skulle det visa sig och sent på kvällen kom Aden ner med middag åt oss. Irriterade la vi oss och sov utan att veta vad vi skulle vakna upp till dagen därpå.

Mändag morgon och lille Percy kom och knackade på husvagnsdörren och väckte oss. Vi frågade varför han inte befann sig i skolan då det var måndag men svaret var att hans mamma var inte där när han vaknade så han hade ingen som kunde skjutsa honom till skolan. Vi klev upp, gav barnen frukost och när vi frågade Aden vart Cloe och Mark var hade han ingen aning. Han hade försökt få tag på dom utan att lyckas. Vi gjorde så gott vi kunde med att underhålla barnen. Det var uppenbart att dessa barn sällan, om någonsin fick uppmärksamhet av sina föräldrar och därför var i stort behov av att prata, leka och vara frågvisa. Jag och Hannah gjorde vad vi kunde för att vara till lags men inom oss kokade blodet. Vi hade inte skrivit på att passa alla dessa barn medan föräldrarna var försvunna. Knappt någon mat fanns det heller så vi hade det inte lätt med att fylla främst barnens magar men även våra. Aden tog en sväng med en av de oregistrerade bilarna och när han kom tillbaka berättade han att han hittat Cloe och Mark sovandes i sin bil, ett hundratal meter från gården. Dom sa att dom strax skulle komma tillbaka men vi såg inte till dom på hela dagen. Jag och Hannah hade varit uppe i barnen hela dagen och utan att kunna prata ostört bestämde vi oss för att lämna barnen med deras morbror och promenera in till byns lilla affär. Sophie följde med oss för att visa vägen och vi promenerade nästan en timme innan vi kom dit. På vägen mötte vi Aden, hans flickvän och Carla i en av de oregistrerade bilarna. Vi insåg att ingen passade barnen men då Carla lugnt sa att Percy var där förstod vi att detta inte var ovanligt, sexåringen var tydligen inte helt främmande med att passa sina yngre syskon. Jag, Hannah och Sophie fick alla panik då vi insåg detta men vi visste samtidigt att det skulle gå fortare för Aden och hans tjej att åka till affären och tillbaka än vad det skulle ta oss att gå tillbaka hela vägen. Vi i stort sett sprang till affären och köpte vad vi behövde och vi köpte även med oss en stor portion av pommes frites som vi när vi väl var tillbaka på gården gav till de hungriga barnen. Det hade mörknat för länge sedan då Cloe och Mark äntligen kom tillbaka. Någon mat den kvällen fick varken jag och Hannah eller barnen och vilken tur det var att vi hade köpt dom där pommes fritesen till dom stackars barnen då deras mor inte hade för avsikt att laga något åt dom. Jag och Hannah somnade utan att veta vilket drama som utspelade sig under natten...

När vi vaknade på tisdagsmorgonen hade Cloe och Mark försvunnit igen och den här gången befann dom sig inte i närheten. Både Aden och Sophie försökte få tag på dom via telefon men utan att få svar. Det fanns inte så mycket vi kunde göra utan det blev återigen en dag där vi gjorde så gott vi kunde för att underhålla barnen. Värmen denna dag var outhärdlig och något vatten fanns det inte kvar i någon av dunkarna. Timmarna gick och några föräldrar dök aldrig upp. Med risk att förlora körkortet tog Aden till slut den oregistrerade bilen och åkte till vattenstationen och fyllde på dunkarna och vi var himla tacksamma att ha något att dricka. Vid den här tidpunkten hade jag och Hannah bestämt oss för att vi inte kunde tolerera detta längre. Vi struntade i visumsdagar och stolthet. Detta var galet och vi kunde inte vara kvar. Men då farmen låg mitt ute i ingenstans och en halvtimmes bilresa till Grafton som är närmaste ”stad” så blev planen att vänta till Cloe och Mark kom hem, få våra papper påskrivna, och sedan ta bussen tidigt morgonen därpå till Grafton. Aden sms:ade detta till Cloe och då helt plötsligt svarade hon och helt plötsligt hade vi hur mycket jobb som helst att göra. I flera dagar hade vi inte gjort annat än att se efter deras stackars barn men nu skulle vi minsann få göra ”riktigt” arbete. Vår uppgift blev att flytta jag skulle gissa 300 mindre jordsäckar från ett växthus till ett annat. Solen stod som högst på himlen och vattnet började ta slut och jag var så arg så jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Att människorna hade mage att behandla oss så är var något jag inte kunde förstå. Fruktansvärt förbannade så bar vi alla jäkla jordsäckar från det ena växthuset till det andra och för varje säck så svor jag över dessa människor och hoppades att dom inte skulle gro ett enda blåbär nästa säsong. Ilskan förvandlades dock till rädsla då Sophie berättade om sms:et Mark hade skickat till Aden. ”Lämnar de där två backpackerna så ska alla ifrån gården imorgon.” Vilket inkluderade Sophie, Aden och Tayla. Detta var bara så himla konstigt och ingen av oss förstod varför han skrivit något sådant. Jag fick en känsla i magen att något inte stod rätt till, vi hade ju förstått att en del olagliga substanser förekom i familjen, och hela situationen med att Cloe och Mark bara försvann sådär var oroväckande. Jag sa till Hannah att ”vi sticker NU” men hon övertalade mig att stanna då hon ansåg att vi i alla fall skulle få ut något av den här soppan och få våra visumpapper påskrivna. Jag gick med på det hela och medan vi väntade på att Mark och Cloe skulle komma tillbaka så lekte vi med barnen. Dom satt alla hos oss i husvagnen och vi hade en frågesportstävling med lag. Och till och med Jay, den äldsta av syskonen som minst sagt är en trasig pojke, en pojke som hatar i stort sett allt och alla, till och med han skrattade och hade roligt. Det var det minsta vi kunde göra på hans födelsedag. Hans föräldrar var försvunna, någon present eller tårta hade han inte fått, men han var den som var ivrigast då det kom till leken.

Mycket går det att säga om barnens morbror Aden, alkoholist, efterlyst och allt annat än en bra förebild för barnen. Han skriker och svär och behandlar inte barnen på det bästa viset. Men han har ändå gjort så gott han kunnat emellanåt. På tisdagkvällen lagade han ihop en middag och tog sen en av bilarna och gav sig iväg för att köpa bensin så vi kunde använda generatorn och ladda våra mobiler. Vi gav barnen mat och nattade sedan dom, de två minsta hade redan somnat på golvet. När jag kramade om lille Percy så berättade han sin hemighet att han tidigare under dagen hade fått nypt hunden i svansen då denne hade försökt dränka honom i poolen...

När barnen sov så satt vi oss i husvagnen och nu hade Sophie även bestämt sig att allt detta var för konstigt och att hon också tänkte lämna morgonen därpå med oss. Hon kände sig också tvungen att berätta vad som hade hänt kvällen innan. Natten innan, då Cloe och Mark varit hemma under ett par timmar, så bröt ett bråk ut mellan de två. Cloe hade sprungit och gömt sig från sin man under friggeboden, vilket bara det tyder på att hon måste varit livrädd för honom. Bråket hade tydligen handlat om att Mark ville tvinga Cloe att ta deras stora jeep och körde den rakt in i en annan husvagn, där det bodde en man Cloe haft kontakt med på Facebook, för tre år sedan. Paret hade efter bråket lämnat gården igen och var alltså på tisdagkvällen fortfarande inte hemma. Detta fick både mig och Hannah att bli fruktansvärt rädda. Vi hade alltså med en spritt språngade galen människa att göra. En människa som var villig att döda en annan människa. En människa som under dagen hotat oss med att kasta ut alla andra om vi lämnade gården. En människa vi inte visste alls vad han skulle kunna ta sig till. Jag kände för att ta min väska och sticka därifrån på en gång men då det inte gick några bussar eller något annat så var det omöjligt. Dessutom hade vi fem små barn att tänka på. Mörkret hade lagt sig över gården och ingen av oss visste vad vi skulle ta oss till. Vårt enda alternativ var fortfarande bussen till Grafton morgonen därpå men det vi hört om Mark satte skräck i oss alla. Sömn var därmed uteblivet. Mark och Cloe hade fortfarande inte setts till och vi visste inte om dom skulle dyka upp under natten eller ej. Vad vi visste var att vi inte ville stöta på endera. Vi bestämde oss för att hålla oss vakna, ladda mobilerna då Aden kom tillbaka med bensinen och sedan vänta till morgonen.

Timmarna gick och Aden kom vid elva äntligen tillbaka med bensin och vi kunde ladda våra mobiler. Då Sophie frågade om han hört något från Cloe och Mark så berättade han något som fick håret på armarna att resa sig. De två hade tagit sin stora bil och bokstavligt talat blockerat den stora grinden, femhundra meter från huset. Där satt dom i bilen, utan någon tanke på att komma hem vad det verkade som. Varför dom gjorde detta visste vi inte men vi kunde bara gissa på en sak: dom ville hålla oss kvar på gården. Rädslan för dessa sjuka människor var nu för stor och vi tänkte inte stanna en enda sekund till på detta ställe. På tio minuter, med gråten i halsen, så packade vi våra små ryggsäckar med det allra viktigaste, pass och visum, plånbok, dator och ett ombyte kläder. Hade vi kunnat hade vi tagit med oss barnen men vi visste att det inte gick. Istället laddade vi mobilerna i fem minuter, stal med oss en ficklampa och med sällskap av fullmånen så flydde vi från farmen. Vi gick i motsatt riktning från där vi visste var Cloe och Mark befann sig, med sikte på att försöka hitta den större vägen och därifrån ringa en taxi. Så rädd som jag var dom första minuterna där i skogen har jag nog aldrig någonsin varit. Vi hade ingen aning om de två fortfarande befann sig vid grinden, om de var tillbaka på farmen eller om de kunde höra oss springa därifrån. På något konstigt vis tog ändå överlevnadsinstinkten över, om jag får kalla det så, och vi lyckades hålla huvudet kallt. Så fort vi kunde sprang vi genom bushen, snubblade i träsk, klättrade över stängsel med taggtråd och älade oss under staket. Att hitta den stora vägen var svårare än vad vi trodde och det tog oss nästan en och en halv timme att komma ut ur bushen. När vi väl nådde vägen så ringde vi genast en taxi och satte oss sedan vid vägkanten och väntade. Tiden gick och någon taxi dök aldrig upp. Vi ringde upp och fick höra att en taxi skulle kosta oss cirka 300 dollar, det vill säga över 2000 kronor. Några sådana pengar hade vi inte och återigen stod vi handfallna. Vi började gå in mot byns ”centrum” och den lilla affären som finns där.Vid den här tidpunkten hade dock Sophies pojkvän ringt upp polisen och vi fick beskedet att dom helt enkelt skulle komma och hämta upp oss. Detta skulle komma att ta ytterligare tre timmar vilket vi inte hade förväntat oss. Klockan hade hunnit bli nästan fem på morgonen då en stor polisbil dök upp och två enorma men väldigt trevliga polismän klev ur. Vi berättade vad som hade hänt och dom erbjöd sig att ta oss tillbaka till farmen så vi kunde hämta resten av våra saker. Så för första gången befann jag mig i bilcellen på en polisbil, och tro mig, det är ingen trevlig plats att sitta på. Men vi var i alla fall i tryggt förvar och när vi kom tillbaka till farmen så var vi alla tre glada att vi satt bakom galler då vi fick syn på Cloe och Mark vid grinden. Där satt dom fortfarande båda två och blockerade vägen in till gården. Polisen klev ur och pratade med dom och dom hade inget annat val än att flytta bilen och låta oss komma in. Vi körde upp mot huset och sedan utbröt ett mindre kaos. Vi tre fick springa in till husvagnen och hämta alla våra väskor. Poliserna gick runt och såg sig omkring och pratade med Aden som hade vaknat. Fastän vi hade två stora polismän med oss så var vi ändå väldigt rädda för vad som skulle kunna hända. Vi hade som sagt ingen aning om vad Cloe och särskilt Mark var kapabel till och om dom följt med upp till gården. Men allt gick bra men just innan vi skulle åka så vaknar lilla elvaåriga Carla upp och hennes ansikte när hon klev ut genom husvagnsdörren och fick syn på först polisbilen och sedan oss, det kommer jag aldrig glömma. Stackars lilla flicka som hade kommit att bli så fäst vid oss. Hon trodde vi skulle åka morgonen därpå men instället dyker polisen upp mitt i natten och börjar fråga ut henne om hon vet något om vad som hänt under kvällen. Stackars lilla barn.

När polisen pratat klart med Aden och Carla så åkte vi äntligen därifrån. Cloe och Mark syntes inte till ute vid grinden utan hade lämnat sina barn bakom sig igen och åkt ifrån sitt hem.

I full fart tog polisen oss till polisstationen i Grafton. Äntligen i trygghet. På polisstation så var alla nyfikna på vår historia och vad det lät som på männen som hämtat oss så hade dom också varit med om något utöver det vanliga. ”Det var precis som i filmen Wolf Creek”, sa en av poliserna. ”Jag väntade bara på att dom skulle komma med yxan i högsta hugg!”. Smutsiga, törstiga och både fysiskt och psykiskt trötta så sjönk vi ner på en bänk på polisstationen. Vi fick höra att det inte var så mycket polisen kunde göra åt situationen men dom lovade att återvända till gården under dagtid och se sig om igen. När vi satt där så mottog Sophie ett inte alltför trevlig sms av Cloe där hon milt uttryckt frågade vad i helvete dom två backpackerna, dvs jag och Hannah, hade berättat för polisen...

Polisen skjutsade Sophie till tågstationen där hon köpte en biljett tillbaka till Melbourne, och sedan utnyttjade dom sina kontakter och hjälpte till med att hitta mig och Hannah ett pubhotell där vi kunde få checka in tidigt. Vi behövde inte ens gå dom tvåhundra metrarna dit utan en av poliserna skjutsade oss dit i sin egna bil. Det var otroligt skönt att efter att ha gått igenom ett sådant helvete så möttes vi i alla fall av trevliga och hjälpsamma poliser.

I tre dygn bodde vi sedan på detta lilla pubhotell där vi utmattade tog igen oss efter vårt äventyr. Utan i stort sett ett öre på fickan så slog paniken in igen och frågan vad i allsina dagar vi skulle ta oss till nu snurrade runt i huvudet varje vaken sekund. Hela dagarna satt vi på stans bibliotek där vi kunde använda internet. Ingen av oss visste varken ut eller in men tanken på att bara åka hem inträffade aldrig. Dessa fruktansvärda människor skulle inte få nöjet att förstöra vår upplevelse i Australien. Fastän det såg becksvart ut så gav vi oss själva fan på att vi skulle fixa det här också.

Och ännu en gång så skulle jag få inse vilka fantastiska vänner jag skaffat mig här på andra sidan jorden. Det började med att Sabrina, vår gemensamma vän, lyckades skaffa Hannah ett jobb och boende på roadhouset hon jobbar på. Tyvärr fanns det ingen möjlighet för mig att följa med då dom egentligen inte ens hade råd att anställa Hannah. Jag funderade på att ta tåget tillbaka till Sydney men då det är omöjligt att hitta farmjobb däromkring så gick det bort. I stället bestämde jag mig för att ta bussen till Brisbane med Hannah. Det skulle innebära att jag skulle vara mitt på östkusten och därmed skulle det bli lättare att ta sig till ett eventuellt farmjobb. Jag kontaktade Stewart, min och Peigis fantastiska vän i Brisbane som vi bodde hos senast när vi var där, förklarade min situation och att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Och ja, fantastisk är väl det minsta man kan säga om denna människa. Stewart var själv inte hemma i Brissie utan befann sig i Sydney, men utan att tveka så erbjöd han mig att ändå komma till huset och bo i hans rum. Han pratade med James som också bor där och fastän det var påskhelg och allt så var det bara att ta väskan och komma och knacka på. Detta innebar att jag i alla fall hade någonstans att bo i Brisbane men på tåget dit så bestämde jag mig ändå för att checka in ett par nätter på ett hostel. På så vis kunde jag träffa andra backapackers som eventuellt visste något om farmjobb. Jag och Hannah skiljdes åt i Brisbane och när hon klev på bussen till outback Queensland så vandrade jag bort till Brisbane City Backpackers. Och detta skulle visa sig vara ännu ett lyckat val.

För det första som hände då jag klev in på mitt rum var att jag hörde två svenska norrländska tjejer svära över det här med farmjobb. Efter fem minuter så insåg vi att vi befann oss i samma sits. Utan ett öre på fickan och i desperat behov av farmjobb.

När jag fortfarande befann mig i Grafton så pratade jag med mina irländare nere i Sydney och dom lovade att göra allt dom kunde för att hjälpa mig. Och det tog inte länge innan Kieran ringde upp och gav mig ett nummer till en farm en bit utanför Brisbane där några kompisar till honom arbetat. Jag fick numret till denna Doug, ringde honom och han skulle återkomma efter ett par dagar. Och den andra dagen där i Brisbane så ringde Doug upp och berättade att det fanns jobb på en äppelfarm. Klumpen i magen och all tyngd på axlarna försvann genast och jag lyckades till och med hålla huvudet kallt och frågade om mina två nya svenska väninnor också kunde följa med. Det gick alldeles utmärkt och därmed hade vi alla tre arbete. Ännu en gång hade allting löst sig och när jag satt uppe på hostelets takterass den sista kvällen i Brisbane, med en fantastisk utsikt över floden som delar staden i två delar, ja då var jag först och främst lättad, men också lite stolt över mig själv. Att ge upp är inget alternativ när man är här och med hjälp av hårt arbete och fantastiska människor så löser sig det mesta.

Så på påskdagens morgon så satte jag, Martina och Emma oss på bussen till Stanthorpe och Backapckers of Queensland och det som skulle komma att bli något av det tuffast vi gjort. Äppelplockning. Vi lever dock fortfarande och har nu varit här i över sex veckor. Men det är en annan historia som snart kommer upp här på bloggen.